Alien & Beben (Privat rollspel)

"Absolut." Jag öppnar till min ficka och sträcker mig bak för att ge telefonen till henne.

Jag tar emot telefonen, och fixar mitt fingeravtryck innan jag går in på mina kontakter. Jag letar lite, innan jag hittar 'kvinnan jag ska kalla mamma', och ringer upp.

Jag gäspar lågt och inser att jag är ganska trött, jag skulle behöva sova lite när vi kommer hem. Grace borde vara trött också, så förhoppningsvis får jag någon att krama också.

"Ja?" svarar hon irriterat när singlarna har gått fram.
"Förlåt... Är du upptagen?" mumlar jag.
"Nej", suckar hon.
Jag lägger händerna för mina ögon, och tar ett djupt andetag. "Jag vet inte vad jag ska göra, mamma."
"Hur menar du?"
"Med allt", suckar jag. "Jag vet inte ens om jag kommer våga träffa Emily... Jag är rädd för att förstöra allt som vanligt. Snälla ... hjälp mig." Jag känner några tårar rinna ner för mina kinder, men inte hysteriskt. Jag försöker prata så lågt som möjligt, med tanke på att jag inte är ensam i bilen.
"Vad vill du att jag ska göra då?" suckar mamma irriterat.
"Hjälpa mig ... som du gjorde innan. Kommer du inte ihåg, när jag var liten och du alltid hjälpte med läxorna för att pappa var borta? Jag vill ha det så igen, fast inte med läxor utan med allt. Livet."
"Jag gör mitt bästa, det måste du förstå."
"Jag gör det... Men jag behöver bara dig. Jag kommer inte klara detta utan att vet att jag inte kommer ha din hjälp."
"Jag kommer alltid göra mitt bästa för att hjälpa dig, okej?"
Även fast jag vet att det egentligen inte kommer bli som hon säger, ler jag.
"Tack mamma ..."
"Vad gör jag inte för dig?"
Jag svarar inte på frågan, utan bestämmer mig för att bara försöka avsluta samtalet så bra som möjligt ... Jag vet att det blir bråk annars.
"Jag måste gå nu ... Jag älskar dig", säger jag.
"Jag älskar dig också, gumman. Ta hand om dig." Jag hör att mamma ler.
"Hejdå."
"Hejdå."
Jag tar ett djupt andetag, och avslutar samtalet.

Jag lyssnar på när Grace pratar med sin mamma och drar strängt ihop ögonbrynen. Jag gillar henne inte, verkligen inte, sedan hon började hata mig och säga att jag förstör Graces liv. Jag vet att det är sant, men så fort någon säger hur dålig jag är bryter jag ihop helt, och Grace är den enda av mina flickvänner som har förstått det och det är därför jag är så galen i henne. Med henne känns det okej att vara mig själv även fast jag försöker hålla tillbaka för hennes och tvillingarnas skull. Så fort mamma har sannat bilen utanför vårat hus går jag upprört ut från den och smäller igen dörren hårt innan jag går bak till Grace och drar ur henne från baksätet i händerna.
"Vad i helvete var det där?!"

(Gaaad, I wasen't ready for that.)

"Vadå?" Jag ser oförstående, och rädd, på honom. Oförstående för att jag inte vet vad han menar, och rädd för att han skriker på mig.

"Du pratade med din mamma" säger jag argt med frustrerade tårar i ögonen medan jag trycker hennes rygg mot bilen. Mamma ser orolig ut som att hon inte känner igen mig såhär, men det förstår jag för inte ens jag känner igen mig själv. Hon går snabbt iväg till huset för att undvika detta, och låta oss sköta detta själva.
"Jag vill inte att du pratar med henne, förstår du det?!"

"Hon är min mamma, Harry!" säger jag, nu bara rädd.

"Jag bryr mig inte, jag tänker inte acceptera henne efter det hon sa om oss!" säger jag upprört och ser henne rakt i ögonen. "Om du fortsätter kan vi lika gärna göra slut, för jag tål henne verkligen inte."

Jag tar ett djupt, skakigt andetag medan mina ögon vattnas.
"Hon är min mamma ..." Jag kollar åt sidan.