PRS(Dragon Fantasy)

Ina nickade ivrigt, även om hon inte kände sig bra skulle hon göra det.
"Tack." sa hon och log stort, såret var läkt så hon slapp bandagen och det var skönt.

Ian kom ut på borggården och kom fram till henne.
"Hur är det?" frågar han med lätt oro i blicken.

Doktorn nickade och tvättade bara över såret innan han försvann. Stefan log lätt. "Så bra, då kanske vi kan rida i skogen något tag framöver".

Selina såg mot Ian och log lugnande. "Det är bra, jag är bara lite trött...". Hon visste dock själv att det inte bara var det, men hon ville inte oroa Ian.

"Härligt." sa Ina hon hade längtat efter att rida, röra sig i solen och se på alla människor Ina dragit hit.

"Okej, du kanske borde vila då." sa Ian mjukt och kysste hennes panna.

"Mmm, måste passa på en massa snart orkar jag inte röra mig gissar jag." sa hon leende och la hans hand på sin mage med hennes över.

"Okej, du bestämmer." sa Ian och tog hennes hand.
"Jag har pratat med männen och vissa av kvinnorna vad de skulle vilja arbeta med." sa han som bara apropå.

Stefan log stort och kysste henne. "Ja, då får du sitta och se på barnen som leker". Han skulle säga något mer då han kände något under sin hand och gjorde stora ögon. "Ina!" sa han exalterat. "Jag kände något!".

Selina kramade om hans hand. "Det är bra...Och barnen leker" log hon och såg lycklig ut. Hon hade sett till att alla fått det bra.

Ina suckade först men log åt hans min.
"Sparkade den?" frågade hon med glittrande ögon mot Stefan.

"Du har varit så duktig, du har skänkt människorna ett nytt liv, ett nytt hopp." sa han och kysste hennes kind.

Stefan nickade ivrigt och la huvudet mot hennes mage och lyssnade. "Min vackra lilla dotter eller son" mumlade han lyckligt.

Selina log stort och kramade om hans hand innan Tanja och Anna kom fram. De drog med henne ut till borggården för att hon skulle leka med dem.
Selina hade just börjat kasta boll med dem då plötsligt hon kände hur hon var alldeles kallsvettig, och allt snurrade. Hon drog ett djupt andetag.

Ina log svagt åt Stefans lyckliga min.
"Det kanske blir både ock, det är stor sannorlikhet att tvillingar föder tvillingar. Mor var tvilling, men det ena var döfött." sa hon och det syntes rädsla i de gröna ögonen att det skulle hända henne med.

Ingen verkade märka något, barnen lekte och ett par av de äldre kvinnorna satt i solen stickade och höll ett vakande öga på barnen.

"Kanske det...Jag bryr mig inte vilket det blir" mumlade Stefan. Han längtade bara tills deras barn var fött. "Det kommer gå bra" sa han sedan lugnande.

Selina tog sig för huvudet. "Selina?" frågade Tanja och drog lätt i hennes klänning. "Jag...går och vilar lite" mumlade Selina och gick sakta iväg mot trädgården.

"Jag hoppas det, tänk om barnet där, Stefan jag vill att det ska leva." sa Ina nästan panikslaget åt honom.

Ena av de gamla gummorna såg efter henne och sakta på krumma ben kom hon efter för att se hur det var med fina frun.