103 dalmatiner (Prs)

Det kändes som att jag kunde läsa hennes tankar.
- Det vågar du, sa jag.

Alonzo kom på samma sak.
- Vi får gå, sa han.

Jag såg på honom.
-Är du tankeläsare?,sa jag förvånat.


Cruella nickade. Hon började gå mot hundgården.

Jag skrattade till även fast det kanske var lite olägligt och ryckte sedan på axlarna.
- Vadå då?, sa jag snällt.
Jag tittade på klockan, halv 6, det tog ungefär 10 min att gå härifrån till skjulet.

Alonzo gick efter även fast han inte hade en aning om hur långt det var att gå.

-haha nä inget,du sa det Jag precis tänkte bara,sa jag


Cruella visste att det tog ungefär 20 minuter att gå till hundgården från hennes hus.

Jag nickade.
- Du? Jag måste gå tyvärr.. Men tack så mycket för teet, sa jag.

Alonzo började få ett skavsår. Hans skor var verkligen dåliga.

Jag såg lite besviket på honom.
-Jaha,tack själv. Vi kanske kan fortsätta planera namn till valparna imorgon?,sa jag


-Nu slapp vi Le pelt iallafall,sa cruella.

Jag log.
- Gärna! Jag skulle kunna bjuda på lunch och sen en mysig promenad med hundarna?, sa jag.

Alonzo nickade men märkte att cruella inte märkte det.
- Ja, sa han.

Jag började rodna.
-Hemskt gärna,sa jag och log



Cruella log. Hon såg snart hundgården långt bort.

Jag nickade och såg på valparna.
- Vift?, sa jag och log. Jag pekade på en valp som satt och viftade på svansen.

Alonzo började bli andfådd.

Jag log.
-Vift blir perfekt,sa jag och reste mig upp.



-Är du redan trött Alonzo?,fnissade Cruella