Falsk Romans [SV]

You make it easier when life gets hard när ni läser och kommenterar :' Kan inte tacka er nog, ni fina människor ♥

Vet att jag lovat ett nytt kapitel på FFN, and God damn it det kommer, jag lovar, det är bara tyvärr så att jag har noveller till Eldfackla som tydligen måste skrivas klart först... >.> haha xD
Snart, jag lovar =)
_______________________________________

SUSAN BONES

Susan slog upp ögonen, och försökte komma på en anledning att kliva ur sängen över huvud taget den här måndagsmorgonen.
Hon kom inte på en enda som var tillräckligt bra. För vad väntade, annat än en extra lång skoldag och den röra som skulle föreställa hennes liv?
Och bara fem dagar kvar tills Hogsmeadeutflykten. Hon måste ta mod till sig och fråga Draco om den, men hon kände sig inte tillräckligt säker.
Susan gjorde en sur och uppgiven grimas och rullade över på mage i sängen, fortfarande utan att gå upp. Hon skulle förlora vadet. Hon skulle få leva med skammen att ha förlorat mot Megan Jones resten av året.
Det var nästan så att hon övervägde att hoppa från Astronomitornet.
Från de andra sängarna i rummet hördes mjuka knirr när dess ägare lämnade dem, en gäspning här och ett tyst "God morgon" där. Susan stönade högt och borrade in ansiktet i kudden. Hon ville inte gå ur sängen över huvud taget och att skolka för första gången i sitt liv lät oerhört lockande.
Hon skulle kunna be Hannah att säga till lärarna att hon var sjuk, men då skulle hon bara skickas upp till Madame Pomfrey som hade ett botemedel som förväntades göra henne frisk igen inom en snar framtid.
Hon skulle också kunna låtsas försova sig, men det skulle bli en genomskinlig lögn. Susan försov sig aldrig.
"Susan?" Det var Hannahs försynta röst från sängkanten. "Mår du inte bra?"
"Nej", mutterade Susan ärligt och tyckte sig höra en triumferande fnysning från andra sidan rummet. Jävla Megan. "Jag hatar måndagar."
"Jag med", suckade blondinen. "Men den är snart över."
Susan ålade sig runt så att hon kunde sätta sig upp åt rätt håll och stirra misstroget på Hannah.
"Det är inte alls snart över! Det har ju inte ens börjat!" sa hon fasansfullt. "Två timmars trolldryckskonst!"
"Kom nu, så går vi ner till frukosten."

Frukosten var ju en tillställning. Några idioter till femteårskursare hade förhäxat fruktkorgen till att peppra alla som försökte plocka något ur den med rutten frukt.
Det värsta var att de var från hennes eget elevhem, de förlorade femtio poäng och av någon anledning hade hon en stark känsla att Megan på något sätt hade en roll i incidenten.
Men hon saknade helt bevis, och utan påtagliga bevis kommer man inte långt.
Wayne behandlade henne som luft! Det var så hemskt. Om han bara hade haft kurage nog att berätta för henne varför han inte ville vara vän med henne längre, men nu hade han ju inte det!
Åh, då blev hon så trött på honom att hon ignorerade honom lika fullständigt tillbaks.
Även fast hon saknade honom väldigt mycket.
Men när hon såg hur han stod där, i sin nya frisyr och nya stil tillsammans med Megan, så var det ju inte den Wayne hon saknade. Hon saknade den gamle. Den han varit så sent som i början av förra veckan.
Professor Snigelhorn kom och låste upp klassrumsdörren, och de gick in och satte sig. De delade lektionen med Ravenclawarna, men de var som vanligt försenade. Det stämde inte riktigt ihop med deras rykte om att vara högpresterande och duktiga i skolan, att alltid vara de som kom sist till en lektion.
Susan satte sig ganska långt fram, ensam vid ett bord. Så fort Ravenclawarna kom så skulle hon väl få sällskap av Anthony Goldstein, hennes arbetspartner, och den tanken muntrade upp henne ett uns.
Han var en sån där människa det helt enkelt var lätt att tycka om, för han var så ärlig och helt sig själv. Dessutom var han ganska rolig.
Han vinkade glatt så fort han lokaliserat henne i klassrummet, och kom sedan fram och slog sig ner på stolen intill hennes.
"Hej, läget?"
"Det är bra", svarade Susan automatiskt.
"Dubbeltimme i trolldryckskonst en måndagsmorgon, det kan ju inte bli bättre", sa han med en blinkning och fick henne att le. Snigelhorn stängde dörren om den sista eleven och gick fram till katedern.
"God morgon. Jag har inte så mycket att säga till er, annat än att ni har i läxa till i morgon att läsa sidorna 112-126 i boken. Sätt igång med era pararbeten!"

"Hur är det själv?" undrade hon och tog upp samtalet de alldeles nyss påbörjat. Anthony plockade fram ett långt pergamentstycke som såg ut att vara början på hans halva av informationen om deras trolldryck, amortentian.
"Det är bra. Hört om lördagen då?"
Susan tänkte efter, men förstod inte riktigt vad han syftade på.
"Hogsmeadeutflykten?" föreslog hon lite tvekande.
Anthony log brett och visade alla tänderna.
"Nej, nej... festen!"
Hon plockade upp sin egen halva med nedklottrad fakta ur väskan, och placerade den på bänken framför sig. Hade hon hört talas om någon fest?
Nej.
Hon skakade på huvudet.
"Va?" frågade han förvånat. "Det är ju Megan och Wayne som anordnar den."
"Va?" Nu speglades Ravenclawarens förvåning i hennes eget ansikte, det kände hon. "Skulle de ordna en fest?" Hon hade svårt att tro det.

"Sssssch", hyssjade han plötsligt, och de låtsades vara upptagna av att skriva när Snigelhorn traskade förbi deras bänk under sin ordinarie runda i klassrummet. "Ja, det ska de. Lördag kväll. I någon av de oanvända fängelsehålorna."
"Men hur hade de tänkt att undvika att bli upptäckta?" frågade hon mycket skeptiskt.
Anthony log filurigt igen.
"De är inte dumma, de där två."
"Jo, det är de." Svaret hade kommit automatiskt, men det hade åtminstone fått Anthony att skratta. Men hon var ju seriös! De var totalt dumma i huvudet!
Var det ingen annan än hon själv som verkade fatta det?

Meeeeeeer!!=D♥

Åhhh! GUUUUD! Det är så bra!
meeeeer när du har tid

SUPERBRA! ♥ meeer!

Du är fantastisk! Älskar det här. ♥

Awesome. Awesome I say!

meer

så bra!♥

Detta är verkligen helt otroligt bra.
Älskar att du skriver så att huvudpersonen byts ut, så att man verkligen får en inblick i alla karaktärerna.
Du beskriver deras känslor så ärligt, man blir verkligen berörd, framför allt av Hazel.
Detta är nog en av de bästa kärleksberättelserna jag någonsin läst.

så bra!!