(PM)Albus Potter

Nej!
Vi ska tacka dig för din fantastiska ff!

Ha så kul på kryssningen!

Hello, kära mugglisar! ;D
jag är hemskt ledsen för den kassa uppdateringen... Men shit, nu är det inte långt kvar här!
Jaja, nu ska jag inte babbla. I alla fall, här kommer ett till kapitel, och för er som inte minns, här är slutet på förra :
Albus visste att det skulle hända nu. Han försökte i ångest slita sig loss från repen men de stramade sig bara hårdare och hårdare runt honom varje gång han försökte. Han gav upp för stunden, och började istället motvilligt betrakta Rookwoods arbete. Efter att ha låtit drycken puttra några få sekunder till drog han fram sin trollstav och svängde med den i luften. En slev dök upp och Rookwood greppade den. Paniken inom Albus växte sig större och större när Rookwood långsamt stack ner sleven i drycken och drog upp ett mått som var precis lika stort som en stor klunk. Albus hade lust att blunda, men av någon konstig anledning ville hans ögon inte lyda honom, så han bara tittade. Han bara tittade på medan Rookwood försiktigt lyfte upp den dödes kritvita haka, särade på de livlösa läpparna och hällde ner den blodröda trolldrycken i han-som-snart-skulle-återvända.


53 - Han som inte fick nämnas vid namn
Albus lyckades nätt och jämt stänga igen ögonen efter att Rookwood hällt ner drycken i munnen på han-som-inte-fick-nämnas-vid-namn. Antagligen skulle utrycket komma tillbaka. Alla skulle frukta Voldemort nu. Kanske mer än någonsin.
Det hördes ett skramlande. Någon som rörde sig på golvet, och sedan Rookwoods ondskefyllda skratt som ekade i rummet. Albus knep igen ögonen så hårt han kunde medan han kände hur repen skavde in i hans kropp. Han ville inte se. Han ville bara att det skulle vara över. Att han, Ellie och Sco skulle sitta framför brasan i uppehållsrummet, att James skulle sitta bredvid och prata med sina vänner och att professor Roper skulle planera ännu en fantastisk lektion. Varför skulle det ens finnas Lypusar överhuvudtaget? Det var ju idiotiskt! Kunde inte bara världen vara god? Varför skulle det ens finnas ondska?
Men det var försent nu. Voldemort var verkligen tillbaka. Skulle Albus våga slå upp ögonen? Han hade ju hört rykten om hur Voldemort verkligen var, men han hade ju aldrig levt på den tiden som Voldemort levde. Han visste inte hur det var, men det skulle han snart få veta.
Albus slog upp ögonen, och även fast han redan visste vad han skulle få se så fick han sig en rejäl chock. Det var verkligen på riktigt. Voldemort hade verkligen återuppstått. Albus kunde se honom. Han hade precis rest sig upp, och utan en min betraktade han sin egen kropp. Damm flög från klädnaden när han rörde sig, och han verkade vara rätt ovan vid sin kropp.
Albus förstod genast vad alla menade. Han var hemsk. Han hade den normala längden hos en man, men mer likheter kunde man knappast hitta. Visst hade han ett ansikte, men det gick inte att jämföra med ett normalt. Det var kritvitt. Näsan var ingen näsa, utan bara två smala springor. Läpparna var smala och bleka, och hela ansiktet såg ormliknande ut. Albus kunde däremot inte se ögonen, eftersom Voldemort inte slängt en enda blick mot honom än.
Efter att ha vant sig vid sin egen kropp stack Voldemort in sina skelettliknande fingrar innanför den smutsiga klädnaden. Hans läppar formade ett elakt leende när han fann vad han letade efter. Trollstaven som han drog fram var i perfekt skick. Den hade legat orörd i säkert förvar i nästan tjugo år.
Leendet försvann efter ett tag från Voldemorts läppar och han granskade trollstaven med en koncentrerad min, uppifrån och ner. Sedan tog han staven i sin högra hand och riktade den mot Rookwood.
”Crucio”, sa han med en otroligt lugn och len röst. Albus blev rädd av bara rösten. Det var något i den där lena tonen som inte alls kändes bra.
Rookwood gav till ett skärande skrik och började plötsligt vrida sig på marken i brutala smärtor medan Voldemort bara stod och tittade på som oberörd. Albus fick ont i kroppen bara av att titta på, och han var nära på att tycka synd om Rookwood, men efter ett tag bröt Voldemort förbannelsen. Efter att ha konstaterat att trollstaven fungerade som den skulle vände han den mot sin egen klädnad och den blev plötsligt lika ren som om den vore nyköpt. Med en till sving på sin trollstav fick han även ett stål-finger växa ut där det förra hade blivit avskuret. Han stoppade tillbaka trollstaven inanför klädnaden och böjde sedan lätt på stål-fingret som om han testade det. Sedan vände han sig tillbaka mot Rookwood.
”Förlåt Augustus, jag var tvungen att testa om mina förmågor fortfarande finns kvar”, sa Voldemort med samma lena röst, men det lät inte alls som om han blev särskilt berörd över att ha förbannat sin egen dödsätare. Det var som om det var någonting han brukade göra vardagligen.
”Res på dig, Augustus”, sa Voldemort, och Rookwood reste sig upp som på order. Voldemort stegade närmare honom.
”Vart är resten av mina dödsätare?” frågade Voldemort, nästan i en viskning. Rookwood såg ut som om han inte visste vart han skulle ta vägen, men han sa sedan:
”Jag vet inte, herre. Jag har inte hört av dem på evigheter”, han darrade lite på rösten. ”Men jag är säker på att de inte har övergivit er, herre.”
Voldemort såg först ut som om han skulle få ett raseriutbrott, men sedan formades de smala läpparna till ett läskigt leende.
”Jag får väl söka upp dem själv då”, sa han lugnt.
Det blev tyst ett långt tag. Rookwood såg nästan rädd ut, och Voldemort såg ut som om han funderade över vad han skulle göra härnäst. Några horrokruxer kanske, tänkte Albus.
En stund gick, och Voldemort började gå runt i rummet. Albus hoppades nästan på att Voldemort inte skulle upptäcka honom, men han kände samtidigt hur repen bara skar djupare och djupare in i hans kropp där han var fastbunden i väggen.
När Voldemort kom fram till professor Ropers orörliga kropp petade han lite på den med foten.
”Varför dödade du inte den här ynklingen?” frågade han Rookwood med en lätt irriterad ton. Rookwood hann inte ens öppna munnen förens Voldemort gick vidare genom rummet istället för att vänta på svar. Han kom fram till andra sidan av rummet där Ellie, Sco och James låg. Albus plågades av att se deras kroppar. Han bara hoppades på att de skulle klara sig. Men ångesten för vännerna var inte den enda känslan Albus hade just nu. Han var otroligt rädd. Han visste, att så fort Voldemort vände på huvudet nu, skulle han upptäcka Albus. Och då skulle det inte vara så stor chans för honom att överleva. Det visste han.
Det dröjde inte länge förrens Voldemort var klar med att inspektera kropparna. När han vände sig om för att gå tillbaka till Rookwood var det omöjligt för honom att inte lägga märke till Albus. Han stannade upp mitt i vändningen. Sedan vred han långsamt på huvudet mot Albus håll. Han gick närmre och närmre, och tillslut var han så nära att Albus tydligt kunde se varenda litet drag i ansiktet på honom. Läpparna formade ett ondskefullt leende igen, och när de röda ögonen mötte Albus ögon kunde han tydligt se hur det gnistrade av ondska i dem.

Jättebra

meeeeeeeeeeeeeeeeeeer

AWESOME!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

SUPERMEGAAMAZING!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
MOOOORRREEE!!!!!!!!!! ♥ ♥♥♥

Hihi, tack, ni är väldigt snälla ♥

Vääääääldigt vädigt väldigt bra

karim: Kan du vara så snäll och ta bort några utropstecken? allt blir så utdraget annars