De utvalda

Efter ett tag lugnar hon sig och torkar slutligen kinderna, "Förlåt." ursäktar hon sig, hon gillade inte att gråta, det var ett tecken på svaghet.

Ethan strök ömt hennes kind. "Du behöver inte be om älskade". Det var nog egentligen hans fel...Han var så svag som inte kunde mota bort kvinnan.
"Vad sägs om att sova lite?" föreslog han sedan mjukt.

Eletha nickade, "Gå bara inte, känner du att du måste till henne väck mig, okej?" säger Eletha bedjande, hon förstod om han inte kunde motstå den vackra kvinnan. Så vacker mot henne själv.

Ethan nickade och knäppte upp sin skjorta. "Okej". Han la sig ner och blundade. Det tog bara någon minut innan han somnade till. Men hans sömn var inte lugn. Han mumlade och sträckte ut armarna framför som som han försökte få bort något.

Eletha hade inte ens hunnit somna, "Ethan." sa hon med skräck då han börjar fäkta med armarna omkring sig.

"Nej!" Det var med ett skrik Ethan vaknade till. Hans blick var vild och han såg blek ut. "Eletha....jag drömde att...." Han tog ett andetag. "Kvinnan...hon tog mig mot min vilja...och sedan när jag var helt fallen dödade hon mig".

Eletha kramar om honom, "Bara en dröm." sa hon tröstande och hoppades det. "Ethan, om hon påverkar dig så.....tänk i lägret, tänk om hon styr dem?" sa hon förskräckt, "Ethan hon får inte döda dig, hon ska inte." sa hon bestämt.

Ethan stirrade ner på sina händer och tårar började droppa ner. "Jag tror hon styr dem...Hon skulle säkert kunna styra mig om hon försökte". Han kramade henne tillbaka och tog några djupa andetag.

Eletha nickade, "Vi borde hjälpa dem. Hjälpa dig, hon borde dö." sa Eletha med just den röst som lordar hade lärt sig att frukta.

Ethan visste inte varför han sa så men han tittade upp med förskräckt blick. "Döda henne inte!". Han satte sedan chockat sin hand för sin mun.