PRS(Dragon Fantasy)

Selina smekte lätt hans hår. "Det är en månad kvar...Och den gör så ont...". Hon suckade lätt innan hon försökte rycka upp sig. Plötsligt kved hon till då det sparkade igen. "Kände du?" undrade hon svagt.

Stefan satte sig vid henne. "Det blir det nog, och vi har läkare här" sa han lugnt med armarna om henne.

Ian log stort, "Den sparkade, så frisk och stark." sa han stolt och kom på fötter.
"Jag vet att det gör ont, vila dig lite." sa han ömt till henne.

Ina lutade sig mot honom, "Stefan, jag vet inte om jag orkar med fler barn." mumlade hon och andades genom näsan, hela hon var smärtande leder.

Selina nickade sakta och lutade sig mot honom. "Gör du mig sällskap?" undrade hon och kysste honom igen.

Stefan log svagt. "Jag tror inte det går heller...Läkaren sa att du inte klarar det nog...". Han strök henne över håret.

"Visst." sa han tog hennes hand och gick in. Ian var en mycket sårbar själ och var gång Selina var arg tog det honom hårt. Han visste att hon inte menade det men ändå.

Ina såg förskräckt på honom så känslig som hon var i detta nu läkaren hade en orsak till att inte berätta.
"Vad? Skulle jag inte klara det? Vad menar han? Kommer jag inte klara det?" sa hon upprört.

Selina kramade mjukt om hans hand och gick sedan in. De kom snart upp till deras rum och Selina kysste honom mjukt. "Förlåt att jag har varit så hemsk...".

Stefan ångrade genast sina ord och försökte lugna henne. "Nej, så menade jag inte!". Han tog en paus. "Att du klarar det här, men något mer barn skulle bli svårare!".

Ian bara nickade och log svagt rädd att hon åter skulle bli arg, såra honom med ord. Han hade inte varit med om det förr Inas och hans bråk bestod i svordomar, kasta saker och slåss för det mesta.

Ina lugnade sig något och såg tveksamt på Stefan.
"Stefan jag är inte dum. Jag vet att jag inte är bra, klarar jag ens denna får vi vara glad." sa hon och lite av den dödsångest hon hade hördes. Hon hade magrat var nästan bara skinn och ben, hon var blek och håret hade blivit stripigt och förlorat sin lyster. Hon kunde inte behålla det hon fick i sig och krafterna var nästan slut.

Selina kramade om honom även om magen kom i vägen lite. "Jag hatar att jag blir arg på dig..." mumlade hon. "Jag menar det inte...Jag är inte arg på dig egentligen, utan mig själv". HOn släppte honom och såg sig i spegeln. Hennes armar var smalare än förut, men hon kunde äta ganska bra ändå. Men ansiktet var nere och dystert.

Stefan la armarna om henne. "Du kommer klara den!" sa han och försökte att låta säker. Han reste sig sedan. "Kom så går vi och äter".

Ian log och la armarna om henne.
"Jag vet älskade, men ibland blir det för mycket för mig, förlåt." mumlade han och kysste hennes nacke.
"Sen är jag orolig för syster min med."

"Men tänk om du inte får en son då? Vem ska ärva?" Ina kände sig usel men kom på fötter med hjälp av Stefan.
"Om jag bara kunde behålla." mumlade hon med tanke på maten.

Selina lutade sig lätt mot honom. "Det är för mycket för mig med..." mumlade hon tyst och nickade sakta. HOn förstod det där om Ina. Plötsligt kved hon till igen. "Han eller hon är lite för livlig..." mumlade hon trött. Hon tog sig till sängen och sjönk ner. "Jag önskar han ville ut snart...".

Stefan skrattade lätt. "Då får min dotter ärva, och i värsta fall så har vi alltid Selina och Ian...". Han hjälpte henne in. "Du kanske kan dricka lite vatten i alla fall".

Ian la sig vid henne men händerna under huvudet.
"Om någon månad, inte långt kvar." sa han uppmuntrande och såg på henne, mer kunde hon inte göra.

De satte sig i matsalen och Ina tog buljong bättre än vatten i alla fall. Hon skulle snart föda det var bara dagar nu, sedan ville hon ha mat, kunna behålla det.