prs yehet & kkaebsong

Ms Lewis ser ner på Zihao med en frågande blick. Vad nu?
"Välj du." säger hon med ett leende. Joshua däremot börjar redan att ta in den äldres tvekande, hur han ser upp på sextonåringens mamma istället för sextonåringen själv. Kanske Zihao inte vill vara med honom i vilket fall som helst. "Är du trött eller vill du begrava Noah i snön?" Gryffindoreleven låter blicken vila på Zihao, känner genast hur hjärtat sjunker. Kanske hans antagningar varit korrekta. Noah låter blicken glida mellan de två ungdomarna, betraktar stämningen. Visserligen hade han varit rätt elak mot slytherineleven innan, men han själv hade sett det som ett skämt.. det var inte meningen att få alla arga på honom direkt.

Zihao bestämde sig för att tillfälligt skjuta undan tankarna. Med en sista, snabb blick på Ms Lewis skuttade slytherineleven ut i den svalkande snön och rann på snabba ben fram till Joshua. Istället för att gräva ner Noah i snön, flög han rakt på sextonåringen med ett skutt så att han föll rakt över den andre. Hur i helskotta hade saknaden av den andre redan lyckats växa sig så stor? Utan att kunna hindra sig själv började han gnida nosen mot pojkvännens ansikte, lämnade små kittlande pussar över de rosiga kinderna. Jag älskar dig så jävla mycket. Suck.

Tankarna flyger iväg med ens när Joshua ser hur den lurviga vargen kommer springandes efter honom. Innan han vet saken om det ramlar han ner mot snön med en duns, och en viss Zihao över sig. Läpparna spricker upp i ett leende, känner hur skrattet vill bubbla ut när sjuttonåringen börjar lämna pussar över ansiktet. Sextonåringen är osäker på om Zihao gör det pågrund av skuldkänslor, men just nu orkar han inte bry sig om detta. Armarna slingrar sig istället runt den lena nacken och armarna över midjan på den vargliknande skepnaden. En väldigt udda bild för Noah som kollar på, då det inte är varje dag man ser en människa krama om en varg. Aldrig faktiskt. Ms Lewis däremot har dragit fram sin kamera för att spara det fina minnet av de två. Någonting Joshua antagligen kommer att ångra senare. Kinderna, som redan blivit rosa av kylan, blir än mer röda av Zihaos närhet. Alldeles kokheta.
"Så ska jag bara bli lämnad här ensam? Det är faktiskt ytterst kallt." påpekar den sjuttonåriga gryffindoreleven som kikar mot dem med snö över hakan.

Zihao ryckte till lite när kamerablixten sken genom mörkret, men han samlade sig snart igen. Ingenting kunde skada honom när Joshua låg med armarna lindade omkring sjuttonåringen. Så var det helt enkelt bara, punkt slut. Öronen vek bort mot Noahs håll, roat. Var den andre avundsjuk på de två turturduvorna, eller inbillade han sig? Efter ett slag följde även ögonen efter och fäste sig nyfiket på den jämnårige klasskamraten. Med en lika road blick strykandes över ansiktet, kom han upp på benen och skuttade över mot Noah, så att snön yrde omkring den lurviga svarta pälsen. Han bromsade hastigt in före den andre och började undrande nosa omkring, återigen - som en riktig knähund.

"Naej fy fan Zihao," muttrar Noah och lutar huvudet så långt bort som möjligt från sin klasskamrat. Nej han har ingen lust att ha en nos uppslukad i ansiktet. När sjuttonåringen sedan märker att det inte gör någon skillnad, kravlar han sig upp ur snön, huttrandes. "Gå och nosa på Haru eller något.." Noah kramar om sig själv då kylan är så pass stark som den är, innan han trampar på plats för att återfå lite värme.
"Noah, nu har du ju förstört mitt mästervärk," gnäller Joshua och kramar om Haru i sin famn, besviken. Sjuttonåringen himlar med ögonen åt de två ungdomarna och skakar på huvudet.
"Skäll på din pojkvän, det blev faktiskt för kallt!" Förklarar han och börjar raskt att röra på fötterna mot villan där Ms Lewis står.

Vadå fy fan? Zihao rätade på sig och kollade bittert efter Noah. I den stunden lovade han sig själv att klå upp fanskapet under morgondagen, då orden sårade någonting förfärligt. Han hängde lite med huvudet och släpade sig buttert tillbaka mot Joshua där han surt började stryka runt benen på sextonåringen. Dumma Noah och hans dumma ord. Tassarna rev vredgat upp snön när han rörde sig genom den, lämnade stora spår efter sig. Det kanske var dumt, men av någon anledning hade han plötsligt fått världens lust att gråta. Troligen var det väl bara Joshua och Ms Lewis som inte skydde honom. Samuel var något slags mellanting, han hade åtmsintone inte sagt fy fan åt stackars Zihao.

Joshua ser på den äldre i tystnad med höjda ögonbryn.
"Han menade inget illa Zihao, han ville bara inte att du skulle nosa på honom." Förklarar sextonåringen bittert och ställer sig upp med en trött Haru i famnen. Jo han är minst sagt kluven över sina tankar om Zihao och hans känslor. Blicken glider ner på sina händer, alldeles frusna och kalla. "Ska vi gå in? Kanske är dags att gå och lägga sig."

Det var det bästa förslaget på länge, konstaterade Zihao som mer än gärna ville gå och gosa ner sig i Joshuas säng. Det förändrade dock inte faktumet att han fortfarande kände sig lätt sårad av Noahs ord. Långsamt drog han tassarna efter sextonåringen, tillbaka mot dörren, med svansen hände stilla efter sig. När allt kom omkring var sjuttonåringen dödstrött, efter allt nya intryck och händelser som skett under dagens gång. Precis innan han steg innanför dörren såg han till stt ruska ur den snöfläckiga pälsen. Någon skulle nog behöva torka av honom med en handduk.

Med en lätt suck drar Joshua till sig en handduk för att sedan sätta sig på huk bredvid Zihao.
"Du är väldigt gullig, vet sundet?" Frågar sextonåringen med ett magert leende, låter händerna börja torka pälsen noggrant över den äldre. "Men, det spelar ingen roll hur gullig du är. För du får inte sova i min säng alldeles blöt."

Jodå, det hade sjuttonårigen defintivt fått klart för sig. När Joshuas började dra handduken över pälsen, stack han upp nosen i ansiktet på honom och gav honom en sliskig puss tvärs över kinden. Usch vad äcklig Zihao var nu, som för inte allt för länge sen tryckt i sig en massa rått kött. Förhoppningsvis hade den andre redan glömt bort om just den lilla detaljen. Men Haru slickade ju å andra sidan också folk i ansiktet och han åt väl betydligt värre saker än rått kött.