[PRS] boknörd_ & WeasleyHufflepuff

Jag kunde inte förmå mig att dölja fånleendet som hotade att kröka mina läppar och få mig att se ut som en - ja you guessed it - fån. När vi (för den mesta delen Nema) hade fixat klart båten hävde jag mig upp på taket av den lilla hytten och tack tll min rödhåriga lilla crush satt jag där och lät vindarna tanka mig med ny energi.
När jag sedan öppnade ögonen v en dålig magkänsla surrade det av blixtarna som löpte runt mina fingrar och i hårtopparna.
Tack vare vinden kändes inte stanken av bränt hår.
När jag kom ihåg den konstiiga, gnagande känslan av att något var fel vände jag mig mot horisonten och gissa - mot oss kryssade Andromeda själv och det liksom skrev "domedagen är nära!" om hela fartyget.
Dock så hade de kanske två kilometer för att hinna ikapp oss och om jag tänkt rätt så skulle de inte använda fartyget för det.
"NEMA!" skrek jag. "De är påväg!" för at bekräfta mina misstankar sneglade jag i ögonvrån, och mycket riktigt var en annan orange livbåt påväg mot oss.

Dem kan väl inte ha jagat oss med ett stort jäkla kryssarfartyg? Vilka idioter.
"FASEN!" skrek jag. Jag hörde en låg duns då Hazz hoppade ner från det lilla taket, och jag drog i snöret som ska vara där för att dra igång motorn. Jag drog flera gånger, och efter typ fem minuter började motorn att brumma. Visserligen var Lukes båt runt hundra meter ifrån oss, vilket var ett tecken på att vi borde sticka.
"Håll i dig!" Skrek jag över dånet till Hazel. Det som var bra med den här båten: Den väntade inte i evigheter tills den kom upp i hög hastighet. Jag vände båten mot Andromeda.
"ÄR DU GALEN?!" Gallskrek Hazel, och jag bara nickade. Jag hade totalt tappat allt. jag ville bara. här. ifrån. Jag svor en tyst ed för mig själv att aldrig sätta min fot på Prinsessan andromeda igen.
Jag ville gärna hålla det också.
Så var det igång. Båtraiset/jakten. Jag hade tänkt att det skulle vara hur lätt som helst att korsa vägen med Luke, men som alltid så gick ju mina usla planer fel. Dem hade saktat in långt före och åkte rakt framför oss, vilket fick mig till smått panik, och så körde jag ju såklart i en stor, vid, BLÖT (för Hazz iallafall) och hemsk högersväng.

Högervsängen får mig att tappa balansen så att jag nästan trillar på rumpan och sedan spy på det orangea golvet.
Åh fyfan, jag önskar verkligen jag hade nån dricka i handen.
Eller tuggummi... åh gudars, vanligt minttuggummi..
"HAZZ!" Nemas skrik får mig att fösa bort tankarna ur huvudet och dra fram Virvelvind.
Luke-Puke flinar illvilligt mot mig medan "hans majestät" föser bort det blonda håret ur ansiktet. Hans ögon med istapparna i fäster sig på mig och jag glömmer att andas ut luften jag dragit in. Han ser ut att tycka att allt är en lek.
Att allt bara varit en lek. En farlig lek, åtminstone för mig och Nema.
Nu bara stirrar han på mig som om jag är hans nästa offer och en rysning löper sig längs ryggraden.
Som om jag inte redan varit hans offer.
Han stack sitt tveeggade svärd i mig för att suga ut min själ.
Till att börja med. Det är bara en av grejerna.
Jag flyttar mig närmare Nema och famlar efter hens hand, som jag sedan kramar om, hårt.
Hårt, som om Nema vore min livlina.

Jag kramade tillbaks Hazels hand medan min andra fumlade efter svärdet i mitt bälte. Som jag hade lämnat i hytten. Jag skulle kunna spy över min dumhet.
Lukes båt låg sida i sida med vår, trotts det hade han för länge sedan klivit över på våran. Hans svärd var tryckt mot Hazel.
Han lade huvudet på sned och flinade. Skadeglädje. Hazel däremot hade ett illamående, och nästan vitt ansiktsuttryck. Jag släppte hennes hand, tog ett steg fram och spottade i det alltför avskyvärda ansiktet.
"Ditt SVIN" Morrade jag, medans han äcklat torkade bort spottet ur ansiktet. Visserligen vred han om sitt svärd, och sedan drog ut det ur Hazel. Hennes ögonlock fladdrade förvirrat till. Jag famlade efter hennes hand och fann en varm, svettig, och som tog tag i min utan att tveka. Hazel.
Ärransiktet hade visserligen inte kommit ensam. Såklart.
"Ta med dem" Snäste han, men jag hade ingen lust att fokusera på dem han sa det åt. Bara Hazel.

En våg av illamående trängde upp från magen, genom halsen och försade över Lukes skor.
Det var egentligen inte meningen, men jag hade definitivt inga skuldkänslor för att Luke stank av en frän sörja som jag spytt upp på honom.
"Förlåt", mumlade jag, tyst, men inte svagt.
Jag höjde svärdet mot en halvgud som närmade sig, trots att jag egentligen ville lägga mig ner på marken och gråta. Lukes svärd hade sänkt min energinivå och jag orkade inte strida, inte egentligen, men när jag såg Nemas beslutsamma, havsgröna ögon så visste jag att jag var tvungen.
Både för henoms och min skull. Mitt grepp om Nemas hand hårdnade omedvetet och den här gången riktade jag svärdet mot Luke.
"Stick!" sa jag argt och brydde mig inte om tårarna som hotade att välla upp i ögonen. Jag var så trött, så trött både på honom och för at jag inte fått sova utan bara varit medvetslös när någon slagit mig.

"När vi kommit hela vägen hit för att hitta er? Nah" Han höjde sitt svärd mot mig, men jag glodde honom bara upp i ögonen. Ilskan fick adrenalinet i mig att rusa. Jag försökte tänka ut ett sätt att komma undan, och jag kom säkert på ett tiotal, men alla kändes ändå lika omöjliga. Hazel riktade sitt svärd mot Luke, som inte ens kollade åt hennes håll. JAg märkte dem där två som följde med honom nu. Dem stod som två marionetter bakom honom. Båda hade varit där när Hazz o jag rymde. En av dem, en av dem tog två steg fram mot Hazel, men hon svängde svärdet runt mot honom.
Jag ögnade desperat vår lilla båt, kanske det fans något ankar eller så? någonting att försvara sig själv med. Jag hade liksom inte tagit judolektioner. Men Inget ankar. Den blonda kille som tagit hand om Hazel hade slagit hennes svärd ur hennes händer och drog nu henne mot båten.
"HAZEL!" skrek jag i hysteri, men visste att vi snart båda två skulle vara där igen.

"SLÄPP mig!" skrek jag, försökte få in en träff med knät där solen inte skiner på krullhuvudet, bet, nöp, armbågades - allt jag kunde göra.
han betedde sig som om jag var en irriterande mygga och som om jag var en fjäder slängde han mig över axeln och höll fast mina sprattlande ben med ena armen.
"SLÄPP NER MIG DÅ DIN TÖNT!" skrek jag och Luke fnös åt mitt okreativa smeknamn. "Hålla käften", morrade jag och spottade åt hans håll och den sura smaken av mitt kräk lämnade munnen och loskan träffade honom i ansiktet, precis mellan ögonbrynen.
Jag vände huvudet mot honom och hann inte uppfatta hans reaktion innan krullhuvudet klev på deras båt och la ner mig på marken, men inte utan att först ta med mitt svärd som han placerade bakom nacken och sitt eget som han riktade mot min hals. Om jag rörde mig skulle mitt huvud simma bland havet.
Nema svor och försökte få vågorna att välta omkull Luke och korptjejen, Lukes älskarinna.

Han hade bundit mina händer. Och nu blev jag omilt puttad till samma fartyg som jag för alltid kommer att hemsökas av. Usch vilken dålig dag. Verkligen.
Under den tiden att jag försökte stanna upp mig och Luke, spottade jag ut så många svordomar som möjligt. Försökte liksom såra på ett annat sätt än att skära sönder någon med ett själhungrigt svärd. Jag tror inte att något sårade honom. Han rörde inte en bin såvitt jag kunde se.
Jag höjde händerna och svängde runt mot honom. Mina sammanpressade nävar rakt över hans käke. Hans läpp hade spruckigt, och där jag hade slagit honom lämnades ett rött märke.
Men längre än så hann jag inte tänka, förrän jag mötte dem hatiska ögonen. Jag hann bara se hans knytnäve och sedan såg jag bara svart och glimmande stjärnor.

Min underläpp sköts automatisk framåt i en darrning och det stack till i ögonen.
"Lägg av!" kved jag och försökte febrilt stampa krullhuvudet på foten, vad som helst för att komma fram till Nema.
"Vad håller du på med, din bitch?" fräste tjejen som väldigt tydligt hade en crush på Luke.
"Är det jag som är en bitch?" frågade jag ilsket. "Vad har jag gjort nudå?"
Korptjejen öppnade munnen för att säga nåt, kollade på Luke, och stängde den, innan hon sneglade på Luke igen.
"Lägg av", stönade jag. "Du tror väl seriöst inte-?" Jag flackade med blicken från henne till Luke, och Luke till henne. Helatiden blängde hon hatiskt på mig.
Hon trodde att jag och Luke.. eller att Luke typ... jag ville inte ens tänka klart meningen innan båten guppade till och jag spydde över hennes vita Vans (seriöst?). Ett ilsket tjut ekade över havet och innan någon hann hindra henne kastade hon sig över mig.

När man blundar i ljuset ser man blodet som strömmar i ögonlocken. När man sedan somnar så tänker man inte längre på det för då är man någon annan stans. Det var som att vakna. Förutom att det gjorde ont att öppna ögonen. Först stod det stilla, och jag såg bara en skepnad slänga sig mot en annan. Den slog allt mig, och jag förstod sedan vart jag befann mig. Jag kände mig uppgiven. Varför skulle alla andras slag vara hårdare än mina?
Det började klarna sig för ögonen, och jag såg hur den där andra tjejen hysteriskt hoppade på Hazel.
Jag satt lutad mot hyttväggen mittemot Luke och killen med lockigt hår. "Säg åt henne att sluta!"
"Låt henne vara." Sa Luke Till den skrikande tjejen, och både hon och jag blängde oförstående på honom. Det gjorde mig på nått sätt argare på honom än vad jag redan var, trotts att den där tjejen-vars namn var okänt för mig- lät Hazel vara.
Jag hade ställt mig upp, och försökte nu ta mig fram till Hazel, i den snabba farten. Inte långt kvar till Andromeda. Jag märkte snart att jag inte kunde komma nån vart på det sättet då jag föll framstupa. Och upptäckte att ett jävla rep band mina fötter.
Fick jag av mig repen kunde jag ju alltid försöka hoppa i vattnet med Hazz och försöka simma iväg. Det kändes allt bara lönlöst. Det dunkade i huvudet, och allt sög allmänt.