Christmas at The Castle ~MÖRDARLEK

YAAAAS!!!!

LÄGG UT NU!

Låt honom skriva klart först xD

Jag är övertaggad, sorry om jag stressar.

Bond of sisters


Aurora ligger på stranden vid den stora, mörka sjön. Kvällen är helt tyst, om man ignorerar plaskandet som jättebläckfiskens långa tentakler orsakar. Ovanför hennes huvud svävar tunna slöjmoln förbi framför tusentals stjärnor. I vanliga fall brukar hon kunna njuta av dessa stunder, lugna ensamma ögonblick i den kyliga nattluften. Men idag är hennes huvud fullt av högljudda tankar. Hade Mae gråtit? Vad hade hon tänkt när hennes immunförsvar överreagerat och fått hennes hjärta att stanna? Aurora suckar djupt och sluter ögonen, låter mörkret omsluta henne. Tunga snöflingor börjar falla och fastnar i hennes svarta hår och långa ögonfransar. Hon känner sig som en mördare, trots att hon gång på gång försöker övertala sig att hon inte menat att det skulle bli så här. Imorgon skulle hon hitta Supergurkan och berätta allt som tyngde henne. Det gör henne förvånad att det gått så snabbt för henne att börja lita på den blodrädda Gryffindoreleven.

“Holly! Lyssna på mig!”

Aurora rycker till när hon plötsligt inser att hon inte är den enda som sökt sig ner till stranden för att få vara ensam. Försiktigt kryper hon mot ljudet, ohälsosamt nyfiken.

Missy tar Hollys kalla händer i sina. Flickan framför henne, som säkert är ett huvud längre än Missy, stirrar envist ner i marken. Missy försöker ideligen fånga hennes blick utan att lyckas.
“Jag kan inte forsätta så här!” säger Missy med skälvande röst. Inte förrens nu inser hon att tårar rinner nerför hennes kinder. “Jag… Holly lyssna på mig!” ropar hon frustrerat. Holly lyfter på huvudet och möter Missys ögon. Sedan möter Holly plötsligt Missys läppar i en passionerad kyss. Fem meter bort kväver Aurora ett chockat ljud. Missy bryter kyssen. “Nej, Holly, jag kan inte göra det här längre.” Nu är det hon som ser ner i marken, rädd för att möta Hollys ögon.
“Jag förstår inte vad som är problemet.” Holly stryker över Missys kind med sin tumme och talar med en lugn, mjuk röst. “Han gjorde slut med mig.”
“Du vet vad jag pratar om, försök inte att få det att se ut som om jag inte vet!” väser Missy plötsligt. Hennes ögon verkar plötsligt mörkna och hon vänder sig om för att rusa iväg. Inte tänker hon på det iskalla vattnet. Kläderna verkar dra henne ner mot botten och när hon försöker få fäste får att skjuta sig mot ytan glider hennes fötter bara mot lerbotten. Holly ser hjälplöst på medan hennes flickvän sjunker under ytan.
“Missy!” skriker hon i panik och sträcker ut en hand över det mörka vattnet. Hon vet inte ens om hon andas längre, hela hennes värld är Missy. Missy får inte dö. En hand tar tag i hennes, Missys hand med himmelsblå naglar, naglar med små, små stjärnor försiktigt på målade. Missy drömmaren. Missy den blyga Huffelpuffeleven som hjälpte henne med Trolldomshistorian. Alla ögonblick där Holly sett Missy far genom hennes huvud som en snabbspolad film.

Missy får inte dö.

Under ytan kämpar Missy för sitt liv. Hon sprattlar med benen, drar i Hollys hand, den enda länken hon har till livet. Sedan stelnar hela hennes kropp. En hand håller i hennes fotled. Ett stenhård grepp. Missy kan känna långa naglar trycka mot hennes hud och dra henne ner.
Hon släpper Hollys hand.
Världen börjar bli ännu mörkare. Månen som skiner igenom mörkret verkar avlägsen, som i en annan värld. Missy öppnar sin mun och låter det iskalla vattnet strömma in i lungorna. Det känns bra, på något sätt. Smärtan är outhärdlig, men samtidigt känner Missy en sorts frid. Hon vet att hon ska dö.
Vatten ytan bryts plötsligt av något och någon tar tag under Missys armar. Holly lyckas tillslut få upp Missy. Men det är försent. Holly hulkar över Missys pulslösa kropp och kysser hennes blå, kalla läppar. Aurora ligger som förstenad innan hon reser sig och springer.
Nästa morgon hittas Holly och Missy. Blåa läppar och förstenade kroppar. Frusna tårar från ögon som inte längre kan se.

I en helt annan del av slottet går May. Hennes hjärta bultar som en bastrumma och det bruna håret fladdrar bakom henne när hon springer genom korridoren.
“Mae?” ropar hon. Det känns som om hon letat i flera år, det började med att Mae inte fanns vid middagen och sedan aldrig dök upp i uppehållsrummet. May är orolig för sin lilla syster, slottet är en farlig för en sådan liten flicka, och Maes sjukdom gjorde inget enklare. Faklorna på väggarna börjar sakta falna och snart var det bara glöd kvar. Medan May går genom korridoren kollar hon regelbundet över axeln, i fall någon skulle komma. Hon är medveten om att det är långt efter läggdags. Hon stannar plötsligt framför en dörr med en konstig känsla i kroppen. Hon kan känna av att den blivit låst av magi, med en enkel vift på trollstaven försvinner låset. Med darrande hand öppnar hon dörren och ser på marken just det hon fruktat så innerlikt. Kroppen av sin älskade syster, uppsvullen och röd med stora blåsor. Flickans ögon är uppspärrade och ansiktet fryst i en grimas. May tar sig för munnen och backar. Krampaktigt griper hon tag i dörren, rädd för att svimma. Hon måste drömma, hallucinera. Men hon vet att det inte går att förklara. Mae är död. Liket ligger ju där på metallgolvet vars skåror bränt in mönster på Maes små mjuka händer. May brukade reta Mae för hennes små fingrar, bebishänder brukade hon kalla sin lilla syster. Hennes armbandsklocka ger ifrån sig ett litet klick när den slår om till elva. Då inser hon vad som just hänt, hennes lilla syster, som hon brukade hålla i sin famn på morgonen, när hon var för trött för att protestera. Hennes lilla syster som lekte med kottar i trädgården och brutalt stampade på spindlar för att May skulle sluta skrika. Den syster fanns inte mer. May blinkade bort tårarna och försökte morskt att se oberörd ut. Det här var inte acceptabelt. Hon rusar mot biblioteket. Någon skriker argt efter henne, men hon svarar bara med att skuta ut en röd ljustråle. Rösten tystnar tvärt. May river ut böcker ur bibilotektshyllorna, letandes efter den bok hon behöver så mycket. Sidor faller ur, och vanliga May skulle blivit arg om någon behandlat sina älskade böcker på det här sättet. Men May är inte vanliga May längre. Tillslut hittar hon boken och springer tillbaka igen. Hon snubblar nästan över Mr. Flitchs avsvimmade kropp. När hon kommer fram sätter hon sig ner på knä och slår upp boken. Ett moln av damm flyger upp i hennes ansikte och hon hostar högt. Boken är fylld av små anteckningar och full med bläckstänk, den var också gömd i biblioteket, men May har efter fem års noggrant studerande av biblioteket sett de flesta hemligheter som den mest magiska plats på slottet döljer.
Ovanför formeln står en varningstext-
Bör inte utföras av annat än en mycket stark magiker, kan orsaka starka biverkningar. En stark formel som detta kräver offer.

May tar upp sin långa trollstav och målar en åtta i luften. Hon mumlar de första orden i den långa formeln tyst för sig själv och märker inte att hennes röst kraftigt stiger i styrka. Ingen är där, men om någon hade varit det skulle det varit ett skräckinjagande syn. Mays bruna hår flyger i alla riktningar, hennes ben nuddar inte längre marken och hennes ögon är helt svarta. Hennes blodådor verkar vara svarta mot den kritbleka huden. En stark vind susar runt henne och hon kan att luften lämnat hennes lungor. Ändå slutar hon inte ropa ut förtrollningen. Hon lyfter sina armar och allt verkar stanna av. Tiden är frusen. May förstår att hon misslyckats. En svart tår rinner nerför hennes kind, hon vet vad som kommer hända nu. Ingen människa kan möjligtvis klara av vad som håller på att hända med henne nu. Den svarta magin finns i hela hennes kropp, den rusar fram i hennes blod, kväver henne innefrån. May faller ner på marken och tar tag i sin systers hand.
Magin slukar henne tillsist och lämnar bara kvar ett tomt skal av flickan som kallades May.



Stressade lite när jag skrev, men är rätt nöjd med plotten iaf :3

Yayy! Jag vill veta hur jag dör!

VADÅ JAG??? HUR DOG JAG??
Pfft..... Det här måste vara ett missförstånd Dx
Okej jag dog för att Misst dog♥
Kärleken är oändlig♥
Fast du skrev aldrig hur jag dooog

Iaf:
JAG ANKLAGAR MARACAZ!!!!!
Det var vi som var ihop förut och när han insåg att jag älskade Missy blev han avundsjuk!
Och som alla vet kan han hålla andan jättelänge!

Du hoppade i det iskalla vattnet och det snöade på ytan, alltså var det minus grader.

Du frös ihjäl :3333

Ahaaaaaa xD :3

Hehe jag gillar att skriva sånt här för mycket x)