prs yehet & kkaebsong

Joshua ser ner på armarna som den äldre lindat in bakifrån runt midjan. Försiktigt och i tystnad flätar han ihop deras fingrar med varandra.
"Det är okej, jag tar nästintill allting personligt under såna här dagar." påpekar han med ett svagt leende. Ja, det är oerhört jobbigt att inte ta åt sig när tankarna vrider och vänder på allting, men vad kan han göra åt det? Sextonåringen sträcker sig efter en munspray med doft av hallon, som han har köpt till sig för att dessa lägen mycket väl kan hända, och ser bak mot Zihao. "Öppna munnen, är du snäll." Det är ingenting personligt mot sjuttonåringen, inte alls. Men den äldre eleven hade trots allt gått runt och slickat på lite vad som helst dagen innan, och käkat en massa rått kött.

Vid åsynen av munsprayen kunde Zihao inte låta bli att flina. Den andre hade trots allt stört sig på hans unkna andedräkt?
”Så du tycker ändå att jag luktar illa?” Frågade han och skrattade till. ”Jag kan inte direkt döma dig..tyvärr så tror jag att din säng kommer lukta blöt hund tills du byter lakanen.” Han tystnade och log snett för att sedan gapa stort. Nästa gång skulle slytherineleven försöka hålla sig bort från allt äckelpeckel som rått kött och Harus päls. Till hans försvar hade den lilla hunden dock varit i stort behov av tvättning, så det hade varit lika bra att få det gjort. Skulle pälsbollen ens känna igen honom? Eller skulle valpen bara bli otroligt förvirrad? När allt kom omkring gjorde funderingen till och med sjuttonåringen förvirrad.

"Inte nödvändigtvis," påbörjar Joshua och vänder sig om mot den äldre för att kunna se honom i ögonen. "Men, jag föredrar när du doftar sött istället." Nej, sextonåringen hade ingen emot att kyssa Zihao under morgonen, särskilt inte under omständigheterna. Men, doften av hallon är mycket sötare och tillfredsställande. Han sprutar lätt i lite av munsprayen med ett litet leende strykandes över läpparna. "Jag ska se till att byta dem idag." försäkrar Joshua och drar in sjuttonåringen i en kyss, och möts av färsk hallon istället.

”Skyll på det du, till och med jag inser att min andedräkt var hemsk”, påpekade Zihao och gjorde en liten grimas. Hallon hade aldrig varit hans favoritsmak, men om det gjorde Joshua glad så var det bara att bita ihop och hålla klaffen. Tankarna försvann dock i samma sekund som sextonåringen fick för sig att dra in honom i en kyss. Sådana tackade han aldrig nej till. Belåtet slingrade han armarna om den andre, drog med honom bort mot sängen utan att vika undan med läpparna. ”Du vet att jag får nackspärr om jag måste stå och böja på huvudet”, mumlade han och sneglade på gryffindoreleven.

Ett leende sprider sig över de röda läpparna, nej Zihaos andedräkt hade inte varit fräsch direkt.
"Påminn mig att inte ge dig hallon nästa gång." viskar Joshua aningen roat när han lägger märke till sjuttonåringens lilla grimas över ansiktet. Det är klart att Zihao själv måste gilla smaken, annars blir det ju rena helvetet. Händerna glider upp till den andres mörka lockar, låter dem vila vid axlarna, när slytherineleven börjar dra honom mot sängen. "Som jag sagt några gånger innan Zihao, du får mer än gärna dela med dig av din längd." säger Joshua i tyst stämma, stryker tummarna försiktigt över hans kinder medan ryggen kommer i kontakt med den mjuka madrassen.

Fundersamt satte Zihao sig i gränsle över Joshua, med de smala fingrarna strykandes över den mjuka, stickade tröjan.
”Börjar faktiskt fundera på att göra det, verkar aldrig sluta växa”, mumlade han med ett snett leende, drog en hand genom det rufsiga håret. Växte han mycket mer nu skulle längdskillnaden mellan de två ungdomarna bli mer än skrattretande. Den var redan stor och behövde inte bli större. Men trots det slutade sjuttonåringen inte växa, hur gärna han än hade lust att stanna vid ungefär hundranittio. Nu måste han vara bra mycket längre än så. ”Vi får skaffa en pall som du kan bära med dig..och om du nu absolut vill fortsätta använda munspray på mig får du allt lov att skaffa en som smakar jordgubbe.”

"Om du bär pallen, så är det mer än okej för mig." påpekar Joshua med huvudet på sniskan, flätar ihop sina fingrar med den andres i tystnad. "Jag ska lägga det på minnet.. för kommande mornar när du ätit rått kött dagen innan." Annars är det ju absolut ingen fara alls, nej. Inte ens nu när Zihao gjort så många underliga saker med sin mun dagen innan, så spelar det ingen större roll. Joshua skulle kunna pressa sina läppar mot den andres även om hans andedräkt inte är på topp, hur äckligt femtonåriga Joshua än skulle ha tyckt att det är.

”Äsch, då är det ju lättare för mig att bära upp dig istället”, fnös sjuttonåringen och lät fingrarna glida upp mot Joshuas ansikte. ”Döm mig inte för att jag äter äckliga saker, köttet luktade faktiskt riktigt jäval fantastiskt så det var omöjligt att motstå, precis på samma sätt som det är omöjligt att hålla sig borta från dig” mumlade han och lutade sig lite längre över sextonåringen. Försiktigt pressade han ännu en gång läpparna mot den andres, tillät sig själv att förlora sig i den underbara doften och mjuka beröringen. Skulle de någonsin komma upp från sängen? Det var väldigt tveksamt faktiskt.

Ett litet, lågt skratt sipprar ut mellan Joshuas läppar, blicken fäst på den äldre som sitter strax över honom.
"Hmh, men jag dömer dig inte." försäkrar sextonåringen i lågstämma. Nej, det är bara uppenbart att Zihaos smaklökar förändras helt och hållet under skiftningen. En liten rodnad stiger över kinderna när den långa ungdomen över honom påpekar att det är svårt att hålla sig borta. Även om mycket sådan rappakalja hoppar ut ur Zihao som små grodor, har Joshua aldrig vant sig vid detta. När deras läppar möts på nytt förstår han att det kommer bli minst sagt svårt att sätta sig upp. I princip omöjligt.

I den stunden var Zihao mer än tillfredsställd, där han låg tätt intill den andre. Långsamt flyttade han händerna upp för madrassen, placerade dem på vardera sida om sextonåringens huvud.
”Alla dömer mig, innerst inne. Du vet bara inte om att du egentligen gör det”, påpekade han och drog sig tillbaka, med ansiktet hängandes över Joshuas. ”Jag dömer till och med mig själv, speciellt när jag blir sådär insinktiv och konstig.” Han ryckte lite på axlarna och fingrade lite med urringningen i den mjuka tröjan. Ibland kunde han verkligen inte urskilja på vad som var vanligt beteende och vad som inte var det. Hur långt kunde det egentligen gå? Skulle han helt förlora sig själv någon gång i framtiden?