Lumos :3 & LeoisLazyy

Benjamin ryckte till och fäste automatiskt sina ögon på Hailey istället för på taket när hon tilltalade honom. Frågan hon ställde gjorde honom lätt illa till mods då han knappt själv visste hur han mådde. Det enda som var säkert var det faktum att han inte mådde speciellt bra men han var osäker på hur dåligt han egentligen mådde när allt kom omkring.
"Det är ganska uppenbart att du frågar bara för att jag ser ut som jag gör", sade han dröjande och log snett mot henne. "Jag dömer dig inte, vem som helst kan se att jag magrat och ser ut som någonting katten släpat in."

"Det var inte så jag tänkte, allvarligt", menade Hailey och började pilla på ärmen på hennes tröja. "Det var menat som en vanlig, vänskaplig fråga", fortsatte hon och mötte hans blick. Det var bara dem kvar nu, och Hailey visste att de också var tvungna att gå snart. Om inte annat så skulle de schasas ut.

Han höjde ett ögonbryn mot henne och började krångla sig ut från sin sittplats.
"Vi säger så", sade han en smula retsamt och rätade på sig. "Nej men, jag mår väl ungefär som jag ser ut skulle jag säga", besvarade han fundersamt på hennes fråga. Han slätade ut sin skrynkliga tröja och drog lite i kragen så att den töjdes ut en aning.
"Har jag rätt om jag säger att du och den där April har blivit sams igen?" undrade han och lade armarna i kors.

Hailey rynkade på pannan. Hur menade han nu?
"Erhm.. April är min kusin. Menar du Belle? För isåfall, ja. Det har vi", log hon. Hon kände sig smått olycklig när hon hörde hur Benjamin mådde. Hon ville så gärna hjälpa honom, men hade ingen aning om hur. Hon visste inte ens vad han mådde dåligt över, och det kändes för riskfyllt att ens fråga.

"Så var det ja", muttrade Benjamin och gjorde en grimas. "Du får ursäkta men av någon anledning kan jag inte sluta blanda ihop de där två", fortsatte han ursäktande och började otåligt stöta ner foten i golvet i väntan på att även hon skulle resa sig upp. Han kvävde en gäspning och kliade sig nacken.
"Varför ser du så...konstig ut? Och nej, det där var faktiskt inte menat som en förolämpning", sade han och sneglade på henne.

Hailey reste sig upp hon med och vände sig mot Benjamin med ett lätt höjt ögonbryn. Vad menade han med det? Hur såg hon konstig ut? Hon granskade hennes kläder och drog automatiskt handen genom hennes hår.
"Hur menar du?", undrade hon förvirrat.

Benjamin skakade på huvudet och skrattade åt hennes förvirring.
"Nej, det var inte så jag menade", sade han och himlade lite med ögonen. "Du såg bara...bedrövad ut för en sekund där", förklarade. Han drog en suck och kollade sig omkring i den nu helt öde salen. Det var så mycket gynnsammare för öronen när den var tom - vilket inte var speciellt ofta. Men nu när det var helg hade väl folk annat för sig än att sitta inomhus hela dagarna.

Hailey skrattade till innan hon kollade på Benjamin i tystnad för en stund. Hon blinkade till.
"Ja.. Jag kan vara en bedrövad person då och då." Hon bet sig i läppen. "Ibland är det väldigt jobbigt att hålla uppe masken för andra.."
Hon slog undan blicken för någon sekund.
"Erhm, jag borde nog gå nu.. Jag har ett brev att skicka hem, men vi ses antar jag" rabblade hon innan hon skyndade sig därifrån.

Benjamin betraktade hennes försvinnande ryggtavla ett slag innan själv, med ekande steg, lämnade salen. Vad hade det där betytt egentligen frågade han sig själv samtidigt som han nådde trapporna som ledde ner mot fängelsehålorna. Han var så försjunken i sina egna tankar att han knappt märke när någon petade till honom på axeln. En smula irriterad vände han sig om och tittade på personen som stod två trappsteg över honom. Flickan hade långt rött hår och porslinsfärgad hy och...och hon stod och blängde på honom?
"Åh, hej Clover", muttrade han och ville helst av allt bara fortsätta ner för trappan. Men Clover Ciccone var snabbare än så. Hon nappade snabbt tag i Benjamins krage och började släpa ner honom för trappan med bestämda steg. Det måste ha sett lustigt ut, med tanke på att hon var väldigt kort och han själv väldigt lång.

Hailey skyndade till hennes sovsal och plockade åt sig ett ihoprullat pergament innan hon gick vidare till uggletornet. Ugglornas härbärge var inte långt borta, och hon behövde därför inte gå särskilt länge. Hon hade knappt hunnit kliva in genom dörren när den vit och brunfjädrade ugglan lyfte från en pinne och gled ner på hennes arm. Hailey antog att den flugit dit efter att ha levererat hennes mammas brev och stannat kvar för att vänta på Haileys svar. Hon strök ugglan, Crewt över den svarta näbben och vidare ner över halsfjädrarna innan hon hastigt vecklade ut brevet för att läsa igenom det. Inte för att det var särskilt mycket att läsa.
Mamma,
Tack för ditt brev. Jag kommer hem till jul. Vi ses den 20/12.
Kram Hailey
Hon vecklade ihop brevet igen och knöt fast det vid Crewts ena ben. Ugglan sträckte ut hennes breda vingar och flög graciöst ut genom fönstret och vidare ut mot horisonten.