(PM)Albus Potter

Alltså, har bara läst första kapitlet men ändå...
DET ÄR SÅ BRA!!!

Detta var en av de första ff:s jag läste här,tror du att jag bara överger den?
Nej,precis,jag hänger kvar till slutet.

HarryPotterr: Även om jag inte har läst allting så är jag säker på att dina läsare inte tröttnar på denna ff!!

^ Det gör vi nt.

Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er nog! NI ÄR BÄST ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

^ Haha,du är nt så lite BÄST du heller.

Såså, förlåt för tiden. Hoppas det här blev lite längre än vanligt (antagligen inte).. xD
JAJA, hoppas ni inte har glömt bort hela historien i alla fall.
Här är slutet på förra kapitlet:

Men ångesten för vännerna var inte den enda känslan Albus hade just nu. Han var otroligt rädd. Han visste, att så fort Voldemort vände på huvudet nu, skulle han upptäcka Albus. Och då skulle det inte vara så stor chans för honom att överleva. Det visste han.
Det dröjde inte länge förrens Voldemort var klar med att inspektera kropparna. När han vände sig om för att gå tillbaka till Rookwood var det omöjligt för honom att inte lägga märke till Albus. Han stannade upp mitt i vändningen. Sedan vred han långsamt på huvudet mot Albus håll. Han gick närmre och närmre, och tillslut var han så nära att Albus tydligt kunde se varenda litet drag i ansiktet på honom. Läpparna formade ett ondskefullt leende igen, och när de röda ögonen mötte Albus ögon kunde han tydligt se hur det gnistrade av ondska i dem.

54 - Räddningen
De röda ögonen borrade sig in i de gröna i en tid som kändes som en evighet. Det var hemskt. Albus ville bara vända bort huvudet, men det kändes som om Voldemort kanske skulle få ett raserianfall då, eller så skulle han kanske bara tycka att Albus var feg. Tillslut bröt i alla fall Voldemort ögonkontakten, och hans leende blev större och större ju mer han betraktade Albus.
”Jaså, nu möts vi igen, Harry”, sa Voldemort och skrattade lågt. ”Nej juste, det har ju gått tjugo år, så glömsk jag är!” tillade han ironiskt. ”Vilken Potter är det vi har här då?”
Albus visste inte om han skulle svara eller inte. Tillslut öppnade han munnen.
”Albus Potter”, sa han med så stadig röst han kunde. Han tyckte att han lyckades rätt så bra.
”Jaså, Albus? Efter Dumbledore? Men det är ju självklart. Harry var ju Dumbledores lilla gullegris redan första året han gick på Hogwarts”, sa Voldemort tyst med ett iskallt hånleende. ”Och vem var det då som låg där borta?” han nickade mot James. ”Dumbly Potter?”
”James Potter”, sa Albus stelt. Han kände hur ilskan kokade upp inom honom.
”Åh, jasså, James. Han minns jag”, sa Voldemort, och det högg till i Albus hjärta. Det var Voldemort som hade mördat James. Han hade mördat honom tillsammans med hans fru Lily när Harry var ett år. Voldemort var orsaken till att Albus aldrig hade fått träffa sin farmor och farfar.
”Mördare”, väste Albus tyst genom mungipan.
”Ursäkta, vad sa du?”, sa Voldemort medan han kom närmare.
”Mördare!” skrek Albus den här gången, och Voldemort backade bakåt. Flera hundra människor hade dött tack vare Voldemort. Längre än så här fick han inte gå.
Albus kämpade för att slita sig loss från repen som skar in i honom, men de verkade bara snara sig hårdare runt honom ju mer han försökte. Voldemort brydde sig inte om honom utan började istället gå runt igen. Han stannade upp vid Sco som fortfarande låg lamslagen på golvet bredvid Ellie.
”Åh, en Malfoy…”, sa Voldemort. ”Vad gör han här nere med dig, Potter?”
”Han är min vän”, väste Albus. Han fick en stor lust att springa fram och ge Voldemort en snyting, men då skulle han vara dödens, det visste han. Dessutom satt han ju fast i de där förbaskade repen.
”Jaså, din vän säger du?” Voldemort såg förvånad ut. ”Vilken svikare”, la han till tyst.
Det gick en stund utan att någon sa ett ord. Efter ett tag var det Voldemort som öppnade munnen igen.
”Åh, Augustus, jag hade nästan glömt bort att du var här”, sa han till Rookwood som fortfarande grimaserade av smärtan från cruciatusförbannelsen. ”Ursäkta för den lilla förbannelsen Augustus, jag borde tacka dig för att du kom tillbaka till mig. Jag vet bara inte riktigt hur…” Voldemort pausade och funderade. ”Låt oss säga såhär: Du får den stora äran att samla ihop resten av mina dödsätare. Säg åt dem att jag kommer vara på vår gamla vanliga samlingsplats inom en timma.” Augustus såg ut som om han inte visste vad han skulle säga.
”Vad väntar du på? Seså, spring iväg då!” väste Voldemort och Rookwood försvann ut genom dörren.
När stegen från Rookwood dött ut vände Voldemort sig åter mot Albus.
”Diffindo”, mumlade han. Repen som band fast Albus sprack och han föll ner på golvet med en duns. Utan att bry sig om smärtan reste han sig upp och stirrade rakt in i Voldemorts ögon. Han hade lust att springa på honom. Slå ner honom på marken, strypa honom med sina bara händer – vad som helst, men han visste att Voldemort var alldeles för stark. Han kunde döda med en enkel snärt på trollstaven, och Albus kunde inte alls många trollformler.
”Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu, Potter”, började Voldemort. ”Det första som slog mig var att bara ge mig av härifrån på en gång och söka upp mina anhängare, men sedan kom jag att tänka på en annan sak…Nu när jag ändå står här, ensam med min största fiendes egen son, kan jag väl passa på att testa om mina mördarförmågor fortfarande finns kvar?” Albus härta dunkade så hårt så han kunde höra det. ”Jag vill helst ha så få Potters ivägen som möjligt när jag samlar ihop min armé igen.”
Voldemort drog fram sin trollstav medan han tittade på Albus. Albus själv visste inte alls vad han skulle göra. Rörde han sig ur fläcken skulle han dö lika snabbt som en fluga. Därför stod han kvar. Medan Voldemort höjde trollstaven och riktade den mot honom stängde Albus ögonen. Han kunde föreställa sig det gröna ljuset bakom sina ögonlock. Det skulle komma vilken sekund som helst nu. Albus bestämde sig för att ta ett sista andetag. Luften som han drog in kändes extra härlig och han njöt av den dubbelt så mycket som vanligt. Kroppen värkte och benen sved. Snart skulle han i alla fall få bli av med den smärtan, tänkte Albus.
Han hörde hur Voldemort började uttala orden.
”Avada…”
PANG!
Dörren till rummet flög upp på vid gavel så hårt att den slog i väggen, och Albus slog upp ögonen. Hjärtat slog snabbare än någonsin och han började må illa. Några personer störtade in i rummet och förhäxningar slängdes plötsligt åt alla håll. Ett förargat skrik hördes efter att Voldemort försvann med en ljudlig knall. Det var det sista Albus såg innan han inte orkade mer. Benen vek sig och han föll in i ett härligt, svart mörker.

Superbra!

JÄTTE BRA!
DU SKRIVER........................................ASM!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Toppen som vanligt!