Nya halvgudar

Nathaniel log varmt när han hörde Estelles skratt. Det var så olik den tjej han hämtat upp dagen före.
"Jag tror du knappt kan tvinga in mig dit, hur mycket jag än tycker om dig. Jag har fått en överdos av närhet till de där monstren så det räcker för en bra tid framöver", sa han med ett snett flin.
Plötsligt hörde han hur trumpetsnäckan ljöd över lägret. Det var middagsdags. Han hade inte insett att klockan redan var så mycket.
"Den där signalen betyder att det är middagsdags", förklarade han för henne. Han började sakta gå mot mässpaviljongen. "Vanligtvis ses man i sin stuga före middagen och sedan går man tillsammans, men vi kan gå direkt nu"
Hans mage kurrade till, och han flinade åt henne. "Jag insåg inte förrän nu hur hungrig jag är"

Estelle stirrade på honom som om han förvandlats till ett spöke eller något och hon gjorde stora ögon.
"Gillar du mig?" sa hon med chock i rösten. Hon menade nu gilla som i att gilla en person och inte älska. Att någon skulle älska henne var för otroligt och egotrippat att tro.
Då hon hörde ljudet från vad det nu var ryckte hon till, hon hade inte varit beredd på det. Middag? Nu redan? Hon hade inte varit medveten om det, åt de alltid såhär tätt inpå?
"Nu igen?" sa hon förvånat och insåg hur dumt det lät. Men det hade blivit som en vana att inte äta något. Oftast hann hon inte få i sig så mycket mer än en macka och massa kaffe innan hon skulle iväg och jobba efter skolan. Hon kände en dov huvudvärk som tydligen berodde på att hon inte fått i sig de vanliga kopparna.
"Brukar man äta såhär mycket?" frågade hon med rynkad panna även om hon visste att vissa familjer gjorde så. De började gå mot dit de skulle äta, Estelle bekymrad och tänkande.

Nathaniel kände hur han blev varm om kinderna, och han harklade sig lite nervöst medan han fortsatte mot mässpaviljongen.
"Klart jag gillar dig", sa han, sedan insåg han hur det lät och la snabbt till: "Som en kompis förstås". Han skrattade nervöst till och kastade en blick mot Estelle.
Men han rynkade förvånat ihop ögonbrynen när hon ställde sin andra fråga.
"Visst att vi åt sen lunch, men det var ändå drygt fem timmar sen vi åt. Är du inte hungrig?" frågade han förvånat. Sedan tog han in vad hon egentligen sagt. 'Brukar man äta så här ofta?' Plötsligt var Estelles smala figur inte så överraskande.
"Ja, det är viktigt att äta regelbundet. Speciellt om man har ett aktivt liv som vi har här på lägret", sa han bestämt.

Estelle ler snett och undrar över den svaga rodnaden på Nathaniels kinder. Men hon nickar jakande men vet knappt vad hon skall svara på detta.
"Jag dig med, faktiskt trodde inte ens det var möjligt." sa hon och drog efter andan.
"Som vän då." bekräftade hon vilket var självfallet något annat hade varit idiotiskt.
Estelle skakar på huvudet åt hans fråga och nu var det hennes tur att rynka ihop sina ögonbryn.
"Nej, jag är inte hungrig." sa hon eftertänksamt och undrade om hon ens ätit idag, vad hon ätit. Nahaniel påstod att hon gjort det och det kändes som alldeles nyss med fast hon inte kunde erinra sig vad det var hon ätit. Men en sak var säker, hon var inte hungrig hon var sällan det.
De hade kommit fram till mässpaviljongen och doften av olika maträtter strömmade mot dem. Dofter som vissa fick det att vända sig i magen på henne. Men hon visade inget av det utan stoppade honom.
"Varför måste man äta regelbundet?" sa hon oförstående, det gick ju bra ändå, hon överlevde.

Nathaniel nickade åt Estelles bekräftande kommentar om vänner. Något annat hade varit befängt. Det kände ju knappt varandra. Det spelade ingen roll hur vacker hon var, han varit inte så ytlig att han fick känslor för någon enbart efter utseendet. Men hon var verkligen vacker... och trevlig. Nathaniel ruskade på huvudet för att rensa skallen från tankarna som ploppade upp.
"Du borde vara hungrig", sa han, och lämnade ämnet om vad de tyckte om varandra. Det var ett alldeles för farligt ämne, då var det lättare att prata om mat. "Men även om du inte är det så bör du äta något. Det går åt energi åt att läka, plus att du - vad jag gissar - rört på dig mer idag än någonsin tidigare. Och då behöver du ännu mer energi".
Han gav henne ett uppmuntrande leende, även om det var något oroväckande att hon inte var hungrig. Han skulle vara tvungen att hålla ett öga på henne för att se till att hon åt ordentligt. Hon var redan smal nog. Kanske borde han upplysa Butch om det också, han skulle kunna ha bättre kolla på henne under måltiderna.
"Kroppen mår bäst av regelbundna måltider, vilket du även kommer få här på lägret", förklarade han när de klev i in mässpaviljongen. Det doftade underbart som vanligt och hans mage kurrade.
"Gå och sätt dig vid Iris bord nu", log han och nickade bort mot borde där de från stuga 14 satt. Han vill lägga till ett: 'vi ses sen', men fick inte fram det. Han vill ju inte tvinga henne att umgås med honom, hon kanske hellre ville umgås och lära känna syskon för första gången.

Estelle rörde olustigt på sig då mat kom på tal och hon ville inte möta Nathaniels blick under hans lilla förmaningstal. Mat var för henne något hon sällan ägnat sig åt men som nu verkade vara ett stort problem för alla. Hon ville göra som Nathaniel sa och insåg att han hade rätt. Men hemma hos sig hade hon antingen inte tid eller råd med ordentlig mat. Kaffe hade hållit upp hennes energi och någon frukt eller macka om det behövdes. Men hon hade både haft skola och extrajobb och sedan läxor att tiden inte fanns.
Här fick hon maten tillredd och klar vilket hon var tacksam för.
Men det hela var stressande för henne. Måltiden var inte trevlig och avslappnande för henne som för andra. Det var så många ungdomar, så mycket prat och skratt och framförallt dofter allt det var något överväldigande.
Dessutom var hon inte hungrig och hon förstod inte varför det inte var bra, för det var ju bra?
Då de kom till mässpaviljongen gjorde hon tyst som Nathaniel sa och sneglade på honom från deras bord, det kändes som han ville bli av med henne på något vis.
Slutligen var maten i full gång och Estelle hade med de andra hämtat sin mat. Hon tog kyckling och sallad, som för att på något vis göra Nathaniel till viljes. Varför han ville det förstod hon inte. Men hon ville göra honom glad, även om det tog i att äta och hon satt tillsist och bara petade i maten.
Butch och de andra talade och försökte få med henne i samtalet. Estelle försökte svara på deras frågor även om det blev något enstavigt då hon måste äta med. Hon önskade bara att det hela skulle ta slut medans hon mer eller mindre tvingade sig i någon tugga.

Nathaniel såg på Estelle med en bekymrad rynka mellan sina ögonbryn. Hon såg inte ut att trivas, och trots att hon åt verkade det motigt.
"Nathaniel, det är bra att du bryr dig, men glöm inte att äta själv", sa Anna mittemot honom. Hon skulle ha kunnat låta retsam, men det gjorde hon inte, och Nathaniel var tacksam för det.
"Ja, mamma", sa han för att släppa på spänningen och tog en tugga av måltiden framför honom.
"Här försökte man vara omtänksam och så får man det här tillbaka", sa Anna dramatiskt och slog ut med händerna.
"Hey! Se dig för", sa Will irriterat när Anna nästan slog till honom i ansiktet. Nathaniel skrattade.
"Bra att någon är road i alla fall", konstaterad Will och sparkade till Nathaniel under bordet. Nathaniel bara flinade och sparkade tillbaka.
"Följer du med till allsången idag då?" frågade Anna när spark-kriget mellan Nathaniel och Will var över, och middagen i princip var uppäten.
Nathaniel slet blicken från Estelle som han återigen betraktat. "Visst", svarade han. "Jag ska fråga om Estelle vill följa med också"
"Gör det", sa Will med ett leende. "Vem vet, hon kanske har en fantastisk sångröst". Han blinkade åt Nathaniel när han reste sig upp och gick mot Iris bord.
"Hej", sa Nathaniel när han stannade bredvid Estelle. Han gav henne ett snett leende.

Butch och en flicka som hette Gabrielle utbytte snabbt ett par blickar med varandra som Estelle missade. Vad de menade visste väl bara det, men de hade märkt Estelles problem.
"Så du hade varit i stallet?" log Butch till henne och Estelle nickade långsamt. Att hon skulle ha så svårt att få fram ord vid andras närvaro? Eller andras ja..... hon kastade en blick mot Nathaniels bord, de verkade vara mitt uppe i en glad samtal. Med honom kunde hon tala, varför?
"Gillade du dem?" frågade Gabrielle, varpå Estelle nickade åter och bara kände hur besvärlig hon var.
Än mer besvärlig kände hon sig då hon inte ens fått i sig hälften av maten och Nathaniel kom fram till henne.
"Förlåt." mumlade hon fram åt hans hej och såg skamsen ner i tallriken som om hon väntade på hans dom. Hon hade inte fått i sig maten, gjort som han sagt.

Nathaniel såg förvånat på Estelle när det första hon gjorde var att be om ursäkt.
"För vadå?" frågade han häpet. Sedan såg han att hon tittade ner på maten på sin tallrik som det var uppenbart att hon inte fått i sig särskilt mycket av. Hans blick mjuknade och han slog sig ner bredvid henne.
"Du behöver inte be om ursäkt till mig", sa han och försökte fånga hennes blick. "Det skadar inte mig om du inte äter, det skadar bara dig själv. Även om jag såklart ogillar att se dig skada dig själv. Men jag kan se att du försökt äta lite i alla fall, och det är bra. Bättre än inget". Han gav henne ett leende.
"Jag tänkte fråga ifall du ville följa med till allsången som vi i Apollons stuga leder nu efter middagen?", frågade han.

Estelle vågade inte möta hans blick försen han talat färdigt. Sakta drog hennes blick mot honom, hon ville se om han talade sanning och det verkade så. Hon log ett svagt lättat leende och la ifrån sig gaffeln. Hon hade faktiskt försökt äta, hon hade ätit en hel del enligt henne själv. Hon förstod inte varför det var så viktigt, men struntade i det och koncentrerade på hans fråga istället.
"Måste man sjunga?" frågade hon en aningen nervöst då hon inte gjort det förr. Hon ville heller inte dra någon uppmärksamhet till sig och vem visste hur hemskt hon sjöng?
Hon ställde sig dock upp och nickade.
"Men ja, jag följer gärna med och tack."