Gryffindor Keeper

Eller mig!

När kommer nästa kapiteeeel?

Jag håller på att skriva det, men jag har lite dåligt med inspiration...

OM DET ÄR NÅGOT NI GÄRNA VILL SKA HÄNDA SÅ SKRIV DET SÅ KANSKE JAG TAR MED DET!!

Kajjjjjjj!

Förlåt för att jag tjatar meeeeeen...

När kommer nästa kapitel? Längtar ihjäl mig här borta! ♥

FÖRLÅT FÖRLÅT FÖRLÅT FÖR ATT JAG HAR VARIT SÅ DÅLIG PÅ ATT UPPDATERA!! MEN NU HAR JAG ÄNTLIGEN FÅTT TILLBAKA LITE INSPIRATION SÅ SKA FÖRSÖKA BÖRJA UPPDATERA IGEN!!
Det är lite halvdåligt men det är i alla fall något, hoppas ni gillar det!


Kapitel 18 (Gabrielles perspektiv)

“Gabbie!” ropade Sophie glatt och sprang mot mig.
Hon kastade sig i mina armar och jag höll om henne.
“Tack” sa hon “tack för att du räddade mitt liv”
“Det var så lite så” svarade jag, jag ville säga något mer, något som betydde nåt, men jag kunde inte komma på vad.
Sophie släppte taget om mig och tog min hand i sin, sen gick vi ut ur sjukhusflygeln och bort mot Stora Salen. Heros hade gått i förväg och satt säkert redan och åt lunch. Vi klev in genom den stora trädörren och började gå mot Slytherins bord, när Sophie äntligen hade kommit tillbaka skulle jag inte låta henne sitta någon annanstans än precis brevid mig. Sophie tog för sig av en stor kycklingklubba som snabbt försvann ner i hennes mage. Jag hade ingen lust att äta, jag kände hur jag började må illa när jag tänkte på mina föräldrar. Skräcken i mina uppspärrade ögon måste ha synts för Sophie sa med orofylld röst,
“Vad är det Gabbie? Du ser lite sjuk ut”
Jag skakade på huvudet och knep ihop mina läppar, jag var rädd att jag skulle kräkas om jag öppnade munnen.
“Mår du bra?” Sophie lät som en mamma som tar hand om ett febrigt barn.
Jag kände att jag behövde ta mig till flickornas badrum, nu.
“Nej” sade jag kort genom min stängda mun och sen reste jag mig och rusade ut ur salen.

När Sophie kom in i badrummet satt på golvet och grät. Tårarna forsade som ett vattenfall ner för mina kinder utan att jag hade möjlighet att stoppa dem. Sophie satte sig ner på golvet framför mig och höll om mig. Jag grät en bra stund mot hennes axel innan jag satte mig rakt upp och torkade mig i ansiktet med ärmen på min klädnad.
“Förlåt” sa jag och snyftade “det var inte meningen att blöta ner dig”
“Det gör inget” sa hon och log mot mig, “Kom”
Hon ställde sig upp och räckte ut sin hand mot mig, jag såg upp på hennes tröstande leende ansikte. Jag tog hennes hand och hon drog upp mig på fötter, sen drog hon med mig ut i korridoren.
“Vart ska vi?” frågade jag och torkade bort en tår ur ögat.
“Till Stora Salen” svarade hon “du måste äta”
“Jag vill inte” sa jag tyst
“Varför inte?” hon la huvudet på sned och kollade frågande på mig.
“Jag är inte hungrig” sa jag snabbt och vände mig om och började följa korridoren åt motsatta håll. Sophie sprang ikapp mig och började tjata om att jag behövde äta för att må bra, men jag orkade inte lyssna. Vi hade kommit fram till en del av slottet som jag aldrig hade varit i förut. Jag såg mig omkring i den tomma korridoren, i änden fanns ett stort fönster med en fönsterkarm som var perfekt storlek att sitta på. Jag gick dit och kröp upp i hörnet av fönstret. Sophie satte sig mitt emot mig och såg oroat på mig.
“Vad har hänt?” frågade hon
“Inget” sa jag kort
“Jag är inte dum” svarade hon
“Jag vill inte prata om det” jag vände bort huvudet och tittade ut genom fönstret, jag ville inte behöva se besvikelsen i hennes ögon.

Där utanför sprang de yngre eleverna omkring och lekte i den gnistrande vita snön, de kastade snöbollar och byggde snögubbar. Jag kände hur jag började gråta igen, jag torkade snabbt bort tårarna, jag ville inte oroa Sophie ännu mer.
“Vill du gå ut?” frågade hon plötsligt
“Va?” sa jag förvånat och kollade på henne, hon satt och tittade på de lekande barnen.
“Gå ut” hon vred på huvudet och såg på mig “och leka i snön”
När jag inte svarade stirrade hon snabbt ut genom fönstret igen och sa,
“Men om du inte vill så… Jag menar, jag tänkte bara…”
“Gärna” sa jag och reste mig upp, egentligen skulle jag helst gå och sova, men om det skulle göra Sophie glad så.
Hon sken upp som en liten sol och började gå mot dörren som ledde ut på gården.

När vi kom ut i den kyliga decemberluften böjde sig ner och tog upp lite snö, hon kramade den i sina händer och höll sedan upp den framför sig för att skåda sitt mästerverk. Hon kastade upp den i luften och fångade den igen, hon höll på så ett tag medan vi långsamt gick ner mot sjön. När vi kom fram satte jag mig ner under ett av träden och väntade på att hon skulle sätta sig ner bredvid mig. Jag skulle precis se mig om varför hon inte hade satt sig än när en kall snöboll träffade mig i huvudet. Sophie skrattade högt när hon såg mitt chockade ansikte, jag ruskade av mig snön som hade fastnat i mitt hår och kramade en hård snöboll. Jag kastade den mot henne och den träffade henne rakt i magen. Hon skrattade och lade sig ner i den djupa snön, hon rullade fram och tillbaka tills hon såg ut som ett stort vitt snömonster. Jag kunde inte hålla mig för skratt även om att skratta var det jag kände minst för att göra just nu. Vi fortsatte att leka i snön en bra stund och sen satte vi oss ner under trädet och pustade ut. Det var snart dags för middag, men solen hade redan börjat gå ner. Vi satt där en stund i tystnad och tittade på solen när den sakta sänkte sig ner i sjön. Jag rös till när en kall vindpust blåste in under min jacka.
“Fryser du?” frågade Sophie och såg på mig
“Lite” svarade jag
Hon la sin arm runt mina axlar och jag la mitt huvud mot hennes axel, genast kände jag mig mycket varmare.

Jättebra, som vanligt ♥

Tackish!♥

Så bra så bra så bra ♥♥

Tack tack tack!!♥♥