Förändrad värld Lupple & Medi

Gerhard hande tagit sig till medicinskåpet och gick nu till Rhiannons rum. Knackade innan han gick in.
"Jag kommer med lite medicin. Trots smärtan måste hon ha pencilin så hon inte får en förgiftning. Vi ska även sätta in mer blod eftersom hon förlorade en del."

Han såg på doktorn som kom in och hade god lust att fräsa åt honom men fortsatte bara att sjunga och gav doktorn en kort nick för att visa att han kunde göra sin grej.

Han satte in ett nytt dropp, tryckte in medicinen och fäste en påse blod in.
"Då lämnar jag er." Sedan försvann han.

Rafaael följde honom med blicken och både såg och hörde hur dörren klickades igen. Han slappnade av lite och såg på hennes ben. Han såg inte såren men han kände doften av hennes skador. Fruktansvärt.

Smärtan var fruktansvärd. Nog kände hon dem och hon vred på huvudet.
"Mästare..." Hon viskade fram det och såg sedan på honom.
Hon hade tänkt fråga vart de var men smärtan fick henne att skrika och knep ihop ögonen.

Hennes uppvaknande fick honom att sluta sjunga. Och han förs till is av hennes ord. Mästare, han ville spy. Vilket avskyvärt ord men han försökte le men hann inte säga något förrän hon började skrika. Han svalde hårt. "De kommer inte ge dig något för smärtan." Sa han ärligt. Oroligt.

Hon visste det. Inget för smärtan men hon kunde inte hjälpa det. Det tog några minuter innan orken hade gått bort och hon föll ner på kudden igen och tårarna började rinna. Försökte samla kraftenn att förklara sig själv. Men varför skulle hon göra det? Hon var en slav, en docka, ett föremål.

Han torkade hennes tårar sakta och försiktigt. "Jag kommer inte heller få läka dig förrän Aurora har sett det. Så era planer, som jag är säker på att ni har och även Allan kommer gå i stöpet." Förklarade han och smekte undan hennes hår från pannan.

Hon skakade på huvudet och såg sedan bort. Hon skulle inte klara smärtan. Hjärtat slog allt för fort och hon snyftade.
"Jag hade inget val. Jag är döende och jag såg att du inte ville omvandla mig. Cancer är inget man kan skaka av." Hon kämpade och tårarna ville inte sluta att rinna.
"Du skulle skämmas mer för mig som cancersjuk än jag fått straff. Hur skulle de se ut om du förklarar att jag är i sängen, sjuk av cancer?"

Han såg på henne med en sorgsen min. "Åh kära flicka."Viskade han och fortsatte att smeka hennes kind. Försökte lugna det skenade hjärtat. "De tror de kommer kunna bota dig."Viskade han, kanske för att försöka lindra hennes smärta kring den biten.