[PRS] Back to shcool

Musik hjälper en alltid. När man har det som sämst och allt känns rörigt så kan ofta musik lösa problemet. Man behöver nåt sånt att förlita sig på när man inte har några vänner att kunna trösta sig hos. Man bara sjunker in helt i musiken och glömmer allt, det är nästan som magi. Ibland så är det så att efteråt när jag kommer på det igen så känns det inte lika viktigt eller oroande eftersom att jag glömde det så enkelt. Men ibland kommer tankarna tillbaks och spökar när musiken tystnar.
Hållplats efter hållplats sitter jag lutad mot fönstret och tittar ut mot allt som suddigt passerar förbi. När bussen anländer på sista hållplatsen så reser jag mig upp och kliver av.
När jag kommer fram till ytterdörren känns det nästan lite konstigt att inte använda trädet för att komma in.

Jag tänker på det hela dagen. Varför? Död? Nu? Det är ju jättehemskt, även fast en tuff kille som jag inte lipar som en barnunge, men ändå, weird. Gött att sluta tidigt, men en yngre elev död. Vem, varför?

Men!? Jag... Kan jag ha gjort något åt detta? Nej, nej, det kan inte vara sant. Jag har inte blivit arg på hela dagen... Men ändå, kan någon av dem ha gjort det? De som vårt släkte har fruktat hela våra liv? En... Nej, nej, nej! Vi utrotade ju dem för många år sedan! Men någon kan ju ha överlevt....

Precis när jag ska öppna dörren och gå in så slår det mig igen.
Trädet...Just det...Det som jag fick växa...själv..med mina egna händer.
Jag kanske borde ta den här möjligheten till att se om jag är kapabel till något annat. Om jag kan manipulera träd och växter till att växa, vad mer kan jag göra?
Jag går bakom huset till baksidan. Vi har en ganska fin baksida. Täckt av grön gräs, två äppelträd och en liten terrass med en vit hammock. Den ser extra trevlig ut omgiven av den varma sensommar solen. Hela baksidan är omgiven av vitt trästaket, men bakom staketet finns en skog, en stor skog som inte tillhör våran tomt, den är allmän.
Jag går tvärsöver gräsplanen och tar mig över staketet. Skogen är ganska tät och jag får se mig för lite grann för att inte snubbla på rötterna från tallarna.
När jag hamnat en bra bit in så att ingen ska se mig tar jag av mig väskan och placerar den på marken täckt av bruna barr som ligger kvar sen i höstas.
Det är väl bara att börja då?

Alla har redan gått hem, men min buss går inte förens om 45 minuter så jag stannar kvar i skolan en stund. På en bänk så ligger nån form av antecknings block. Eftersom jag inte har något bättre för börjar jag kolla igenom den...Den tillhör Jace.

Jag skyndar mig hem till min damm.
När jag kommer dit så hoppar jag i och bara ligger där.

Få se nu...
En liten granplanta står framför mig. Jag sträcker fram handen och koncentrerar mig. En liten vindpust blåser genom mitt hår och plötsligt börjar små ljusgröna skott växa fram från grenarna. Sakta men säkert blir också stammen och grenarna längre och bredare.
Ok, jag kan fortfarande.
Betyder det att jag kan få saker att växa som inte redan finns där?
Jag koncentrerar mig hårt, men hur mycket jag än anstränger mig så händer inget. Inget sus hörs heller, vilket hörs nästan varje gång jag gör det.
Verkar inte så.
Detta kanske verkar konstigt, men det är det ända jag har att förlita mig på. Det ända jag sett som liknar det jag kan är ju på TV, så jag börjar tänka på vad de kan. Om jag kan manipulera träd och växter, men kan inte få saker att växa fram ur marken, betyder det att jag kan manipulera andra jordelement?
Jag går runt i skogen och letar efter något jag kan testa det på. Till slut hittar jag en sten som är ungefär lika stor som min handflata. Den får duga.
Jag tar upp stenen i handen. Hur ska jag göra det här nu då?

Jag öppnar mina ögon och ler tyst för mig själv. Jag råkade somna och drömde att jag dejta Niki (vilket kanske inte bara är en avlägsen dröm nu för tiden när vi åtminstånde är vänner).
Hon är verkligen perfekt, både snygg,smart och snäll. En dröm tjej helt enkelt (ja jag vet att det är lite ytligt men det stämmer ju).

Jag håller i stenen och upprepar samma process igen. Den här gången måste jag anstränga mig ännu mer. Jag tror att eftersom att sten är ett envisare material än trä så måste man vara mer envis själv.
Det är jobbigt, men till slut så börjar stenen sväva från min hand. Jag tittar på den och ett litet lyckorus går genom kroppen. Det funkar! Jag blundar och koncentrerar mig ännu mer. Stenen börjar skaka och... Jag knyter handen hårt och PANG. Stenen spricker på mitten och delas i två.
Plötsligt tar jag undan handen och stenhalvorna faller till marken. Ok, jag kan göra så...
Jag fortsätter ett tag till, testar att manipulera trä och stenar och tar anteckningar. Men eftersom att jag inte är van än så blir jag trött ganska snabbt av all koncentration, så efter några timmar så börjar jag ta mig hemåt. Det har börjat skymma och det är lite kallare än när jag kom dit. Det luktar som en sommarkväll, om ni fattar vad jag menar. Jag klättrar över staketet, går över ängen och går till framsidan. Jag går förbi garaget och ser att bilen är där.
De är väl redan hemma, antar jag.
Jag öppnar dörren och går in.
"Tadai ma!" ropar jag när jag kommer in.

Jag borde nog komma på ett shipnamn för oss......... Nichel,Raki,Pletons........... Näh inget av dem var särskilt bra.

Mamma och Hikaru sitter redan vid bordet. Hikaru sitter som vanligt med näsan över en bok och mamma sitter bredvid.
"Hej" hon ler mot mig. "Vart har du varit?"
Hon är lowkey om det, men hon måste vara rätt förvånad att jag inte var hemma. Jag är ju alltid hemma, jag menar, inte som att jag har någon att vara med.
"Äsch, jag var ute bara..." svarar jag och tittar ner i golvet.
"Åh, ok..."
Hon reser sig plötsligt upp, går fram till mig och tar sina händer på mina axlar.
"Jag hörde om vad som hänt". Hon pratar lågt så att Hikaru inte ska höra. "Är du ok?"
"Tja..asså...jag kände ju inte henne..så..jag antar det". svarar jag bara.
"Ok" säger hon bara. En annan förälder hade säkert frågat om jag ville prata om det, men mamma vet att jag inte pratar om mina känslor. Det är bara sån jag är.
"Tja, jag ska...plugga..." säger jag sedan.
"Ah, ok, gå du". Hon klappar mig på axeln innan hon släpper taget och sätter sig bredvid Hikaru igen.