prs yehet & kkaebsong

"Och du tänkte inte på att den avundsjukan var riktad mot dig, och inte mot mig?" frågar Joshua lätt och ställer sig upp, nej i hans ögon är det självklart att Andrew inte tänkt på honom. Faktumet att Zihao försöker vrida och vända på det, gör dock så att hjärtat krampar. "Du var urgullig, inte mitt fel direkt." rättar sextonåringen och börjar kamma igenom sitt hår. Under nattens gång hade han tagit ett bad, så nu är han ren och fräsch. Med en stickad, mörkgrön tröja nerstoppad i ett par simpla jeans. Som kommando av Zihaos önskning, kommer modern instigandes i rummet efter en lätt knackning.
"Godmorgon turturduvor!" sjunger hon med en bricka fylld med frukost. Varsin kopp te och nybakade scones med marmelad. "Zihao.." blicken vilar på sjuttonåringen i tystnad innan hon lyser upp i ansiktet. "Gud vilken stilig herre du dragit med dig Joshua!" säger hon och ställer brickan på bordet för att dra in slytherineleven i en kram. "Som jag sa igår, har varsin tidig julklapp för er, jag tvingar er att använda dessa under dagen." Två mjuka paket i hennes famn slänger hon till vardera ungdom framför henne. De stickade, lena och sköna tröjorna gömda inuti.

Med en bitter blick mot Joshua, skakade Zihao på huvudet. Han orkade verkligen inte föra diskussionen vidare, men innerst inne visste han nog allt att Andrew fattat tycke för sextonåringen. Men den sura blicken bleknade genast när Ms Lewis knackade på dörren och steg in i sovrummet. Sjuttonåringens läppar sprack upp i ett genuint leende när hon drog in honom i en liten kram för att sedan slänga ett mjukt paket i händerna på honom.
”Det är nog Joshua som är stilig, de flesta brukar säga att jag ser elak ut”, mumlade han generat och sneglade med en sned blick ner på paketet. Hans egen mor brukade bara stoppa ett kreditkort i handen på Zihao när juletiden närmade sig. Gåvan gjorde honom därför nästintill tårögd. Bestämt blinkade han hårt några gånger. Nej, gråta fick han inte göra. Försiktigt lirkade han loss presentpappret där en stickad tröja gömde sig bakom. Han lät inslagningspappret falla till golvet och betraktade plagget med stora ögon. ”Tack, Ms Lewis, du hade verkligen inte behövt..”, viskade han trots att rösten bröts i slutet.

Det verkar som att Zihao inte vill prata om det, vilket inte direkt får Joshua att bli mindre misstänksamt. Istället kan han bara glo ner i golvet, lyssna på hur sjuttonåringen bara blir gladare när modern kommer in. Kanske hans mamma är den enda höjdpunkten för slytherineleven. Alldeles trött på sina tankar sluter han ögonlocken, de har precis haft en konversation om detta. Zihao älskar honom, varför kan han inte bara få in det i huvudet och sluta lägga större eftertanke på det? Blicken vilar i tystnad på pojkvännen när han får upp tröjan, den mörkröda, lena färgen på tyget, med ett stort Z i varmt guldliknande färger. Även om modern mycket väl vet att Zihao inte är en gryffindorelev, så bestämde hon sig för att gå med de färgerna för honom också. De brukar oftast få välja färger själva, men då hon inte ville avslöja något till sjuttonåringen hade hon bara valt själv. Samma färger som Joshuas, medan Samuels är mörkgrön och Noahs varmtgul.
"Åh, det är så lite så! Det är nämligen en liten tradition jag skapat till dem sen Samuel började på Hogwarts." förklarar hon, jo hon hade blivit lite inspirerad av Ms Weasley.
"Tack så mycket mamma," säger Joshua med ett genuint leende, kan inte vänta med att dra på sig den istället.

Med de nästan svarta ögonen stint fästa på tröjan, började tårarna slingra sig nerför de bleka kinderna. Hans försök att trycka bort gråten hade tydligen inte lyckats något vidare bra. Generat vände han ryggen till de andra två och torkade kinderna med handryggen. Usch, så fånig han var som stod och grät över en tröja. Men sorgligt nog var det den enda gåva han fått, förutom teckningen, som någon faktiskt lagt ner lite tid och jobb på - framförallt kärlek. Det var därför han blivit så beskyddsam över självporträttet som Joshua givit honom under gårdagens kväll. Zihao satte sig ner på huk, fortfarande alldeles överväldigad av hela situationen. Han gömde de rödflammiga ögonen och rosiga kinderna i det rödbruna, mjuka tyget och slöt ögonlocken. Tårarna sprutade ännu värre än de gjort i början av tankarna. De blötte ner stickningen, gjorde materialet alldeles dyngsurt, men han kunde, trots det, inte sluta.
”Förlåt”, viskade han ynkligt, utan att ta bort tröjan som skymde ansiktet. ”Förlåt..”

Joshua vet inte hur han ska agera på den andres uppförande, även om han är väldigt rörd, precis som modern vid dörröppningen. Sextonåringen kryper tyst fram till den äldre och lägger armarna om honom, låter Zihao gråta mot hans inte lika värdefulla tröja, istället för den i hans famn.
"Det är ingenting att be om ursäkt över kära du," försäkrar Ms Lewis med ett genuint leende. Modern låter de två ungdomarna vara ifred, vilket leder till att Joshua stryker händerna mot Zihaos kinder, torkar försiktigt bort tårarna över de våta tårarna.
"Du, jag tänker sticka dig massvis med tröjor från och med nu.."säger han med ett svagt leende, då han gjort det klart för sig att tårarna mycket väl är glädjetårar.

Fortfarande högljutt snyftande, slängde han sina egna armar omkring Joshua, kurade ihop sig som ett litet barn i den andres famn.
”Jag känner mig så dum”, mumlade han tyst och hickade till. ”Du vet..jag har aldrig fått en gåva som någon har lagt ner tanke och tid på innan”, fortsatte sjuttonåringen, vände slutligen de rödflammiga ögonen mot gryffindoreleven. ”Och så kommer jag hit och Ms Lewis, som knappt känner mig, behandlar mig som om jag redan vore en del av familjen..” Rösten tynade bort, lämnade bara tystnad efter sig - och en och en annan snyftning. Han skämdes förfärligt mycket över sitt beteende, men som sagt så kunde han inte hindra det. Känslorna hade helt enkelt svämmat över.

Det är just i denna stund som Joshua inser hur dum han varit som tänkt som han tänkt. Reaktionen från Zihao är så genuin och värdefull, även om det inte bevisar hans känslor för sextonåringen, så visar det att han bryr sig som in i helskotta.
"Men du är en del av familjen, om du vill vara det såklart." försäkrar sextonåringen och lämnar små pussar över de rosiga kinderna. "Är du fortfarande utsvulten?"

”Skojar du med mig? Det är klart jag vill!” Utbrast Zihao som blivit alldeles varm i hela kroppen av både orden och de små pussarna. ”Och du vet att jag alltid är hungrig..” mumlade han därefter och strök några fingrar utmed sextonåringens kind. ”Men först vill jag bara göra såhär.” Försiktigt pressade han läpparna mot den andres, lät båda händerna finna sin väg mot Joshuas kinder. Nu var slytherineleven sådär ruskigt äcklig igen, då han inte borstat tänderna ännu och på det även var helt nyvaken. Usch.

Blicken vilar i den andres mörka ögon, ler lätt av den andres ord. Det värmer att Zihao inte vill lämna honom, att han vill vara med i familjen. När läpparna sedan pressas mot varandra, kan Joshua inte undgå att känna sig lättad och tacksam. Tankarna från gårdagen är som bortblåsta när de skrikande läpparna, som saknat all uppmärksamhet, kommer i kontakt med sjuttonåringens. Pågrund av dessa tankar och känslor, kan han inte bry sig mindre om faktumet att slytherineleven inte borstat tänderna. Och på det käkat massa rått kött dagen innan. Så Joshua besvarar den, händerna vilande på de starka axlarna.

Ett litet leende växte sig sakta men säkert fram på Zihaos läppar. Bara faktumet att Joshua kysste honom trots allt äckligt han stoppat i sig måste ju betyda någonting. Typ att de verkligen var menade för varandra. För det var någonting han själv trodde på, till tusen procent.
”Jag älskar dig jävligt mycket”, mumlade han och strök med tummarna över den andres kinder, betraktade ansiktet som han fann så vackert att det knappt var möjligt. Hur i allsin dar skulle han lyckas klara sig utan pojkvännen under det kommande året? Bara tanken fick honom att vilja brista ut i gråt.