De utvalda

Eletha log mot honom och stödde sig lätt på honom för att ta sig ut ur läkarbostaden. Så illa däran var det inte med henne, och hon mådde relativt bra med tanke på omständigheterna.

Ethan stödde henne ut ur huset och mot deras hus. "Jag är så ledsen Eletha" sa han igen då de kom fram till dörren.
"Jag älskar dig så" han smekte hennes kind med handen innan han satte ner henne på en stol i köket.

"Ethan snälla det var inte ditt fel och magen stör mig mer än pilen, lugna dig." sa Eletha nästan förtvivlat med en skärpa i rösten för att få honom att förstå.

Ethan brydde sig inte om att torka undan sina tårar utan drog fram en mugg med vatten åt Eletha och satte sig bredvid henne. "Förlåt" mumlade han igen, denna gång för att han blivit så upprörd.
"Jag trodde du skulle dö där ett tag....".

Eletha bara log och tog emot muggen, "Det gör inget, jag älskar dig för det, men minns jag är inte gjord av porslin och en pil dödar inte." sa hon och kysste på hans näsa.

Ethan smekte hennes kind. "Jag vet, men om pilen träffat annorlunda kunde det vara illa". Han blundade lätt och kysste hennes kind.

"Jag vet." sa hon, hon ville inte erkänna det, men det var nära att den tagit hennes liv. Och även nu, stoppade inte blödningen skulle hon gå förlorad, hon och barnet.

Ethan tog försiktigt upp jenne i famnen och smekte hennes mage. "Jag älskar dig, och vårt barn".

Eletha nickade och kröp ihop i hans famn, med en suck av smärta från såret andades hon sedan ut.
"Och jag dig." log hon och såg sedan upp, någon hade knacka på hon kände igen särlingarnas röster.

Ethan släppte inte ner Eletha utan reste sig med henne i famnen och öppnade upp dörren. "Ja?" sa han frågande.