Spring innan de tar dig (Öppet)

Celaena insåg att hennes ord blev en lögn när Emory satte sig. Hon fick heller inte bilen som var full med proviant.
Hon nickade mot kvinnan innan hon såg till att lägga in de mest nödvändiga sakerna i bilen, inklusive fler vapen som hon utrustade sig själv med men även gav Emory och Aravis. Emory var trots allt bara skadad i ena armen. Han kunde förmodligen fortfarande skjuta ett vapen, Aravis likaså. På vägen hade hon även snappat åt sig en av de där underliga mössorna soldaterna använde och satt den på huvudet.
Celaena satte sig i bilen, fixade det sista och började sedan backa ut. Hon räckte en spruta var till Emory och Aravis. "Smärtstillande ifall ni vill", sade hon bara kort och fortsatte köra. Hon var duktig på att köra, förmodligen duktigare än de flesta. Trots det bad hon i sitt stilla sinne till gudarna hon inte trodde på att bilen för det första var skottsäker, och att inga fler soldater skulle dyka upp, och ifall de gjorde de så hoppades hon att de inte skulle titta en andra gång när de såg hennes mössa.

Aravis nickade till tack och tog emot sprutan.
"Har vi mer? Jag menar det är onödigt att slösa, kan komma värre saker längre fram. Det kan vara folk som behöver dem mer." sa hon medans hon stoppade ner sprutan i sin ryggsäck som hon lät stå där man skulle ha fötterna om man satt i bilen. Hon själv satt i baksätet med båda benen utsträckta för att benet skulle fara så lite illa som möjligt. Hon bet ihop om smärtan då hon flyttade benet så hon kunde sitta bättre och spände på sig bältet.
Att erkänna att hon hade förbannat ont eller att ta sprutan fanns inte i hennes värld. I hennes värld var hon tvungen att klara allt de genmanipulerade klarade av utan att klaga. Nu skulle hon inte ta sprutan om inte Emory tog den först. Det låg prestige bakom det hela, att inte visa sig svagare. Det var alltid som en tävling som inte någon visste om. Var gång hon vann denna tävling var det som en klapp på axeln, annars var det som ett grovt nederlag.
Hon lutade sig mot den ena bildörren och hade blicken ut mot det andra fönstret. Höll blicken stadig om något skulle komma, med handen på pistolen hon nyss fått i sin ägo. Det kändes bra att inte vara vapenlös, att vara i ett gäng som detta och som troligen styrde mot samma mål, vad det nu var.
"Jag har inte fått tid till att tacka dig Celaena. Men tack för allt, för mitt liv och de andras. Du är absolut inte misslyckad, snarare lyckad. Ibland känns du mer mänsklig än jag, och inte på ett dåligt sätt......" hennes röst dog ut och hon kastade en blick på dem i framsätet. Hon kände den spända stämningen och visste att hon fick även hålla koll på de två så de inte hoppade på varandra.

Emory tog emot sprutan men lät den ligga i hans famn så länge. Han var inte emot att ta smärtstillande. Om sanningen skulle fram så gjorde han det gärna särskilt ifall han skulle behöva vara aktiv och på alerten men han tänkte inte ta det så länge det inte var nödvändigt. Även ifall de hade mer. Han lutade sig tillbaka och slöt sina ögon för en stund. Axeln hade blodat igenom bandaget men det skulle snart sluta. Bara han fick några timmar sömn så att hans kropp kunde koncentrera sig på att läka.
Emory sade inget vid Aravis ord. Han förstod inte vad som var så bra med att vara mänsklig.
”Har du en plan?” frågade han Celaena istället. Det hördes att han var trött. ”De tog av emot sydost. De soldaterna som överlevde och flydde.”
Fortfarande hade han sina ögon slutna. Han hade svårt att ge upp kontrollen efter de senaste åren då han stått för sina egna beslut och fått ta dem. Utan gränser. Förutom hans måltavlor. Där hade han inte fått någon kontroll men det var så lite i det stora hela.

"Fan att jag hamnade med de envisa", muttrade Celeana mest för sig själv. Hon skakade på huvudet och bestämde sig sedan för att besvara deras frågor trots att hon inte för en sekund tittade på dem.
"Vi har mycket mer än vi kommer behöva, vilket är det som gör mig orolig. Femton soldater brukar vara många, men de var runt femtio, och hade varit där ett bra tag. Jag fattar dock inte vad de gjorde här ute", muttrade hon. Vid Aravis "komplimang" kunde hon dock inte låta bli att le.
"De flesta skulle betrakta det där som en förolämpning. Du skulle förmodligen kunna bli dödad på grund av den också i fel grupp av genmanipulerade... De flesta tycker om att betrakta sig själv som bättre än människor. Men... att jag är en misslyckad genmanipulerad är bara ett faktum, men... efter allt det här och ifall jag överlever det hela så skulle jag åtminstone vilja kunna betrakta mig som en någorlunda hygglig person åtminstone." Hennes röst skvallrade om att hon inte trodde den dagen skulle komma. Hon hade inte långt kvar att leva. Något skulle döda henne innan hon för första gången skulle kunna handla i ett köpcenter.
"Jag tänkte först och främst köra ut till den stora vägen", förklarade hon sedan för Emory. "Jag vill egentligen undvika trafiken men jag känner inte till de små vägarna tillräckligt bra för att kunna hitta till närmaste stad." Hon tog fram radion hon hittat och räckte honom den. "Och ifall den där är tyst så fortsätter vi till närmaste stad, byter bilar och väljer sedan någonstans vi ska åka. Vi kan till och med övernatta ifall jag lyckas få bilarna snodda. Dessutom är det lättare att stanna i närmaste stad för att se ifall några rykten om soldater som letar efter terrorister finns. Det är väl en av orden de brukar använda på oss? Säg gärna till om ni har några förslag, jag är inte van vid att planera för grupper", lade hon till. Hon kände halvt om halvt på sig att en av dem skulle tycka att det var uppenbart att hon var värdelös på planer, eller att hon var en idiot som trodde att de skulle kunna stanna någonstans under natten. Men, ärligt talat? De behövde även nya kläder och hon hade sett till att ta så mycket lösa pengar hon hittat.
Celaena var trots det så himla stel att det knappt var sant. Hon fick inte åka för snabbt heller, för de hade ingenting att kontakta varandra med. Det fanns förvisso bara en väg här just nu, men så fort Celaena kom fram till en korsning så skulle hon bli tvungen att välja. Eller stanna. För om hon inte såg kvinnan så kunde hon inte fortsätta åka. Alla saker de skulle behöva för att kunna fortsätta i några dagar utan att stanna vid en stad fanns i den bilen.

Mina muttrade.
Killen verkade vara okej.
Men Gwen.... Hon var obehaglig.
Men hon sköt undan tankarna. Och tittade ut genom fönstret.
Benet värkte.
Men hon ignorerade det.
"Ehm.... Vad heter du?" Frågade hon mannen för att ha nånting att göra.

(Finns det någon möjlighet att någon skulle vilja snabbt fylla i vad som hänt om man fortfarande kan vara med. Skumläst det mesta men har ändå ingen jätteklar uppfattning.. Har en mall redo så ifall det är okej (vilket Vildvittra och AuroraAlexius sa att det var på firebolt )
Mall:
Namn: Dawn Anastos
Ålder: 23
Kön:Nonbinary
Utseende: Dawns kortklippta oranga hår täcker upp majoriteten av hens pannan och även stora delar av ögonen. Detta gör att hen har utvecklat ett tix där hen drar handen genom håret. Detta tix ökar ju mer hens stressnivå höjs vilket leder till att Dawn ofta drar handen genom håret när hen inte ens behöver det. Dawn är 170 cm lång och byggd som en tändsticka. Hen har inga synliga muskler men är ändå ganska stark. Dawns skicklighet kommer in i vapenhantering och hur lätt hen lär sig använda nya vapen. Det dröjer inte mer än några sekunder från att när hen först tar upp vapnets tills Dawn vet precis hur det används. Trots sin längd är Hen väldigt smidig och har inga problem att klämma sig in på platser som verkar omöjliga. I kombo med hens vapen skicklighet gör detta att hen blir en riktig lönnmördare och det var det som hen användes som i kriget.
Utrustning/vapen: Dawn tar åt sig alla vapen hen kan. Hen ser möjligheterna med vardagliga objekt som stekpannor och tar det som finns till hands. Hen har ingen direkt utrustning. Dawn har alltid ett vapen bälte knäppt kring mdjan med två små knivar och en pistol.
Övrigt: Dawn är en av de genmaipulerade som umgick deras hjärntvättning. Hen har alltid vetat vad hen gjort och varit fullt medveten om allt som skett omkring dem. Dawn har aldrig aktivt försökt stoppa regeringens manipulering fram tills beslutet om att utrota alla de expermiterat på. Dawn har kunnat se vad det kommer leda till och har antagligt att resten också gjort det. Hen tycker att regeringen skulle ta sitt ansvar. De förde krig och då måste de kunna kontrollera sina soldater även utanför krigets ramar. Dawn går mycket efter rätt och fel och blir lätt stressad när det är något hen inte vet hur hen ska placera. Detta var även anledningen till att hon ställde upp i kriget utan protester. Dawn såg den snabbaste lösningen och var villig att uppoffra konsekvenserna. Nu när kriget var över hoppades Dawn på att regeringen skulle använda sina genmanipulerade personer på ett sätt som hjälpte samhället byggas upp igen. Det regeringen gör är fel och därför väljer Dawn att strida för rebellerna och försöker ta sig till fristaden där de inte längre kan nå hen.

imakenosense Care to join?)

(Bra där Stranger Vi har även ugglat lite så nu vet du vad som hänt typ Bara att hoppa in )

"De planerar något stort, fler och fler soldater samlar sig. Var kommer de alla ens från?" svarade hon Celaena men det var mer en retorisk fråga utan att hon krävde svar. Hon hade haft de funderingarna själv, även om hon inte tänkt dem klart försen nu. Vägen var gropig och bilen skumpade fram, snart skulle de komma till en bättre väg hoppades hon. Det gjorde alltför ont i benet, kanske så hon till och med skulle överväga att ta sprutan? Men hon ville även hålla sig klartänkt, med en lätt suck lutar hon sig tillbaka och försöker att ignorera smärtan. Envis? Ja, visst var hon det. Envis och stolt, vilket kunde leda till hennes förfall.
"Att övernatta?" sa hon tvekande, hon ville inte frånsäga sig hennes planer, men vissa delar lät inget vidare.
"Vi borde ta oss härifrån så långt och snabbt som möjligt. Alla borde kunna turas om vid ratten, kanske inte Mina och jag med våra ben, men det går det med." sa hon fundersamt, mer till sig själv än till de andra. Emory borde fördendelen också vila, men han kanske skulle ta illa upp om hon sa det.
"I alla fall tills vi har tagit oss långt härifrån, hittat något bra ställe att slå läger på." mumlade hon och drog en slinga bakom örat. Skulle någon komma in i bilen nu, skulle de snabbt känna igen henne. Men hon hade solglasögonen och huvan lätt till hands om något skulle ske.
"Att ni genmanipulerade skulle ta det som en förolämpning att vara som en människa vet jag. Då jag var liten och tränade med dem gick allt ut på att vara bättre än mig. När de inte var det, tja.......de blev inte glada." flinade hon lätt åt minnet och slöt för någon sekund ögonen.
"En hygglig person är du redan. Den hyggligaste av oss, du räddade Daniels liv. Du blev upprörd över det Emroy gjorde." fortsatte hon innan hon tystnade. Hon hade förvisso tyckt att det var dumt det han hade gjort, men det gjorde henne inte så mycket. Att Daniel skulle dö hade hon tyckt hade varit bra då han enkelt kunde ange dem alla.

[Stranger, HEJ! Vad roligt att du joinar oss. ]


Vid Celaenas ord sniffade Emory lätt sprutan innan han satte den till axeln och pressade in vätskan. För att sedan ta emot radion. Han satte på den och började leta efter rätt frekvens.
”Jag kan inte se så många alternativ till det”, började Emory medan han fortsatte med radion, ”de kan ha funnit den ökända fristaden och håller på att mobalisera.” Men likt Aravis påpekat vart hade soldaterna kommit ifrån. ”Kanske har de allierat sig med något annat land? Kanske tycker de också att vi är monster som borde dödas.” Det var inget annat än spekulationer ifrån Emorys sida även om han var tveksam. Han tyckte han borde hört någonting, om så endast en svag viskning om det var sant. Däremot så hade han hört viskningar om rekrytering. Det var inte länge sedan han stått i en folkmängd som skrek efter genmanipulerades blod.
”För tillfället är det bra nog. Men jag håller med Aravis om att vi inte borde stanna. Vi för omgruppera senare. ” Han gjorde en kort paus medan han funderade. Han visste vad han fick ut av det här, av personerna som han träffat på och han visste vad han tänkte göra. Ifall gruppen splittrades visste han vilka han skulle följa. Något sade honom att det endast fanns en orsak till att få den informationen han ville ha, som han trodde sig några av de andra bar på, och det var att få dem att lita på honom. Även om det var lättare för honom själv så var han beredd att ta den risken. ”Frågan är sedan, vad ni vill göra.”
Under tiden de talat hade han gått fram och tillbaka över frekvenserna. Ifall de inte sände så skulle det vara nästintill omöjligt för honom att finna rätt. Istället lät han den brusande stå på en frekvens han visste att de använt förr vilket inte alls var något som betydde att de kunde sända där nu.
”Låt mig sova några timmar så kan jag ta över ratten sedan.” Han behövde verkligen någon timma för att accelera läkeprocessen. Innan ett svar slöt han åter igen sina ögon. Det var inte svårt för honom att falla i något som liknande sömn. Under kriget på fronten och sedan därefter hade han snabbt lärt sig att ta sig den lilla sömn han behövde och kunde. Oavsett ifall han knappt kände av tröttheten eller var helt utmattad som nu.

Dawns ögon lyste upp när hen fick syn på den till syntes övergivna bilen. Äntligen skulle hen få slippa gå. Hens skor började bli rejält utslitna och få sitta ner ett tag tackade hen inte nej till. Snabbt drog hen fram den mörka mössan från bakfickan. Trots det ovanligt varma vädret var mössa en nödvändighet för att dölja hens orange hår. Utan den kunde Dawn mycket lätt associeras till de genmanipulerade. Med mössa brukade det i regel ta en halv minut längre tid för folk att förstå vem hen var. Gott om tid för att försvinna eller ta ut hotet. Hen smög upp till bilen och tittade försiktigt in genom fönsterna. Jupp, helt övergiven. Dawn sträckte på sig och drog av mössan igen. Den hade börjar klia och just nu verkade det som den potentiella faran hade minskat. Hem öppnade bakluckan och hittade en filt, lite frystorkade proviant, och ett och annat tomt magasin. En lätt suck lämnade hens mun. Det var bättre än inget men det var verkligen inte mycket att hurra för. Hen bröt upp förardörren för att kolla efter nyckel, som hem misstänkt var nyckelhålet tomt. Dawn drog handen genom håret och började istället leta i fack i bilen utan vidare lycka. Det slutade med att den svarta huven bräcktes upp. Ett högt ljud som om att något knäcktes lät. Dawn stelnade till och kollade sig snabbt runt om kring för att försäkra sig att ingen hört innan hem vände blicken ner i huven. Det skulle inte ta lång tid innan hen skulle hitta hur man skulle göra. Hen hade trots allt en känsla för sådant.


(Right jag tänkte bara informera att jag är inte är vän vid att rolla icke binärt vilket gör att jag kommer antagligen bland han och hon in med. Men ska försöka så gott jag kan och kommer redigera om jag hittar något misstag.)

[Okay, yeah... so I'll be gone for about 5 days... and I've been gone these past days cos of this thing I'm going on taking a lot of time. Så Dakota... hänger på och gör för en gång skull basically vad folk säger den närmaste tiden. Förutom att han inte kommer tvinga någon genmanipulerad till någonting. That's just a big moral no-no.]