Sorgens tider [SV]

Who knows? ;D
_________
Kap 29 - George Weasley

Jag såg på de andra, som verkade tro att jag menade allvar.
"Men då får vi ge oss av då" avbröt min mamma tystnaden som lagt sig sen jag öppnade munnen. Varför skulle det alltid bli tyst när jag pratar? Tycker de så synd om mig att de inte vill låta mig överanstränga mig, eller skulle dom lyda minsta lilla jag sa?
Familjen bröts upp i två delar. Mamma, pappa, Bill, Charlie, Percy, Ron och Ginny + Hermione och Harry följde med Kingsley, medans jag försvann till butiken.

Jag såg Diagongränden. Det var knappt några personer där. Jag vandrade upp emot butiken, och såg dörrens ruta vara sönderslagen. Min hjärna började gå på högvarv. Vad har hänt? Jag skyndade mig att försöka låsa upp dörren, men märkte att den redan var upplåst. Även detta väckte orostankar i huvudet. En duns hördes. Någon därinne hade trillat ihop. Snart hördes en bekant röst säga något som jag inte uppfattade ordentligt. Lee.. vad höll han på med? Med ingen tanke på att jag skulle kunna tända lyset i hela butiken mumlade jag "lumos" till min trollstav. Jag gick längre in och fann min bästa vän Lee sitta på trappen, huvudet i händerna.
"Lee?" frågade jag, trots att jag visste att det var han.
"Mugglare" fick han fram. Jag såg ut som ett livslevande frågetecken. Hur skulle de ha kommit in hit, detta var ju Diagongränden, som bara trollkarlar och häxor kom till. Istället för att fortsätta försöka prata med min kompis, gick jag bort emot kassan. Men innan jag kommit dit, snubblade jag över något stort.
"Men va.." mer han jag inte säga. Det var en människa jag snubblat på. Jag kröp fram och hämtade min trollstav. "Lumos Maxima" Ljuset blev starkare och jag såg varför Lee trodde det var mugglare. De hade mugglarkläder på sig. Jag rotade i personens jacka och hittade en sliten plånbok. I den låg en enstaka pund sedel. Mugglar pengar.. det uteslöt att det kunde ha varit ett renblod eller halvblod. Mugglarfödd säkerligen, för jag hittade en trollstav i fickan... om inte den hade blivit snodd ifrån Ollivanders.

jätte bra nu vill jag veta vilka de var :p o det hade varit kul att se vad familjen gjorde om George bad dem haha xD

Ja, jag med!

Kap 30 - Percy Weasley

Allt gick så snabbt, inom loppet av tio minuter hade vi raderat minnet på säkert 50 personer. Det var en väldig upprepning av ordet "Obliviate". Men vi var ju 10 personer här och arbetade med att radera minnet på mugglare. Snart visade sig en svag patronus. Formen syntes inte.
"Problem.. affären" var det enda den hann säga innan patronusen löstes upp.
"George!" flämtade jag fram, och de andra verkade fatta vinken.

Någon minut senare befann även jag mig i Diagongränden. Det var onormalt tyst. Men jag tänkte inte mycket på det när jag sprang upp emot butiken. Såg dörren vara öppen, och rutan på den sönderslagen. Omedvetet fick jag likadana tankar som George tidigare fått. Orostankar.
"George?!" ropade jag. Snabbt tände jag ljuset, och fann flera personer låg på golvet, frusna i deras rörelser.
"Ni såg den!" hörde jag Lees röst ropa, han hade väl märkt att jag hade tänt lyset..

_____________

otroligt kort, men jag måste plugga, har inte pluggat på hela helgen

Jättebra, vill ha mer, men plugga på du!

vilken sorglig berättelse, men grymt bra. skriv mer

jätte bra skrivet du bygger verkligen upp spänningen ♥

snälla skriv meeeeeeer

Kapitel 31 - George Weasley

Mitt i allt tumultet med att ta reda på vilka det var och så, hade jag inte orkat mer. Jag hade försvunnit upp till min och Freds gamla lägenhet, där numera Lee höll till. Sovrummet var det första jag gick in i. Freds säng stod bäddad och orörd. Medans min var en katastrof. Då vet jag var Lee sover.. tänkte jag och kunde inte låta bli att le lite svagt.
Utan någon anledning gick jag emot Freds säng. Lade mig ner i den, med skor och jacka fortfarande på. Jag drog in lukten, lukten utav Fred. Tårarna strömmade återigen. Men trots all min sorg såg jag en ljuspunkt i det hela: Fred hade fått göra det han önskat sig mest.. öppna en skämtbutik. Den hade ju blivit väldigt lyckad. Dragit in en massa pengar till både honom och mig, men nu stod gringotts valvet endast kvar med mina pengar.. bara mina högar med galleoner, siklar och knutingar, där de stod nere i mörkret..

Jag hade somnat till, för när jag vaknade möttes jag utav min mamma som stod med sitt ansikte väldigt nära mitt.
"Vad gör du?" frågade jag trött och gäspade.
"Vi vet vilka det var" sa hon, ganska glatt.
"Jag bryr mig inte" var mitt svar.
"Varför inte?" frågade hon.
"Jag vill inte ha kvar butiken" min röst hade övergått från trött till sur.
"Såklart du ska ha det!" Mollys svar var även det argt, och det lät som en order, att jag måste ha kvar den.
"Att du stängde butiken hade Fred inte velat. Du vet ju själv att det var hans största dröm" sa Charlie, som även han nu lagt sig i.
"Hur vet du det?" frågade jag.
"Tror du inte jag känner mina bröder?" hans röst lät pigg och relativt glad, vilket min var motsatsen till.
"Du har ju varit i Rumänien hela tiden, så hur skulle du kunnat det?", jag såg med en sur blick på min bror. Han svarade inte på det.
"Ville du veta eller inte?" sa mamma. Jag suckade.
"Visst visst" var mitt enda svar.

aaw. du skriver alltid så sorgligt! du får mig alltid att börja gråta! och ändå kan jag inte sluta läsa! du gör det samtidigt så spänande riktigt bra skrivet