~Bayrios~ [Fantasy Roll]

Bandaget var genomdränkt av blod, ögonen grumliga och halvslutna och kroppen tung och svag. De ända två tankar som kretsade i Aryas grumliga sinne var frustrationen över hur nära sitt mål hon varit och Erik. Erik... Arya kunde inte förstå det, just nu låg hon antagligen inför döden och frustrationen för allt var förskräcklig, men den allra starkaste känslan inom henne var en längtan efter Erik. Allt hon önskade var bara att få se honom igen, se de vackra ögonen och blonda håret. Det spelade ingen roll hur smärtsamt hon antagligen skulle dö eller hur fruktansvärt gärna hon velat slåss mot demonen. Allt hon ville var att få vara med Erik de sista minuterna av sitt liv.

Det var just när Arya slutit ögonen och gett upp allt hopp om en räddning som hon hörde det. Sitt eget namn ropas av Eriks röst. Var det en inbillning? Var hennes längtan efter Letoyanen så stor att hon började höra hans röst i sitt huvud? Så hörde hon det två gånger till. Närmare denna gången. Långsamt slog hon upp ögonen precis samtidigt som hennes namn uttalades en fjärde gång. Hon kände hans varma hand på sin axel och mötte hans vackra ögon ovanför sig. Ett varmt leende spreds över Aryas ansikte. Det började vid munnen och tog sig hela vägen upp till ögonen för ovanlighetens skull.
"Erikk..." viskade Arya svagt samtidigt som hon sträckte upp en mycket svag och skakande hand till hans kind.

Arya stönade svagt när Eriks helande magi träffade hennes kropp. Sakta försvann smärtan och sinnet klarnade. Även om Letoyanen inte kunde hela skadorna fullt ut och helt återställa henne räckte magin för att Arya, utan problem, skulle överleva och -med vissa svårigheter- delta i striden mot demonen. Trots kraftansträngningen hade Arya sin hand mot Eriks kind under hela tiden han helade henne. Hon ville inte släppa, hon ville att han skulle stanna vid hennes sida för alltid och aldrig mer försvinna ur hennes syn. Det kändes konstigt tyckte Arya, att känna sig så dragen till en annan människa på det sättet.

Så snart helandet var klart satte sig Arya upp mitt emot Erik utan att flytta sin hand. I ett par sekunder satt hon bara så helt tyst och betraktade hans ansikte -främst de vackra ögonen- med ett leende på läpparna. Men sedan, utan att tänka, lutade hon sig fram och lade sina armar om honom i en varm omfamning.
"Tack Erikk" viskade hon i Letoyanens öra.

Normalt var Arya väldigt obekväm i närkontakt med andra människor, hon brukade dra sig undan, avvisa, eller i vissa fall till och med slå den som rörde vid henne. Men när Erik strök sin hand mot hennes kind och mumlade i hennes öra fylldes Arya av en varm bubblande känsla inombords som fick hennes leende att bli ännu större. Rädslan för dessa känslor fanns fortfarande kvar, men i denna stunden hade bubblandet lyckats trycka undan allt annat och fått henne att lägga nästan all sin fokus på Letoyanen mitt emot. Därför blev hon väldigt överraskad av det plötsligt förstärkta kaoset och ropen runt omkring dem. Leendet försvann samtidigt som hon kom ihåg vad hon faktiskt gjorde mitt i striden. Snabbt reste sig Arya upp från marken och drog båda sina vapen. Hon såg sig över axeln mot Erik med en sammanbiten min och frågade;
"Är du redo?"

Daya hade, efter att ha kastat av Arya, fortsatt att galoppera skräckslaget genom slagfältet tills hon till sist kommit undan från de värsta stridigheterna och kunde vila sig. Det var först nu hon upptäckte att Arya inte längre satt på hennes rygg och inte syntes till någonstans. Hästen såg sig om, antagligen var hennes ryttare kvar någonstans mitt i kaoset längre bort med livshotande skador, utan någon form av skyddsklädnad och nu också utan riddjur. Snabbt började Daya galoppera i panik så fort hon kunde igen. Men inte mot slagfältet och Arya, utan mot det Garudiska lägret för att hämta hjälp.

Arya såg inte Eriks hand, hennes blick hade glidit iväg åt ett annat håll, ögonen hade fastnat på hennes familj. Hon hade inte sätt dem där tidigare, men hennes morbror och kusin och flera andra Garudier stod en bit bort och slogs mot demonen och dess undersåtar. Hur kunde jag missa dem förut? Vet Letoyanerna om att de är här? Tänkte Arya men hade inte tid att fundera vidare då eldklots-regnet kom allt närmare henne och Erik. Hon vände på huvudet och nickade kort mot Erik innan hon ställde sig i stridsposition. Det var dags.

Daya hade galopperat hela vägen till Garudiernas läger utan att stanna. När hon väl var framme saktade hon inte in utan stormade rakt genom tält och människor tills hon stoppades precis i mitten av alla tält.
"Vad har hänt med denna hästen!?" ropade någon, "Den är helt galen!"
Daya stegrade och gjorde allt för att komma loss. Arya behövde hennes hjälp!
Så kom drottningen ut från ett tält nära kaoset, hon kände direkt igen Aryas riddjur och gav ifrån sig en förfärad flämtning. Snabbt rusade hon till tältet där systerdottern borde befinna sig men upptäckte till sin förskräckelse att den unga kvinnan var borta. Mitt på tältgolvet satt istället en snyftande tjänsteflicka drottningen kände igen som Aryas närmaste vän Parvati. Parvati tittade förvånat upp när drottningen rusade in i tältet.
"Vad har du gjort flicka!?" ropade Kehlani förfärat, "Var är prinsessan!?"
Parvati öppnade munnen för att svara men inget ljud kom ur hennes mun. Men det hade inte behövds heller då drottningen redan hade förstått vart hennes skadade systerdotter haft envisheten att ta vägen. Ursinnit slet hon upp den gråtande Parvati från golvet och röt i hennes ansikte;
"Du ska få ångra att du lät henne gå din dåraktiga tiggare! Hämta tillbaka henne därifrån nu eller så bryter jag mot lagen och hugger huvudet av dig!"
Parvati stod först som förlamad och stirrade på den förbannade kvinnan.
"NU!" röt drottningen igen vilket fick Parvati att lyda order och rusa ut ur tältet.

Han såg med förvåning på Garudiskan, tanken föll över honom kring hur stark människan var. Hur stark hon var. Han intog stridsposition bredvid henne. Höjde sina två yxor. Runt honom stormade kriget som vilda vågor på havets yttre front. Adrenalinet strömmade inom honom, hans hjärta slog i takt med trummorna som hördes långt bort från andra sidan utav slagfältet. Han kände igen musiken från djupet av sin själ. Det var musik om styrka, kämpaglöd, krig, förlust och vinst. Det var musik för att fylla hjärtat med mod och ge kroppen en takt att följa i krig och slag. Musiken spelades endast då slutet var nära, när det var vinna eller försvinna som gällde, det gav Erik den sista knuffen för att räta sin rygg och fokusera sin blick på demonen i hans synfält. De grova rösterna eggade på ilskan inom honom, påminde honom om hans härkomst, om hans ursprung och vad han slogs för. Vad som fanns där hemma, det han skyddade. Men även det som fanns på slagfältet. Det han funnit under krigets gång och det han nu även kämpade för. Kvinnan som stod bredvid honom och kvinnan några meter bort.

"Attack!" Det var hans faders röst, kungens röst, som befallde de alla att anfalla besten med vigör och kraft.
"ATTACK!" vrålades i dess eko av rösten och trummorna i fjärran tyckets starkare.
"Aray, nu!" sade Erik med eftertryck och började springa mot besten framför dem. Yxorna höjda, adrenalin i blodet, vilja och styrka i hjärtat.
"För oss, för alla, för de gamla, för vårt hem..." mumlade han medan han löpte de femton metrarna som skiljde honom från besten, "AAAARGH!" kom stönat ur honom då han svingade yxorna mot besten. Den ena flög mot dess bröstkorg, den andra höll han stadigt och svingade mot dess midja.
"AAAAAAAARG!" Det var Freja, hon befann sig vid hans sida, hennes vapen droppade av svart blod från besten. Hennes röst var starkare än hans egna, fylld av mer ilska och stridslysten. Erik gav henne en nick, hon nickade tillbaka. Erik räckte ut sin hand och hon tog den, han svingade henne upp i luften för att få henne till en bättre höjd för att åsamka större skada på besten. I samma stund regnade det eldklot över dem alla. Erik lyckades nätt kasta sig framåt för att inte träffas utav ett, stort som ett stenblock.
"FÖR DE URÅLDRIGA-" han svor under sin anda och hög yxan mot bestens fot medan eldkloten föll omkring honom.

Arya slogs som aldrig förr. Hela hennes kropp och sinnen var vridna till högsta möjliga styrka och all fokus låg på det väldiga monstret framför henne. Eftersom hon var så liten och hade sådan kontroll över sin kropp hade hon inga svårigheter med att undvika eldkloten som föll runt omkring henne. Smidigt och nästan vackert dansade hon emellan dem och gav ifrån sig slag och hugg mot sin fiende. Tack vare att hon hade så lätt för att undvika sin motståndares attacker lyckades hon också få in fler riktigt bra träffar än de flesta andra. Efter ett litet tag var både hon och hennes vapen nästan dränkta i demonens svarta blod.

Trots att det var en stor kraftansträngning att hålla samma kvicka takt hela tiden tycktes Aryas energi aldrig ta slut. Hur många slag hon än utlämnade kände hon sig inte trött, som att hon skulle kunna fortsätta så nästan för alltid. På något sätt kändes det som att hon hade väntat på det här ögonblicket hela sitt liv, som att detta var meningen med hennes existens, att skydda sin familj, sitt hem och de hon älskade. Hela Aryas väsen riktigt lyste av Grön Magi när hon tänkte på det. Hon hade en aura av grönt lysande sken runt sig som alla omkring henne nästan kunde känna den starka energin av. Men det visade sig inte vara något positivt... Den ursinniga demonen kunde även han känna den starka energi som den unga kvinnan gav ifrån sig. Även om han inte förstod vad den kom från eller vad den innebar visste han att en sådan energi skulle ge honom en stark push i sitt stridande. Därför svingade han en av sina väldiga armar och tog tag med sina vassa klor om hela hennes överkropp.

Arya var inte beredd på demonens plötsliga grepp och tappade därför andan och båda sina vapen i rycket. Hon lyftes flera meter ovanför marken tills hon var i ögon höjd med sin fiende. Demonens blick skar igenom hennes sinne samtidigt som energi började stjälas från hennes kropp.