prs yehet & kkaebsong

Joshua ler svagt, lutar sin panna mot den äldres.
"Jag älskar dig ännu mer." Viskar han försäkrande och lämnar små pussar över sjuttonåringens kinder, näsa och panna. "Du gjorde bra ifrån dig igår." Påpekar gryffindoreleven och ställer sig upp, drar brickan med frukost till sig och sätter sig ner igen. "Mamma blev väldigt förtjust, Haru också."

Zihao höjde lite på ett ögonbryn för att sedan fnissade till av de små pussarna.
”Tycker du verkligen det? Jag satt ju och tjöt hela tiden”, sade han och vek undan lite med blicken, skämdes över hur irriterande han varit under gårdagens kväll. ”Nåja, så länge Ms Lewis och Haru är glada så är det väl ingen fara”, fortsatte han därefter fundersamt och log snett. ”Men jag är ganska säker på att Samuel var sjukt lack på mig, för att inte tala om Noah och Mimmi.” Den tjocka katten hade definitivt inte tyckt något vidare om sjuttonåringen, men förhoppningvis skulle det inte hålla i sig.

Huvudet faller lite på sniskan, jo Noah hade blivit väldigt irriterad på den sjuttonåriga slytherineleven, men det är inte som att det kommer hållas kvar. Och Samuel... pratade de någonting?
"Pratade du och Samuel någonting igår?" Frågar Joshua i tyst stämma, tuggar långsamt på en scones bit med marmelad. Han hade trots allt lämnat de två själva ett rätt långt tag, och Zihao hade inte för söt leta reda på honom förrän långt därpå. "Du tjöt rätt mycket, men de har varit med om värre."

”Ja, du vet vi hade ett långt samtal där han förstod vartenda ord som jag ville ha sagt”, sade sjuttonåringen med rösten drypande av sarkasm. ”Jag tror inte riktigt han förstod vad jag ville, men han bad åtminstone om ursäkt, vilket var trevligt av honom”, mumlade han därefter och ryckte lite på axlarna. Med ögonen fästa på de nygräddade små bröden, snodde Zihao åt sig en scone och smetade på tok för mycket marmelad över den. Han lite sig bakåt mot kanten av sängen och tuggade högljutt innan ett flin spred sig över de, nu kladdiga, läpparna. ”Och så fick jag honom att klia mig mellan öronen, vilket han absolut inte var glad över.”

Det dyker upp en liten rynka mellan Joshuas ögonbryn, låter sextonåringen att blänga mot den äldre innan han ser mot sina tavlor istället.
"Förlåt för att jag fråga då," muttrar han och lägger bort sin scone, aptiten bortblåst, och tar upp sin tekopp istället. Te brukar alltid lätta på trycket. "Hmh, du verkar gilla att provocera honom Zihao."

Jo, att provocera Samuel var extremt underhållande och bringade Zihao någon slags ondskefull lycka. Samtidigt hade han ju lovat sig själv att försöka komma på bättre fot med den jämnårige, men det betydde inte att han inte fick retas lite. Eller?
”Det är väldigt kul ska du veta”, muttrade slytherineleven och fortsatte gnaga i sig sin scone som snart var uppäten. ”Kan inte hjälpa det, han är så jäval rolig att irritera och vem gillar för övrigt inte att klappa på lurviga saker?” Fortsatte han sedan, nästan med en anklagande ton på rösten.

"Det är inte faktumet att du fortsätter provocera honom som gör honom irriterad. Eller ja, det är nog en bidragande faktor, men inte huvudanledningen." Påpekar Joshua och lutar sitt huvud mot sängkanten med ett magert leende. Blicken vilar på sina fötter som är klädda i ett par bekväma raggsockar, och rör fram och tillbaka på sina tår. "Det är mer att han inte förlåter dig lika lätt om han finner dig irriterande, då kommer han inte få chans att tänka över det.. har du bett om ursäkt?"

”Nej, det har jag inte”, erkände slytherineleven buttert och slickade sig om fingrarna. ”Eller, jag försökte, men tror inte att han förstod riktigt vad jag ville ha sagt”, förtydligade han snabbt, med de mörka ögonen stint fästa upp i taket. ”Det är inte så lätt att tala när man travar omkring på fyra ben och är täckt av päls.” Nej, även om Zihao verkligen försökt få fram budskapet till Samuel under gårdagens kväll, så hade det inte gått fram. Det hade den andre till och med gjort klart för sjuttonåringen, och vidare sagt att de skulle prata om det under morgondagen.

Ironin får Joshuas hjärta att krympa ihop tills det krampar, gud så dum han är.
"Okej." Svarar han endast och ställer sig upp, skiter i att äta någonting mer nu när all aptit är borta. Som sagt, det är lätt att falla i gamla spår när man inte är frisk. Men det spelar ju ändå ingen roll, han kan äta senare, eller hur? Istället för att fortsätta äta drar han av sig sin gröna tröja, för att dra över den modern gjort över huvudet. Så len och bekväm, han kan inte undgå att älska den.

Okänslig som vanligt, det var Xie Zihao det. Han suckade uppgivet och lade ifrån sig sconen han precis plockat upp från fatet, kom klumpigt upp på fötter.
”Joshua”, gnällde sjuttonåringen och lindade armarna om den andre bakifrån. ”Förlåt, jag är dum som vanligt, ta det inte personligt”, sade han därefter och putade lite med läpparna, begravde ansiktet i gryffindorelevens nacke. Varför var precis allting som lämnade de smala läpparna idiotiskt? Varför kunde han inte bara bete sig anständigt som en vanlig person?