Skriva av sig-tråden

Ni vet när man är så avundsjuk så man tror att magen ska vända sig ut och in?
Jupp, precis så avundsjuk är jag just nu. Över en småsak dessutom! Jag hatar att jag alltid ska överreagera och må dåligt över minsta skitsak, men så äre.
BAJS.

Hans kompis skrev på sin blogg;

Halloween va fucked up, men hade fett kul iaf, och du, han får göra vad han vill med vem han vill, han ska inte behöva tänka att du är där, de höll på dagen innan också, fast du inte var där.
Skyll dig själv att han inte är din. Jag sa att vi var vänner, vi har för mycket minnen. Men seriöst, du vill bara ha för mycket uppmärksamhet. Snacka skit om mig om du vill det nu.


Det här gör verkligen ont, klart jag mår dåligt om något sånt där händer.. Åh..

Oj... Fy. Vad. Jobbigt.
Har inget jättebra tips men tänk att han inte är värd dig, se bara vad han gör. Ilska känns ofta bättre än sorg.
Du är värd någon så mycket bättre!

Det här samhället och deras sjuka fördomar om din ålder. Alltså fy. Är du fem år, förstår du nästan ingeting. Är du sju år, förstår du lite mer. Och när du är elva, förstår du lite mer. Och jag kan hålla med om att drar du ett sexistiskt skämt framför en femåring och kanske femåring fattar dem inte. Men hur kan man tro att elvaåringar inte förstår? Vi är inte dumma i huvudet vet du. Sedan att elvaåringar ibland spelas av mycket yngre skådespelar i kanske åtta/nio årsåldern får mig också otroligt sur. Det får dem flesta att se elvaåringar som korta små barn, men ofta är vi längre än vad man ser på tv;n vi är lite längre i utvecklingen och blir så förbannad när någon okunnig människa säger; "Elva? Jaha" och man hör chocken och misstron och man blir så sur. Vi ser annorlunda ut och är smartare än dem flesta tror. Visst många elvaårigar är kanske som vissa tror, men kanske mer än hälften är inte det. Vissa kanske är efter i skolan, men det betyder inte att dem inte förstår andra saker. Vi vet mycket, men alla andra verkar förneka det. NI har väl alla hört "sa flickan" skämten? Ja, många vuxna i min närhet säger det, och tror dem att jag itne fattar? Vi är inte så unga som dem flesta vuxna tror. Och sedan ibland i böcker kan vissa ha gjort så fel som att dem säger att dem precis lärt sig klockan och så är karaktären på tio år och hela klassen hade precis lärt sig. Visst, för vissa tar det lite längre tid att lära sig klockan. Men inte alla. Sedan att dem tror att vi är för unga och blir särbehandlade i diskutioner, bara för att folk inte tror vi förstår. Men vi förstår. Om några vuxna diskuterar om en fjortonåring flicka blivit våldtagen och t.ex någon i min klass säger; "Men usch!" och börjar klaga på hur hemskt det är. Stirrar dem vuxna ibland och skrattar och säger; "Du har ju starka åsikter lilla vän". Lilla vän. Fy. Jag lyssnar på Mozart, man hör en kommentar som; "Haha, när jag var i din ålder.." varför alltid den kommentaren? För att säga att allting var så annorlunda när du var barn, okej. Men om du bara vill säga; "När jag var barn så föredrog jag pop och annat lite mer normalt" Normalt. Är då så normalt att alla elvaåringar lyssnar på pop? Nej. Jag känner många som föredrar andra gener som är lite mer "annrolunda". Orkar inte med alla fördomar om vår ålder. Sedan när du blir tolv så vet plötsligt folk att du vet allt, dem är mer försiktiga med dem sexistiska skämten för att dem vet att du förstår för att ni har pratat om det i klassen. Men herregud, man behöver inte prata om det för att veta. Och vad är skillnaden mellan ett år, en klass. Min bästa vän är två år äldre än mig, många blir chockade över det. Att en elvaåring och en trettonårig är bästisar? Och sedan då du lånar en ungdoms bok och någon säger; "Ska du verkligen läsa den där?". Och nu ska jag berätta en sak, ingen i min klass läser 9+. Utan vi läser lite högre än det för att då det ska vara 11 år, så är det egentligen ingeting, en bok för någon yngre. Vi är inte så ovetande.

Liten avskrivning bara.

Jag behöver bara få ut det här, luta mig mot någon som kanske kan förstå, i alla fall inte skratta åt mig.
Det här med post-potter depression.
I juli blev jag sjuk. Alltså riktigt sjuk. En förjävla huvudvärk som aldrig ville släppa. Jag är fortfarande inte frisk. Det finns stunder varje dag när jag inte kan stå upp, måste lägga mig ner i skolan, jag slutar helt att fungera. Jag mår illa, jag spyr. Jag har gått ner runt 7 kilo, kommer från tjejen som vägt samma sak i flera år.
Jag har fått diagnostiserat att det är spänningshuvudvärk, på grund av stress eller att jag inte mår psykiskt dåligt. Ta mig fan att jag mår psykiskt dåligt, jag har varit sjuk i flera månader, jag håller på att förlora mitt liv, jag förlorar mig själv. Ibland vill jag bara ge upp... Att få höra från flera läkare; Här, ta de här tabletterna så har det gått över om några veckor, tar verkligen på en, för det går inte över efter ett par veckor. Tabletterna hjälper inte ett skit.
Jag tror dock att jag börjar bli bättre. Det känns bra, ibland kan jag känna mig riktigt lycklig. Jag är stolt över mig själv för att jag har hållt mig så här stark. Ibland har jag brutit ut, jag har viljat döda mig själv, för att jag orkar inte leva mer om jag ändå ska ha ont. Men jag har hållt ut, och jag är så himla glad för det. Men samtidigt har jag börjat sympatisera för folk som tar livet av sig, och jag blir sur när folk pratar om att det bara är en feg utväg. Men som sagt så tror jag att jag håller på att bli bättre.
Men sen igår. Allt gick bra. Sen framåt kvällen fick jag jätteont. En halvtimma senare ligger jag med huvudet i toaletten, spyr och gråter hysteriskt.
Genom skolan har jag fått som uppgift att läsa Lord Of The Rings. Igårkväll när jag slutat må illa och inet hade någon kraft kvar så skulle jag gå och lägga mig. Jag läser alltid innan jag somnar. Men jag kunde inte, jag började gråta, jag behövde Harry Potter, min älskade vän Harry Potter. Jag plockade fram mitt utslitna exemplar av De vises sten i bokhyllan. Jag läste de första sidorna, som jag i sort sett kan utantill. Och allt kändes bättre...
Det var då det slog mig.
Alla läkare m.fl. som jag träffat har trott att jag varit deprimerad, att det är det allt beror på. Jag har aldrig hållt med, för jag har känt mig lycklig. But what about post-potter depression?
Jag räknade lite på datum, jag blev sjuk ungefär en och en halv vecka efter att ha sett sista filmen. Under filmen satt jag och grät. Halva bilturen hem satt jag och grät. Andra halvan var jag istället fylld med hopp, jag satt och tänkte på allt som Harry och alla andra lärt mig, att jag skulle vara glad som hade den turen att få ta del av allt det här.
Allt kändes bra.
När jag var liten blev jag mobbad. Jag var ensam och helt utfryst. Som sjuåring hittade jag Harry Potter. Jag var inte längre ensam. Det var en otrolig vän, som alltid fanns där för mig, i vått och torrt. Jag brydde mig inte alls lika mycket om hur illa behandlad jag blev i skolan, även fast det ibland gjorde otroligt ont. Men jag behövde i alla fall inte gå igenom det ensam, jag hade Harry Potter. Min absolut bästa vän.
Jag trodde att jag klarade slutet bra, ni vet, Harry Potter will only be gone when no one remains loyal to him. Ett par månader innan slutet bröt jag ut. Men tack vare mugglarporteln så klarade jag det ganska bra.
Men tydligen så klarade jag det inte så bra som jag hade trodde. Jag sitter nu här, otroligt försvagad, både fysiskt och psykiskt. Jag har inget socialt mod kvar. Jag har förlorat hälften av mina vänner. Skolan kan ta sig, den har jag funderat på att hoppa av totalt. Jag har inget självförtroende kvar. Jag håller på att förlora mitt liv.
Jag lider av ett allvarligt fall av post-potter depression.

^
Jag har haft stresshuvudvärk i ungefär lite mer än ett hår. Och jag tror itne att någon kan kalla det stresshuvudvärk när du vill bara lägga dig ner dö, spy, och dö igen. Så din huvudvärk förstår jag det är som ett svarthål man sugs ner och det känns som om man aldrig kommer ut igen. Och ingen alvedon i världen kan ändra på det. Och jag förstår alltså din huvudvärk, det suger. Jag vet itne riktigt vad mer jag kan säga om det här. Du vet om att jag finns här om du behöver mig, och det finns hela mugglis också. Nu har jag inga mer ord att säga. Men vi finns här, och jag vet huvudvärken (om din inte är värre, och jag kan inte ens föreställa mig den smärtan). Jag finns här iaf, hela mugglis också ♥

Ginnyy: Post-potter depression är ingenting jag lider av själv, men jag kan tänka mig att det är oerhört jobbigt. Försök istället att tänka på hur mycket Harry gjort för dig - försök minnas alla glada minnen istället för att gräma dig över att det inte kommer några fler böcker. För även om böckerna och filmerna är slut så kommer Harry alltid att finnas där. Det finns ingen gräns för hur många gånger du kan läsa om böckerna, se om filmerna, logga in på mugglis eller hänga på pottermore. Du kan träffa potterhead, lyssna på wizardrock, spela datorspelen - listan är i princip oändlig!

Don't cry because it's over, smile because it happened ♥

jag vet PRECIS vad du menar. har inget exempel, men jag vet precis hur du menar.

Great, lyckades just ordna fetaste bråket mellan mina föräldrar bara för mitt konstiga jävla humör. : ))))))))))) Pappas tjejs föräldrar skulle tydligen komme och hälsa på för första gången idag, och av någon anledning fick inte jag vara där inatt då om de ska komma dit. Och så när jag berättade detta för mamma råkade jag börja gråta (hej jag är fånigast i världen och börjar gråta över allt, speciellt nu när jag är på världens pmshumör osv), lite för att jag så gärna ville stanna kvar där men mest för alla känslor som trängs inuti mig för övrigt, fast det orkade jag inte försöka förklara för min mamma. Så hon ringde upp pappa och skällde ut honom och nu kommer det bli asjobbigt att träffa honom imorgon och jag hatar att mamma ska överreagera så jävla mycket och bli så jävla sur för minsta lilla och fafwmg ermbeilksv aöäwrbo. em,fb kul att detta är mitt fel liksom : )))

Dö.