Minnen från förr (PRS)

"Man knackar" var det första hon sa med något ilsken blick då han kom inte in. Men det mesta hade gått över, ibland var hon snabb i vändningarna. Hon ler lätt vid hans babblande förklaring och la handen försiktigt på hans axel då han satt sig vid henne.
"Jag tog väl så illa vid mig för att du har rätt. Även om du nu bara retas så ser jag hemsk ut." hon drog försiktig handen genom sitt fruktansvärda hår, sedan var hon mager och blek med. Nej hon var inte vacker. Men det var fint att han sade så även om hon inte trodde på honom.
"Tack för rummet, det är underbart." log hon mjukt mot honom.
"Hoppas du också har någonstans att sova."

"Heter man Zachary Ciccone är man alldeles för ouppfostrad för att knacka", bet han tillbaka och drog lite på munnen.
Hon verkade ha förlåtit honom och axlarna sjönk ihop en aning då han slappnade av.
"Du ser inte hemsk ut, hur som helst inte i mina ögon", sade han utan att tänka sig för och drog hennes hår bakom hennes öron.
Osäker på om hon inom en snar framtid skulle klippa till honom tvärs över ansiktet, drog han sig ängsligt tillbaka. Han talade inte osanning, kunde inte så mycket som åstadkomma en trovärdig lögn. Inte för fem öre.
Utanför hade himlen blivit korpsvart och inte en enda stjärna syntes till. Troligen av andeledningen att det fortfarande vräkte ner snö där ute. Men huset var, turligt nog, varmt och behagligt att vistas i - helt annorlunda i jämförelse med den första natten, då hela kåken varit kylig och smutsigare än en pigstia.
"Det är ju ändå bara ett rum", sade han och tittade bort. "Jag är glad att du inte hatar mig tillräckligt mycket för att inte vilja ta emot det i alla fall", fortsatte han därefter ett uns tystare.
"Och oroa dig inte, jag sover i rummet tvärs över hallen."

"Då får herr Zachary Ciccone lära sig det." sa hon enkelt, hon ville bli förvarnad då någon kom in i hennes rum. Hon såg något osäkert på honom då han drog hennes hår bakom öronen. Det var en gest hon gillade, men visste inte vad den betydde och var då rädd för den. Hon andades lätt ut då han drog sig ifrån.
"Ett rum må så vara, men det var gesten jag uppskattar att du gjorde det. Sedan rummet i sig är så enormt och underbart." hon kom försiktigt nära honom och tig hans hand.
"Tack, tack verkligen och jag har aldrig hatat dig, inte egentligen om man nu inte räknar med skolan. Låt oss glömma det andra och ge det en andra chans." sa hon enkelt och nickade, bra att han också hade någonstans att sova.

Zachary tittade fåraktigt på henne innan hans läppar sprack upp i ett flin.
"Jag vet inte om du inte redan förstått det, men jag bits faktiskt inte. Och jag har inte heller några planer på att bli närgången", sade han retfullt för att sedan mjukna upp en aning och pressa fram ett litet leende.
"För all del, rummet är ditt. Sedan får vi se hur det blir när jag vill ha garderoben, men den diskussionen måste vi ju inte ta just nu..."
Han ryckte ofrivilligt till när hon tog hans hand, men drog sig inte undan, utan satt kvar precis som innan med ögon som började påminna om tefat. Det var nästan så illa att han började undra om hon hade hällt i någonting misstänksamt i hans mat under middagen.
"Tacka vad hon nu heter också, hon är den som verkligen piffat upp det här stället", sade han mekaniskt.
När han insåg hur otroligt suspekt han måste ha sett ut, lirkade han sin hand ur hennes och reste på sig, ställde sig framför elden istället. Armarna var tillbaka i kors precis som innan. Hade han trots allt tappat förståndet ändå? Han började nästan förmoda det.

"Jag vet, eller jag tror jag vet det. Men låt oss säga så att jag har en dålig vana att döma män i förväg." hon log snett i att han inte skulle ta det så hårt. Det hela berodde självfallet på hennes far och han dåliga förebild som då hon avbildade på alla män till en början. Det skulle bli bättre det visste hon, med tiden.
"Du kommer bli så vacker i alla klänningar." skrattar hon roat åt honom och ser efter honom framför elden. Hade hon gjort något fel? Troligen.
"Jag ska tacka Sally, men det ligger i hennes natur- Även om man borde uppskatta det mer. Men det du gjorde..................tack." avslutade hon allt men kunde inte ta bort blicken från hans siluett mot den flammande brasan i det annars ganska mörka rummet. Det som enligt henne började bli rätt obehagligt mörkt så hon tände lampan vid sängen.

"Nu vet du i alla fall det", sade han tyst efter ett tag och betraktade elden som dansade runt inne i eldstaden.
Det var först när hon tände lampan intill hennes säng som han spratt till och vände sig om. Han hade tydligen inte följt vad hon sagt för när han tittade upp såg han kopiöst förrvirrad ut.
"Vad sade du nu igen?", frågade han vilset och kliade sig i nacken.
Han fäste osadigt blicken på henne med ett konfunderat ansiktsuttryck. Det dröjde några långa sekunder innan han insåg varför hans ens flyttat på sig. Just ja, de där otroligt suspekta klotrunda ögonen för att inte nämna allt annat som rörde sig inuti hans huvud.
"Jag tror att jag håller på att bli galen", andades han och lämnade rummet med dörren smällande efter sig.
Ute i hallen skyndade han sig till det nu skinande rena fönstret och lossade på haken. Snön yrde in genom öppningen, men han orkade faktiskt inte bry sig om det. Sedan böjde han sig ut genom luckan och spydde upp sin middag.

Tasha stirrade på honom utan att svara.
"Hur är det?" sa hon oroligt och kom upp på fötter i samma stund han tog till flykt och smällde igen dörren bakom sig. Stackars dörr, den var nog ovan vid smällandet och plötsliga vredesutbrott. Hon gissade att husets förra ägare inte var lika hetlevrade som dem.
Försiktigt följde hon efter honom och öppnade dörren till den mörka korridoren. Korridoren var så mörk att Tasha fick hjärtklappning och helst bara ville gå in till sitt väl upplysta rum igen. Men hon såg honom som en svag siluett mot natthimlen utanför. Dessutom så hörde hon honom, hur var det egentligen fatt?
Hon drog efter andan och tyst på bara fötter tassade hon igenom korridoren fram till honom. Var nerv var på spänn, men hon trotsade mörkret för honom.
"Du, hur är det fatt?" frågade hon med oro och la en hand på hans axel, osäker vad hon skulle göra. Han kanske inte ville ha henne där i denna något otillfredsställande situation. Var han sjuk? Eller hur var det? Eller var det vanligt för honom efter han förvandlats?

Zachary hängde fortfarande ut genom fönstret när hon lade en av sina händer på hans ena axel. Den kalla luften fick honom att känna sig aningen bättre men han kände sig fortfarande så pass dålig att han inte tänkte stänga det där fönstret på ett bra tag. Men han lirkade sig tillbaka genom öppningen igen efter ett tag då kylan var påfrestande mot hans hud.
Han höll ut en darrande arm mot henne för att försäkra sig om att hon höll sitt avstånd från honom.
"Gå, snälla bara gå", halvt stönade han och drog en skakig hans genom håret som var fullt av smält snö. "Jag...Jag vet inte vad det är för fel på mig..."
Snön blåste fortfarande in genom det öppna fönstret och tystnaden blev genomträngande. Det enda ljudet som hördes var den tjutande vinden. All den snö som letade sig in genom öppningen smälte och bildade små vattenpölar utspridda över det gamla golvet. Men luften gjorde honom åtminstone klar i huvudet, vilket var viktigare än att bry som om hur fuktskadat golvet skulle bli.

Tasha såg förfärat på honom, men gjorde som hon blivit tillsagd. Eller ja nästan, hon gick inte tillbaka till sitt rum utan sökte efter Sally som var i köket. Hon bad henne hålla koll på honom, men inte så det syntes, bara om något hände och rapportera till henne då. Hon var orolig för honom, kanske Sally kunde laga något åt honom. Var det magsjuka, eller vad? Tasha var rädd med, att hon gjort något fel. Tänk om det var något med henne. Han hade betett sig så konstigt. Sakta smög hon åter tillbaka till sitt rum med en mugg te hon fått från Sally och försökte att undvika att se på honom.

När hon gick sin väg drog Zachary upp benen under sig och gömde ansiktet i händerna. Han insåg inte att han skakade förens han långsamt sänkte händerna från sitt ansikte och höll ut dem framför sig, nästan som för att försäkra sig om att han fortfarande hade fem fingrar och händer, för den delen.
"Okej, jag ska bara sitta på det här golvet en liten stund till", mumlade han för sig själv och lutade sig mot väggen. "Det är helt normalt, du är inte galen", fortsatte han.
Bara faktumet att han hade en konversation med sig själv lutade mot att han inte var helt klar i huvudet, men så långt tänkte han inte. Ibland kunde det vara bra att ha en monolog, även om det både såg och lät vrickat. Han började nästan undra om han var så rädd för att tappa besittningen att han blivit helt förryckt. Eller om det fanns någon annan sinnesrubbad förklaring till det hela.
Efter att en lång tid passerat reste han sig upp och drog tyst igen fönstret, utan att riktigt veta vart han skulle ta vägen. Han hade god lust att gräva ner sig under en sten och sitta och förtrycka sig själv under resten av hans livstid, men det hade han ingen ork till. Istället slank han ljudlöst ner för trappan och gjorde själv i ordning ett glas med vatten i köket, då han inte visste vart husalfen höll till.