Prs med Wolf

Trotts att han var halt var Adam inte sen att dra fram sitt svärd.
"Backa bort från min syster din barbar!"
Anaid suckade och sparkade honom på hans halta ben. Adam släppte genast svärdet och föll ihop på marken med händerna tryckta mot såret.
"Vad håller du på med Anaid?" Frågade Norman.
Anaid gjorde ett utfall att sparka honom också. Norman bakade och höll händerna ovanför huvudet.
"Okej, ta det lugnt!" Ropade han, "Vad är det med dig?"
Anaid svarade inte utan vänäe sig till Sham istället.
"Ta det lugnt med vad du säger till de här två, de tvekar inte att hugga strupen av dig" hon svängde runt mot Adam igen, "Vad gör ni här? Har far skickat er att bränna upp mig?"
Hon sparkade på Adams ben igen och han skrek av smärta.
"ANAID!" Skrek Norman, "Sluta! Nej, far har inte skickat oss, Vagn har!"
Anaid stannade upp mitt en rörelse.
"Vagn? Men han får ju inte..." Adam avbröt henne.
"Far är död din idiot! En av barbarerna slet strupen av honom!"

Sham slutade morra och backade långsamt undan.
"Inte jag heller", mumlade han och blängde på Adams svärd. Nyheten om Anaids fars död kom som en chock för dem alla. Aimil slog handen för munnen och såg oroat på Anaid. Sham lät ett svagt leende spela på hans läppar innan han kom på vad han gjorde och antog neutral min. Rascal kunde inte säga att han sörjde hans död, men han visste inte vad Anaid tänkte. Om Rascals far dött skulle han sörja, trots det han gjort. Familj var familj oavsett vad de gjorde och det hade funnits en tid då han hade varit en bra far och Rascal älskade honom. Men han visste inte om Anaid kände likadant. Det slog honom hur lite han faktiskt visste om henne och hennes förflutna.

Anaid bara gapade. Hon kunde inte förtsås det. Hertigen var död. Hennes far vardöd. En liten tår trillade ner för kinden.
Även om hertigen gjort hemska och onda saker fanns det goda sidor i honom ändå. Även om någon av dem inte visats på väldigt länge.
"Anaid..." Adam hann inte längre förrens Anaid sparkade honom igen. I ansiktet denna gången. Han stönade och tryckte sina båda händer om sin näsa som ny blödde. Sedan svängde hon runt och gick rakt ut i skogen.

"Anaid!" Rascal skyndade efter henne tills han kom upp bredvid henne. Han sade inget för han visste inte om han borde. Så han gick bara med henne under tystnad och hoppades att de andra inte skulle kasta sig över varandra i deras frånvaro.

Sham och Aimil kände sig väldigt malplacerade mellan de fyra människorna och hade svårt för att koppla av. Aimil försökte lätta humöret lite genom att prata.
"Så... Ni är Anaids bröder? Jag heter Aimil, jag är en vän till Anaid", sade hon prövande och försökte sig på ett litet leende. Sham hade däremot inga planer på att vara vänlig gentemot bröderna och tittade därför bort med halvslutna ögon.

Anaid sade inget på en lång stund. Hon bara gick utan att veta vart. Till slut satte hon sig ner på en sten och lutade huvudet mot ett träd. Hon stor grät inte men tårarna rann ner för hennes kinder.
Efter en liten stund öppnade hon till slut munnen för att prata.
"När jag var liten brukade vi gå ut i skogen på picknick, han skrattade, lärde mig rida, läsa, luffarschak..." Anaid skrattade utan någon glädje, "Kriget förstörde honom, i början höll mor honom lugn, eller lite i varje fall, men när hon dog var han en helt annan person"
Anaid snörvlade och sågår på Rascal för första gången på hela tidén.
"Han är död" viskade hon.

Adam fnös åt Aimils försök att vara trevlig men Norman försökte prata.
"Jo, två av dem, hon har tre men den äldsta är kvar på hovet" Norman såg på Aimil och fick något funderande i blicken, "Har vi träffats förut? Du känns bekant på något sett..."

Rascal satte sig i gräset bredvid stenen och kramade sina knän.
"Min pappa var likadan. När kriget började blev han mer som en amiral och mindre som en far för mig." Han såg upp på Anaids blöta kinder och undrade flyktigt hur det skulle kännas att kyssa dem. Skulle de vara salta? Han skakade bort den tanken.
"Jag vet inte om människor är likadana, men när hamnskiftare dör stannar deras ande kvar. Man kan känna dem nära, även om man inte ser dem", sade han och mindes gången hans far berättat om hans mor. Han hade sagt att hon älskade honom bara efter att sett honom några sekunder. Rascal kunde alltid känna hennes kärlek när han tänkte på henne.

Aimil log kort och lyfte på axlarna.
"Jag tvivlar på det", svarade hon och sneglade på Sham som förmodligen tänkte samma sak som hon. Det enda tillfället Norman skulle ha träffat henne skulle ha varit under anfallet för tre år sedan. Om det var därifrån han kände igen henne ville hon hellre förbli en främling i hans ögon.

Anaid såg upp på trädkronorna igen.
"Vi kallar detill spöken, men det är inte många som tror på att de finns" hon snörvlade, "När mor dog kändes det som att något fattades i hela slottet. Jag vet inte om det var en del av hennes magi eller inte men allt ljus och glädje bara fanns inte längre. Därför tror jag inte på spöken"
Anaid såg in i Rascals klara ögon.
"Hur var din far innan kriget?"

Adam kisade med ögonen.
"Nu när vi pratar om det tycker även jag att du ser lite bekant ut? Du är säker på att vi aldrig träffats förut?"
Adam haltade upp på fötter igen. Näsan blödde förfullt.
Norman tog ett steg närmare Aimil.
"Du känns verkligen bekant"

Rascal tyckte det var sorgligt att Anaid inte kunde känna av sin moders ande. Han kunde inte tänka sig smärtan av att aldrig få känna sin mammas kärlek igen. Han blev förvånad över hennes fråga men svarade den ärligt.
"Han var varm. Han var snäll och rolig. Han kunde jaga mig genom lägret i timmar och skratta när jag kom undan. Och han blev aldrig arg. Alla älskade honom som en ledare, nu fruktar dem honom..." Han märkte det inte, men han hade lett under tiden han pratat. Men när han var klar såg han lika dyster ut som vanligt.
"Hur var din mor?"

Aimil höll upp händerna framför sig.
"Jag är säker på att du misstar dig, jag har aldrig sett dig förut. Du måste tänka på någon annan", sade hon urskuldande och tog ett steg bak samtidigt som Norman tog ett framåt. Sham gick närmare sin syster och ställde sig bredbent och såg varnande på bröderna.

Anaid log vid tanken på sin mor.
"Hon var varm och lugn, alltid på gott humör och hon hade alltid tid. Även när far förändrades var hon den samma. Hon var en häxa precis som jag, mycket skickligare bara" en till tår föll från Anaids kind, "Hon lärde mig och min syster franska, att uppföra sig, att dansa, magi...när de sköt henne gjorde hon inget motstånd, hon ville aldrig skada någon, nånsin" så kom hon på sig själv med att säga för mycket. Hon torkade snabbt sinamn våta kinder och reste sig upp.
"Vi borde nog gå och se till att de inte slår ihjäl varandra där borta"

Norman ryckte på axlarna.
"Hmmm, tar väl fel då"
"Jag antar att de flesta barbarer ser likadana ut" sade Adam.q
Han kunde knappt så. Han använde sitt svärd som en kryka för att hålla sig på benen.
Astrid började undersöka Normans skador.
"Era skador är ganska djupa men inte livshotande milord, vad gjorde ni egentligen i lodjurslägret?"
Norman kliade sig generat i nacken.
"Vi trodde vi trodde vi räddade vår syster men jag måste erkänna att hon var den som räddade oss"
"Vagn vill att hon ska komma till slottet, jag vet inte riktigt varför" fyllde Adam i och satte sig ner på marken igen.
Minosa och Astrid såg oroligt på varandra.

Rascal tittade upp när Anaid berättade om sin mors död. Hon hade aldrig sagt att hon blivit skjuten. Rascal bestämde sig för att inte fråga. Om hon ville berätta, fick hon göra det i sin tid.
"Du har nog rätt", medgav han med ett leende och började gå tillbaka.

Aimil skrattade nervöst och lät händerna falla till sidorna igen.
"Vi kallas hamnskiftare, tölp. Och jämfört med oss är det ni som är barbarerna", sade Sham och sparkade undan Adams svärd så att han trillade ner på marken igen.
"Hoppsan, jag såg dig inte där", sade han, uppenbart ironisk och såg ner på Adams ansikte. Aimil stötte till Sham och sträckte fram en hand för att hjälpa Adam upp.