prs yehet & kkaebsong

"Tack.." viskar Joshua tacksamt och återgår att måla över canvastavlan i tystnad, dock avbryts lugnet över den äldres fråga och läpparna spricker upp i ett leende. "Den står i hallen, mamma bar upp den igår kväll." förklarar sextonåringen och tar en klunk av sitt te, som en tröst för att han inte kunnat sova någonting.

”Din mamma är typ den trevligaste människan jag någonsin träffat”, erkände Zihao och tassade på lätta tår ut i hallen. Så tyst och försiktigt han bara förmådde, lyfte han upp kofferten i famnen och gick tillbaka in i Joshuas rum. ”Jag tror att Samuel är sjukt störd på mig, och påminn mig om att jag måste ge Noah en rejäl käftsmäll”, mumlade han och ställde den den klumpiga väskan i ett hörn av rummet, började rota fram kläder åt sig själv. ”Vill du tala om för mig varför du betett dig så sjukt skumt hela gårdagen?”

Med ett svagt, magert leende låter Joshua ögonen kika upp mot den äldre, innan han vänder sin uppmärksamhet till tavlan igen.
"Hon är väldigt trevlig, ja.." viskar han lätt, glad att sjuttonåringen iallafall gillar modern. "Samuel värmer upp vid tanken av att ha dig springandes omkring i huset. Noah har bara lite av en sårande humor, låter mer seriös än vad han egentligen är." Jo, det har sextonåringen lärt sig av egna upplevelser. Noah kan verkligen vara rakt på ibland. Käkarna spänns ihop under tystnad. "Nej, det vill jag inte."

När Zihao dragit på sig ett par gröna mjukisbyxor och en löst sittande, svart tröja med långa ärmar, satte han sig på huk bakom sextonåringen. Försiktigt strök han händerna över den andres axlar, upp mot nacken och sedan nerför bröstet. ”Mhm, men han förtjänar ändå ett slag tvärs över ansiktet”, sade han tyst innan läpparna fann sin väg mot sidan av Joshuas hals, där de började lämna små fjäderlätta kyssar. ”Kom igen, Joshua..jag har känt av din olustighet ända sedan igår kväll, så ut med språket.”

En lätt rodnad stiger över Joshuas kinder när Zihaos händer stryker sig över axlarna, över nacken och ner mot bröstkorgen. Visserligen är kroppskontakten med sjuttonåringen som varg minst sagt mysigt, men när Zihao är i sin naturliga mänskliga form, blir han alldeles överväldigad. De små kyssarna över halsen gör det inte direkt bättre heller.
"Jag ska försöka att påminna dig," svarar han ironiskt, nej det tänker han inte göra. Kanske Noah förtjänar en eller två slag i ansiktet, men det sista Joshua vill är att hela villan ska falla ner till sin död pågrund av de två sjuttonåringarna. I tystnad lägger sextonåringen ifrån sig sin pensel, hade det varit självklart? "Det bara.. jag kände mig bara oerhört osäker på om jag kan göra dig glad, och att du verkligen gillar mig.. Det började bara som små tankar med Andrew, men det rotade sig fast, kan inte sluta tänka på det nu."

Ett blekt leende lekte omkring på Zihaos läppar samtidigt som Joshua talade. Han hade nästan förväntat sig att det var någonting sådant som sextonåringen gått runt och oroat sig över. Däremot kunde han verkligen inte förstå hur den andre fått för sig att han inte gillade honom till hundra procent. Det gick verkligen inte alls ihop för sjuttonåringen, som rynkade ögonbrynen och placerade hakan på en av de smala axlarna.
”Varför är du osäker på om jag verkligen gillar dig? Joshua, jag är kär i dig. Mer än du någonsin kan föreställa dig och..jag älskar dig väldigt mycket”, viskade han och lät en hand vandra upp mot gryffindorelevens ena kind. Fjäderlätt, lämnade han en liten kyss vid den yngres käke. ”Andrew är en av mina bästa vänner, men du betyder så mycket mer än vad han gör..” försäkrade han därefter.

"Men..." börjar Joshua tvekandes, biter sig fundersamt i underläppen med rynkade ögonbryn. Känner hur kinderna blir allt mer rosiga av kroppskontakten och den lilla kyssen vid käken. "Det betyder inte att Andrew endast ser dig som en vän.. eller hur?" viskar sextonåringen med en stor klump i halsen. Han har stor respekt för Andrew, och förstår därför inte hur Zihao inte kan vara med honom, om nu Andrew har såna känslor för sin vän. Nej, hans vän skulle antagligen göra Zihao så mycket gladare, han skulle inte behöva oroa sig över någon Samuel eller Noah. Inte känna skuldkänslor. Nej, mycket av det negativa skulle försvinna.

Inom loppet av en sekund, fann Zihao sig själv sitta på huk framför Joshua istället för bakom. Han kupade bestämt händerna omkring gryffindorelevens ansiktet och skakade allvarligt på huvudet.
”Jag vet vad du tänker, Joshua, att Andrew har känslor för mig och bla bla bla. Men det har han inte, på samma sätt som jag inte har några sådana känslor för honom”, sade han, rösten alldeles skarp av allvarsamhet. ”Om det är någon som den idioten har känslor för så är det nog dig”, fortsatte sjuttonåringen, betydligt tystare, och vek undan med blicken. Han kollade länge bort mot ett annat håll, försökte sänka pulsen med hjälp av några djupa andetag. Jo, om det var någon som vännen blivit förtjust i så var det defintivt Joshua.

Ögonen är fästa i Zihaos mörka ögon, sjunker ner i dem så djupt det bara går, som många gånger innan.
"Jo, kanske.. men var det inte precis samma sak som med Julian?" frågar Joshua i tyst stämma. Nej, sextonåringen hade aldrig trott att kamraten haft känslor för honom, aldrig i livet. Och även om gryffindoreleven är säker på sina känslor, vet att det endast är Zihao som han är kär i, så hade trots allt sjuttonåringen oroat sig något extremt om det. Hjärnan spelar spratt på en hela tiden, helt enkelt. Det nästa som kommer ut ur Zihaos mun dock, är nästintill skrattretande. Joshuas skakar lätt på huvudet. "Herregud, nej Zihao." säger han försäkrande och tar hans händer i sina betydligt mindre.

”Det vet du faktiskt inte, svartsjukan riktigt osade omkring honom igår ska du veta”, protesterade Zihao och sneglade ner på deras händer. Gud, han fann fortfarande skillnaden vara alldeles komisk. ”Vet du förresten hur många gånger du kallade mig urgullig? Typ hundra gånger!” Utbrast han därefter och fnös högljutt. Även om det kanske var svårt att föreställa sig hur sjuttonåringen och den lurviga vargen var samma person, så var det tyvärr så. Han ångrade sig verkligen över att han legat tvärs över Samuels ben. Sådär dagen efter var det extremt pinsamt att tänka på. För att inte tala om alla skumma läten han utstött. Allt eftersom tankarna på gårdagen susade genom huvudet på honom, började magen klaga högljutt, till råga på allt. ”Jag är utsvulten.”