PRS Lupple & Medi

Planet hade landat igen och dörren öppnades och Hector kom in och lyfte ut Willow innan dörren stängdes och flygplanet lyfte och han bar Willow till en väntande bil.

Dorian vaknade till av hur planet landade med en duns och han var inte speciellt medveten om någonting.
Han kände sig desorienterad och trött vilket var väldigt konstigt.
Det tog honom flera minuter att fatta vart han var, i ett flygplan. I Venedig.
Och han insåg att Willow inte var kvar i planet.
Han satt som en staty och stirrade på det tomma sätet. Han kunde inte hantera denna information. Han bara satt och stirrade.

"Dorian, Dorian?" Hörde han Lathan säga men det var som om de var långt ifrån varandra, som om Lathan bara var ett eko.
Alexander verkade ruska på honom men han satt bara och stirrade, han fattade ingenting- absolut ingenting.

Willow vaknade till men hon kände sig så trött och hon slöt ögonen. Det var så kallt och hon försökte vrida sig men lyckades inte. En dörr öppnades och hon kude höra steg och kände närvaron av någon böja sig över henne.
"Dorian?" Mumlade hon och försökte med all styrkekraft öppna ögonen men misslyckades.

"Vad hände?" Maria hade vaknat till och hon for upp och såg sig om.
"Willow?!" Hon såg mot Alexander.
"Har du sett henne?"

"Såå tyst nu mirakelbarn. Trevligt och mötas igen. " Sa läkaren, innan han tvättade henne i armvecket och stack in en nål.

Alexander såg på Dorian, han hörde Maria men att ropa var inte en bra lösning.
"Hon är antagligen kvar i England." Sa Alexander i en neutral röst. Att känna nu var inte en lösning.
Dorian hörde allt men han kunde fortfarande inte begripa någonting.
Tills det slog honom, piloten och han flög upp med sån fart och in där piloten satt och ryckte ut honom med våld.
"Tala." Viskade han iskallt och bröt armen på honom och greppade ett hårt tag om halsen på honom.

HOn flämtade till och öppnade ögonen. Kved av sticket och förskte ta sig upp.
"Snälla jag vill inte. Jag är fri..."

Det var inte samma man som hade mött dem från början och han vrålade av smärta.
"Jag vet inte. Någon hade flyttat på mina saker och när jag kom ut såg jag någon bära ut en kvinna."

Maria gick mot Lathan och såg oroad ut.
"Vad ska vi göra? Vi kan inte bryta oss in hos dem. Vi vet inte vart hon är. De kan ha tagit henne till en annan plats."

Läkaren kunde inte bry sig mindre utan fäste bara slangen till en påse och slog sig ned i en fåtölj och väntade.

"Flyttat dina saker? Ser det ut som jag bryr mig om dina saker? Någon bär en kvinna och du vad då? Bara flyger vidare? Berätta varenda jäkla detalj av ditt liv. " Morrade Dorian och gjorde sig redo att bryta den andra armen.

Lathan såg på Maria och klappade henne lätt på armen.
"Jag måste tala med rådet." Sa han i en samlad ton och gick en bit bort och tog upp telefonen.

Hon frustade och försökte vrida sig loss men lyckades inte. Hon var så trött och hon märkte nu att hon låg enbart i nattlinne.
"Jag fryser." Viskade hon. Tårarna började rinna medan hon försökte ta sig loss. Hon var livrädd för läkaren och vred sig kraftigt och grät nu,

"Jag kunde inte göra annat!" Han skrek och såg på honom med skräck i ögonen.
"Jag jag ber om ursäkt. Jag visste inte vad jag skulle göra." Han såg rädd ut och började att hulka sig.

"Gör det. " Hon såg mot Alexander och sedan mot Tristan som redan var uppe.
"Kan vi inte bara ta oss till England via fot? Går mycket fortare."

" Det blir inte bättre av att kämpa du är svag. Och din mun, håll den tyst annars får jag hjälpa dig. Du vet reglerna." Sa han och bläddrade vidare i boken han höll i.

" Om ursäkt? Jag vill inte ha din ursäkt jag vill ha en förklaring. Som ditt namn. Som om varför du i helvete ens är här? Du borde inte ha lyft från första början. Det måste väl ändå någon så dum som du förstå? "Sa han argt och blottade sina tänder.

Alexander studerade blodpåsen som Dorian haft och luktade på den för att försöka förstå.
"Självfallet kan vi det. Men vi måste ha ett okej från rådet. Om vi åker dit så kommer vi starta krig oavsett hur vi tar oss dit." Sa han i en neutral ton.

"Vilka regler?" Hon såg på Hector som kom in i rummet och suckade.
"Vad gör du med henne?" Han drog en filt upp till hennes midja och såg sedan på hennes andra arm.
"Ska hon inte få ett näringsdropp med?" Han pekade på hennes arm.

"Jag vet men jag var som i hypnos. jag registrerade inte allt." Han vred på huvudet.
"Döda mig. Jag förtjänar straffet." Han knep ihop ögonen.

Tristan frustade och drog handen genom håret.
"Hur kan du vara så lugn? Vi måste låsa in henne om det ska vara så här. Hon får aldrig gå ut. Hur tror du det kommer vara för henne?"

"Jag gillar inte att bli störd, av någon." Röt han irriterat och blängde på Hector.
"Varför då? Jag kommer ändå bara kunna ta en påse. Vampyrerna hon har hängt med har ju druckit från henne. Hon behöver återhämta sig." Sa han i samma trötta ton som alltid.

"Värdelösa människa. Som om jag ens vill ha ditt blod. " Fräste Dorian och knuffade undan honom ifrån sig så han hamnade på golvet i nån slags hög och började sedan röra sig mot utgången i planet.

"Jag vet att detta är svårt. Men att få panik löser ingenting. De kommer inte döda henne. Och självfallet kan vi inte låsa in henne då är vi inte bättre än dem. Denna ligger på oss. Vi valde att dricka förgiftat blod utan att ens tänka en extra gång." Sa Alexander och greppade tag i Dorians arm när han var vid utgången.
"Vi måste tänka Dorian." Röt han allvarligt och Dorian morrade argt men stod still.