[HP] Lumos :3 & Cawith

"Du borde gå upp till Madam Pomfrey, ändå", menade han. Det vore det bästa alternativet. Madam Pomfrey kunde hela skador mycket fortare. Han höll Allison under armarna med hans ena arm, och riktade trollstaven mot hennes skadade ben. "Ferula", mumlade han, och ett bandage lindade sig runt benet så att Allison skulle kunna stödja på det någorlunda upp till Madam Pomfrey.

"Varför ska jag vara så klumpig?", suckade Allison för att bryta den stela tystnaden som uppstod när de långsamt tog sig ned till Madam Pomfrey. Allisons hjärta dunkade hårt och hon visste inte vart hon skulle ta vägen med Chase's armar om henne. Allt hon ville var att vara ännu närmare honom, hon klarade inte av detta mer.

Chase skrockade.
"Äsch. När jag precis hade börjat flyga på en kvast så lyckades jag krascha rakt in i ett träd", erkände han. "Jag har aldrig sett min kusin skratta så mycket som han gjorde då, men jag fick gå runt med ett bandage runt huvudet hela sommaren."

"Smidigt. Hoppas jag bara inte har förstört hela säsongen", mumlade hon och suckade. Allison kände för att säga något mer, men hon hade inga ord för att beskriva det hon kände.

"Nä, då. Madam Pomfrey fixar det hur enkelt som helst", lovade han och höll upp dörren till sjukhusstugan.

"Tack för hjälpen", sa Allison när de hade tagit sig in i sjukhusstugan. "Och..", började hon. "Förlåt för att jag har undvikit dig, jag har haft mycket att tänka på.. om saker jag inte kan hantera", erkände hon sedan. Hon kände hur hennes kinder hettade till och hon vände genast bort blicken.

Chase log snett och ryckte på axlarna.
"Det är lugnt. Allvarligt", lovade han. "Vi ses", sade han innan han vände sig om för att gå ner till lunchen.

Allison hann knappt vända sig om innan Madam Pomfrey kom rusandes. Tusen frågor ställdes till henne men hon svarade knappt på dem. Allt hon ville var att sova och glömma bort alla tankar om Chase och Jason.

En halvtimme senare hade hon fått dricka en illasmakande vätska och hennes ben kändes mycket bättre. Tack varje Chase's besvärjelse hade det helats mycket lättare, och hon bestämde sig för att tacka honom ännu en gång. Madam Pomfrey hade insisterat på att hon skulle stanna över natten men helst ville Allison ned till Slytherinhålorna och sova. Hon visste inte vad hon skulle göra. Hon kunde knappt titta på Chase utan att överväldigas av alla känslor, och antagligen kände han ingenting tillbaka. Han var väl bara trevlig.

Efter lunchen så hade Chase bestämt sig för att småbörja med extrauppsatsen som han skulle skriva åt professor. Smith och hans bekanta auror. Chase hade plockat fram olika böcker, pergament och bläck, men allt stod still i hans huvud. Han hade skrivit några rader på pergamentet, men slet till sig det innan han knycklade upp det i sitt raseri. Han slängde den i papperskorgen bredvid hans eget skrivbord, och dunkade huvudet i bordsskivan.
"Det - Här - Går - Inte", hasplade han ur sig. Han vilade med pannan mot skrivbordet och tog ett djupt andetag.
"Du kanske bara behöver se på det på ett annat sätt?", föreslog Omar.
"Hur då?"
"Tja.. Se det inte som ett uppdrag som kommer leda dig till ditt livs möjlighet", svarade han. "Se det som en vanlig uppsats."
Chase lutade sig tillbaka och drog händerna över ansiktet. Omar hade rätt. Han behövde rensa tankarna. Börja om på nytt. "Tack", muttrade han innan han reste sig upp för att ta en promenad runt svartsjön.

Allison började tro att hon hade blivit galen. Hennes tankar vilade på Chase, hela tiden. Hon funderade på vad han gjorde, vilka han var med och massa mer. Hon började fundera om han gillade någon, det var ju någon tjej som hon hade sett tillsammans med honom ofta. Någon som hette ungefär samma sak som honom. Frustrerat drog hon ena handen genom håret. Hon behövde bli av med detta känslor och det var snabbt. Men hon visste inte hur de skulle kunna försvinna.