(PM)Albus Potter

vill ha det NU!

nuuuuu!! snälla.

NU! Vi vill ha det nu! D:

nu!

Förlåt för att jag segade.. Åt middag o vi har gäster x) men NU kommer det!

Slutet på förra kapitlet:
sidan. Den enda anledningen till att Albus inte var känslig för såret var att det inte var blodrött. Blodet var istället skimrande ljusblått.
Röken som steg från kitteln var först röd, men när Rookwood hällde i Lypusens blod blev den skimmrande ljusblå, precis som blodet.
Albus visste att han inte skulle kunna göra någonting nu. Det var försent.

52 - Från silver till blod och från död till levande
Medan drycken i kitteln stod och puttrade ökade Albus puls. Han kunde inte komma på något vettigt att göra. Hans ynkliga försök att avväpna Rookwood skulle aldrig göra någon nytta. Dessutom låg hans trollstav i andra änden av rummet, och Albus visste att en enda liten rörelse kunde orsaka att Rookwood lamslog honom. Han hade ingen chans mot Rookwood, och när Voldemort återuppstod skulle han vara helt körd.
Han kom att tänka på sin familj, som skulle hamna i oändlig fara när Voldemort återuppstod. Harry skulle bli förföljd för alltid, och Albus visste att Voldemort inte skulle bry sig om hur många andra som dog i kampen på att förgöra pojken som överlevde. Världens framtid stod på spel.
Albus greps av panik. Han var tvungen att göra någonting nu. Vad som helst. Han blickade ut över rummet och kom fram till att det närmsta föremålet var den blodiga kniven som Rookwood lämnat efter sig. Den låg bara cirka två meter ifrån Albus fötter. Han tittade upp och såg att Rookwood satt med ryggen emot honom och fifflade med trolldrycken. Det gjorde det lättare för Albus, men han fick absolut inte låta. Ett enda litet ljud kunde sabba hans planer.
Mycket försiktigt började han hasa sig åt sidan mot kniven som låg oskyldigt på golvet och väntade på honom. Han kom närmre och närmre, och snart var han nästan framme. När Rookwood plötsligt vred sig lite stannade Albus upp, men efter att ha väntat någon minut insåg han att det inte var någon fara. Då sträckte han sig efter kniven. Tio centimeter ifrån…fem centimeter…två centimeter…Och då blev han upptäckt. Rookwood vände sig om i sista sekunden och paniken välde över Albus. Rookwood höjde sin trollstav.
”Lamslå!” ropade han men Albus hann undan. Rookwood kastade flera besvärjelser mot honom men han lyckades nätt och jämt undvika dem. Han for med blicken över rummet och den fastnade på kniven som nu låg en meter ifrån honom. Med ett språng slängde han sig efter den – och fick tag i den. Eftersom han tog i bladet fick han ett djupt skärsår i handen, men det brydde han sig inte om. Även fast blodet nu droppade till marken grep han ett så fast tag om kniven att knogarna vitnade. Albus hann precis kasta den innan en av Rookwoods förbannelser träffade honom och han slungades in i väggen där magiska rep band fast honom. Det blev svart i någon sekund. Sedan kunde Albus se svaga konturer av sjärnor som dansade framför ögonen på honom, men efter ett tag kunde han se klart igen. Då kunde han även se Rookwood. Han stod böjd med händerna över sitt vänstra lår där kniven hade träffats. Blod rann nerför byxbenet, men Albus visste att han inte hade åstadkommit någon större skada, och eftersom han nu var fastbunden i väggen hade han ingen chans att hindra Rookwood längre. Han skulle bara bli tvungen att betrakta scenen.
Efter att ha lyckats stoppa blödningen från sitt sår med en besvärjelse återgick Rookwood som oberörd till trolldrycken. Han rörde om några få varv i den. Röken gick från silverblå till blodröd. Som om den från att ha varit fridfull nu blev fylld av ondska, och det var ju ungefär så det var.
Albus visste att det skulle hända nu. Han försökte i ångest slita sig loss från repen men de stramade sig bara hårdare och hårdare runt honom varje gång han försökte. Han gav upp för stunden, och började istället motvilligt betrakta Rookwoods arbete. Efter att ha låtit drycken puttra några få sekunder till drog han fram sin trollstav och svängde med den i luften. En slev dök upp och Rookwood greppade den. Paniken inom Albus växte sig större och större när Rookwood långsamt stack ner sleven i drycken och drog upp ett mått som var precis lika stort som en stor klunk. Albus hade lust att blunda, men av någon konstig anledning ville hans ögon inte lyda honom, så han bara tittade. Han bara tittade på medan Rookwood försiktigt lyfte upp den dödes kritvita haka, särade på de livlösa läpparna och hällde ner den blodröda trolldrycken i han-som-snart-skulle-återvända.

Jättebra

oooh, spännande! längtar med förväntan på nästa del

superbra!

totally awsome, som vanligt

Spännande!
Vad kommer att hända?
Kommer Albus att klara sig?Kommer han att dö?
Super bra!