Magic Bounty (PRS)

Peter nickade till ledarens ord och pustade ut när han gick.
Han log stort och log fortfarande när Anna kysste honom.
Han drog sig motvilligt tillbaka och viskade i Annas öra.
"Jag skulle gärna se Jennas min när ledaren meddelar sitt beslut. Finns det någon plats där vi kan se det?"
Han tittade finurligt på henne och lyfte på ögonbrynen.

Anna tänkte en liten stund och log sedan. "Jag vet! Vi får ta oss upp på muren!". Hon tog hans hand igen och började dra med honom. "Vi kommer snart mamma!". Hennes mor nickade. "Okej, det finns mat då ni kommer tillbaka".
Hon hade snart tagit dem upp på muren genom en trappa. De gick längs den en liten stund tills Anna såg bilen. "Där borta! Jag ser henne!" sa hon lågt till Peter så de inte skulle dra på sig uppmärksamhet.

Peter kikade ner och såg direkt bilen och Jenna.
Ledaren stod framför henne och pratade.
Peter var tvungen att spetsa öronen, men han hörde ändå lite av hans ord. "Peter... Stannar... Måste gå... Förbjudet... Försvinn." Han avslutade med att slå ut med armen och till och med på det avståndet kunde Peter se vreden i Jennas ögon. Hon pratade högre så han kunde höra allt hon sade. "Du kommer att ångra dig! Tonkin är en efterlyst brottsling! Han kommer att begå fler brott i din by och det kommer att vara ditt fel!" sade hon ursinnigt och pekade på ledaren.
Han höjde också rösten nu. "Jag säger det igen: försvinn. Ni är inte välkomna här. Peter Tonkin är under vårt beskydd. Ni kommer inte att få tillbaka honom."
Jenna stampade i marken och började stega tillbaka till bilen, men vände sig plötsligt om.
"Du kommer att begå fler misstag Tonkin, det ligger i din natur! Du kommer att skada folk, precis som du gjorde när du dödade min bror, och när du gör det kommer jag att vänta på dig! Hör du det Tonkin!? Du är min!" skrek hon och kastade sig in i bilen, rivstartade och körde därifrån. Ledaren skakade på huvudet och återvände till byn.

Anna höll än i Peters hand och såg ner på dem. Hon undrade hur de skulle reagera, säkert skulle de vara arga. Men inte alltför arga. Efter allt så var bara Peter en utav många brottslingar. De hade andra de kunde slösa energi på istället, det hoppades hon i alla fall, så de skulle lämnas ifred.
Då hon hörde Jenna skrika efter att ledaren sagt nej till henne kramade hon hårdare om hans hand. Hon ville inte se eller höra mer och Jenna hade åkt nu också. "Jösses...Jag är glad att det där är över, hon verkar vara rasande...Men det är väl förståeligt..." mumlade hon och drog med sig Peter ner igen. "Kom igen, vi går in och äter, sedan kan vi sova". De var snart inomhus igen och det luktade ljuvligt.
I köket stod två tallrikar med varm mat på, och även glas med vatten till dem. Anna satte sig ner och högg in. Hon hade saknat sin mammas matlagning.

Peter hade varit tyst under promenaden tillbaka, men när de satt sig vid bordet igen var han tvungen att prata med Anna. "Han hade en syster... Jenna, hon... Jag dödade hennes bror. Inte konstigt att hon jagat efter mig. Hon vill hämna sin brors död." Han korsade armarna på bordet och vilade hakan mot dem. "Jag önskar att jag fått chansen att be om ursäkt till henne. Hon skulle aldrig förlåta mig, men för min egen skull önskar jag det. Kanske skulle jag kunna förlåta mig själv om Jenna kunde släppa det och leva sitt liv i hans ställe. Att jaga mig var hennes mening med livet. Vad ska hon göra nu?" viskade han och stirrade på maten framför sig. Han hade fullständigt förlorat aptiten.

Anna kände sig lugn nu och tänkte inte mer på Jenna. Hon bara fortsatte äta tills Peter nämnde det. "Va? Nej det är inte konstigt, men att hämnas är aldrig rätta sätet" sa hon och såg på honom. "Var inte sådär Peter...Nu när vi har så mycket att vara glada för. Du kanske kan skriva brev till henne, eller få låna en telefon och se om du får tag på henne. Men det som är gjort är gjort och ingen kan ändra det, inte ens magi...".

Peter suckade och tvingade sig att äta lite av maten.
"Jo, du har väl rätt... Jag skulle kunna skriva ett brev, men jag vet inte vart hon bor", sade han och tog ännu en tugga.
"Men som du sade, vi har mycket att vara glada för. Och så länge du är med mig är allt okej", sade han och log mot henne. När de ätit färdigt gick Peter in i badrummet.
Vid handfatet stod tvål, tandkräm och fyra tandborstar.
Peter snörpte på munnen. Jag kan säkert skaffa en tandborste imorgon, tänkte han och gick ut igen.
"Var ska jag sova?" frågade han Maria som höll på att duka undan efter dem.

Anna kände sig lättad då han äntligen åt lite och hon fortsatte att äta tills hon var mätt. Hon stod upp och nickade till honom. "Det blir bra, vi kan säkert hitta vart hon bor, vi vet hennes förnamn och vi borde kunna få tag på hennes efternamn lätt nog också".
Då han gick in i badrummet tog hon sig till sitt gamla rum. Det såg ut som hon lämnat det. Prydligt och städat, som hennes lägenhet. Hon hade sin säng i ena hörnet och en stor bokhylla ganska nära och ett skrivbord. Sedan en massa saker sedan hon varit liten. Gamla leksaker, bilder och annat. Hon log innan hon hörde Peter prata med hennes mamma.
"Du kan sova i Sams gamla rum, han flyttade ut bara för ett tag sen". Hon visade honom till rummet precis bredvid Annas. Det var likt Annas, fast tomare. Sängen stod kvar dock, och den var bäddad.

"Tack", svarade Peter och gick in i Sams gamla rum.
Han stängde dörren efter sig och slängde sig med ansiktet först ner på sängen. Han andades in den obekanta doften av Sam och rengöringsmedel och tittade ut genom ett fönster.
Han visste att Anna var i rummet intill, men han kände sig ändå ensam. Han rullade ihop sig till en boll och slöt ögonen. "Godnatt", viskade han till tomheten och somnade.

Anna tog sig in i badrummet och borstade tänderna innan hon tog sig in i sitt rum. Hon stängde dörren innan hon kröp ner i sängen. Hon somnade snabbt, utmattad av allt det gått igenom på en enda dag.
Nästa dag vaknade hon av doften utav kaffe och stekta ägg. Hon tog sig upp och duschade snabbt innan hon klädde sig i ett par rena kläder. Hon tog sig till köket och såg två tallrikar med stekt ägg och toast och kaffe till dem båda. Det var en lapp på bordet om att hennes föräldrar var borta för tillfället. Hon log och började äta.