Förbjuden romans ~ Avslut (Professor/Elev)

Love it!!!

JÄTTEBRA!

TACK!!


YAY! Va roligt att höra!


TACK!!!!

Wow, om du gav ut någon bok skulle den hamna högst upp på alla topplistor.
Allt var jättebra!

Åh, TACK!!!!!!!!!!
Du anar inte hur glad det gör mig att höra, högsta drömmen är att bli författare men de tär galet svårt i Sverige tyvärr. Galet svårt överhuvudtaget men men xD Man får fortsätta kämpa ^^

När kommer nästa kapitel?

Hej finisar! Här kommer nästa kapitel!
Jag är inte helt nöjd med detta men det är ganska långt så hoppas ni ska tycka om det ändå. ^^




~Kapitel 14~

Två veckor passerar, livet börjar återgå till det normala i det lilla huset vid slutet utav Meadow Lane...

Jag pressar den ljusgula degen mot köksbänken. Ett moln av virvlande mjöl flyger upp i luften och jag ler lite smått. Det är en blåsig fredagseftermiddag, jag slutade tidigt på jobbet. Bokhandeln hade inte varit så väldigt proppad med folk. Knappt några alls faktiskt. Det var bara en gammal dam som behövde hjälp med att limma ihop en gammal bokrygg som kommit in de sista två timmarna. Jane, min chef, hade sagt att jag kunde gå hem och njuta av fredagen om jag ville det. Det var precis vad jag behövde för att hinna baka en omgång bröd så jag hade glatt tackat ja.

Nu står jag här i köket, mjöligt förkläde, håret i en bulle på toppen av huvudet och grammofonen spelar klassisk musik inne i vardagsrummet. En ljuvlig fredag. Jag fortsätter att fokusera på brödet. Jag knådar det lite till innan jag delar upp det i tre bitar och sedan formar det till avlånga limpor som jag stoppar in i ugnen efter att jag garnerat med olika frön.

Jag stryker svetten ur min panna med baksidan av min arm innan jag börjar städa upp i köket. Jag kastar en blick mot klockan när allt är rent och undanplockat. Vinden ylar lågt utanför fönstret men ännu syns inget regn till, skönt med lite uppehåll. Tänker jag och hör det välbekanta gnisslandet från dörren på andra sidan tomten, Severus arbetskontor. Jag tittar ut genom köksfönstret och ser honom komma skyndande över gården mot köksdörren som jag öppnar åt honom.

Han ler mot mig och drar med sitt finger över min kind där lite mjöl finns. Jag fnittrar lite,
”Vad bakar du för gott idag då?” frågar han och lägger sina starka armar om mig. Jag rycker till lite, fortfarande mörbultad från händelsen som inträffade för två veckor sedan. Severus lättar sin omfamning men jag drar honom bara mot mig ytterligare lite.
”Jag bakar bröd, det du gillar med pumpakärnor, linfrön, lingon och sesamfrön i.” svarar jag glatt och ser upp på mannen i mitt liv. Han kysser mig på pannan med sina svala läppar.
”Det doftar ljuvligt. Jag ska bara byta om så kommer jag ner igen.” mumlar han mot min panna. Jag nickar lite långsamt och släpper taget om honom.

Tekannan tjuter och jag häller upp det kokande vattnet i två koppar. En svart rund och en ljusblå åttkantig. Jag placerar dem på köksbordet och plockar fram socker, mjölk och honung. Jag hänger det ristade förklädet i skafferit, på kroken som sitter fastspikad på insidan utav dörren, när jag hör Severus komma gåendes genom hallen.
”Vårt te är färdigt.” säger jag med lite högre samtalsröst och stänger skafferidörren. Då plingar ugnen att brödet är färdigt. Jag plockar ut plåten och ställer den ovanpå spisen. Jag känner Severus händer om min midja, känslan av att han kramar mig bakifrån är ljuvlig. En av de absolut bästa som jag någonsin varit med om.

Han hummar nöjt och kysser min synliga nacke.
”Det doftar ljuvligt.” mumlar han mot min bara hud och jag fnittrar lite.
”Kan du ge mig de där två handdukarna?” frågar jag försiktigt och pekar på två rödvita kökshanddukar i den nedersta kökslådan som är öppen. Severus lämnar min sida och går bort, när han böjer sig ner kan jag se hur hans svarta bomullsbyxor spänner över hans rumpa. Jag ler lite åt synen och känner hur åtrå pulserar inom mig. Severus reser sig upp och ser på mig med undrande ögon. Jag vrider generat bort huvudet och känner hur mina kinder blir alldeles varma.

”Vad ler du åt?” frågar han med förföriskt hes röst och lägger kökshanddukarna på bänken. Jag viker upp dem och lägger dem över det nygräddade brödet innan jag stänger av ugnen.
”Åh, inget... Bara att jag har världens hunk till fästman och sambo...” mumlar jag generat och lite stolt. Severus bara skrockar och skakar sitt huvud så att hans vackra hår hoppar från sida till sida.
”Vadå? Det är sant älskling.” säger jag förundrat och kysser hans kind. Han kysser mina läppar innan jag hunnit avsluta kyssen på hans kind.

Tekopparna är tomma, vinden viner utanför fönstret och brasan sprakar i eldstaden bakom oss. Lågorna skickar ett varmt gult ljus över rummet och omfamnar Severus som ett vackert sken. Under vår eftermiddagsfika har en klump vuxit i min mage. Något vi inte pratat om de senaste två veckorna ligger och gror bland mina tankar. Obesvarade frågor som kräver sina svar.

Jag suckar och släpper ner teskeden i den tomma koppen så att det skramlar. Severus tittar förvånat upp på mig.
”Ska vi inte prata om det?” frågar jag med irriterad röst.
”Det finns inget att prata om.” mumlar Severus väl medveten om vad jag vill diskutera och återgår till dagstidningen framför honom. Jag drar ner tidningen från hans ansikte med en hand medan jag lutar mig framåt över bordet.
”Inget att prata om?” frågar jag med irritation och lite ilska.
”Inget att prata om? Vi kunde dött Severus. Jag tycker att jag har rätt till att veta vad allt det där handlade om. Varför jag är märkt för livet, varför jag blev torterad, varför jag blev slagen gul och blå, varför de ville ta våra liv, vilka jävla anledningar som ligger bakom hela den här röran!” Min röst byggs upp med mer och mer ilska och mer och mer rädsla. Mina händer skakar smått och jag reser mig ursinnigt från stolen och går fram och tillbaka över det knarrande köksgolvet.

Severus följer mig med blicken, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag mumlar ilsket för mig själv om händelsen som inträffade för knappt två veckor sedan. Rädslan jag kände då blommar upp inom mig igen. Jag kunde dött... Ännu värre, Severus kunde dött. Vårt barn dog... Severus står plötsligt framför mig och avbryter mina löpande tankar. Han lägger sina händer på mina axlar och ser in i mina förvirrade och skrämda ögon.
”Penelope... Det finns inget att prata om. Jag skulle vilja berätta för dig men desto mindre du vet desto bättre för dig och desto bättre för mig.” viskar Severus med hes, entonig och kort röst. Jag slår ner min blick i golvet. Jag tål inte blicken han ger mig. En blick av medlidande, sorg och en antydan av rädsla. Det gör ont i mig att se honom så. Att se hans annars brinnande passionerade ögon så dystra och dolda för mig.

”Severus, om du inte berätta för mig så kommer jag aldrig kunna leva med det. Jag måste veta, måste få bearbeta det som hänt mig och det som hänt dig. Annars kommer jag alltid gå runt och vara rädd. Bara att gå till jobbet denna veckan har varit ansträngande. Jag har varit livrädd varje gång jag lämnat huset... Kan du inte förstå det?” mumlar jag uppgivet. Rädslan påtaglig i min röst och mina händer har börjat darra ännu mer. Severus lyfter upp mitt ansikte mot sitt och möter mina läppar med en mjuk kyss. Jag smälter in i hans famn efter ett par sekunder.

Vi ligger nakna i soffan, bara en stickad filt omsluter oss. Jag ligger ovanpå Severus. Känner hans brösthår kittla min kind och hans skrovliga hud som är märrad med ärr mot min lena som nu också har ftt en del ärr. Vårt sex hade varit passionerat, hetsigt och upplivande. Jag känner mig alldeles varm på insidan efter två omskakande orgasmer. Severus smeker mjukt mitt hår, jag sluter mina ögon och lägger huvudet till rätta ovanpå hans bröstkorg.

”När jag träffade du-vet-vem sista gången innan jag sa upp alla de kontakterna och flyttade hit så stal jag något från honom.” mumlar Severus och jag kan höra att han befinner sig långt bort i tankarnas värld så jag ligger still och lyssnar lugnt trots att mitt hjärta slår frenetiskt inom mig och det bubblar med frågor inom mig.
”En liten sak var det. Obetydligt krimskrams för alla andra. Jag stal det för att visa att jag verkligen inte är en dödsätare. Men det var ett förhastat beslut. Det försatte dig i fara. Jag är ledsen Penelope, förlåt mig. Jag vill aldrig utsätta dig för en sådan situation igen.” mumlar Severus vidare och kysser toppen utav mitt huvud lite frånvarande.
”Det är okej Severus.” viskar jag för att stilla hans samvete och kysser hans bröstkorg, han suckar ljudligt.

”Jag måste åka imorgon.” Jag lyfter hastigt mitt huvud och ser på Severus där han ligger med ett litet chockat uttryck i ansiktet. Jag klättrar av honom och drar med mig filten. Severus ligger blottad för min syn i soffan, eldens lågor kastar strimmor av dansande ljus över hans nakna kropp. Jag tappar andan och kan inte fokusera så jag kastar filten mot honom så att jag istället står naken mitt i vardagsrummet.
”Du kan inte bara åka. Man löser inte problem genom att gömma sig Sev.” säger jag och min röst låter hårdare än jag hade tänkt. Jag lägger armarna i kors under min byst vilket ger den ett avsevärt lyft.

Jag ser på honom där han ligger och småler mot mig.
”Vad?!” utbrister jag irriterat, han sätter sig elegant upp innan han graciöst reser sig från soffan. Filten trillar ner och landar i en pöl vid hans fötter. Jag sväljer hårt vid synen av perfektionen som står framför mig. Han går fram till mig och kysser mig med hetta och glöd.
”Du är vacker när du är frustrerad.” mumlar han, jag sätter händerna på hans bröstkorg och puttar bort honom från mig.
”Jag ska klä på mig, när jag kommer ner förväntar jag mig att du också är fullt påklädd för vi ska prata om det här utan att du förför mig till vilt och underbart sex! Igen!” utbrister jag och stampar iväg från en leende och skrockande Severus upp mot sovrummet.

Fantastiskt !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Två tummar upp!

Awesome och superbra. Undrar vad det samtalet kommer innebära för deras förhållande, hm. Super