En magisk romans

Amazing!

Amazing!

Super!

super duper bra

Awesome!!!!

Så grymt bra, mera

Här har ni!

KAPITEL FJORTON: ALLT HÄNDER AV EN ANLEDNING

DEL FYRA

Sarahs perspektiv

Jag ska berätta för professor Zarco vad jag känner för honom. Att det här är så mycket mer än bara en flirt för mig. Samtidigt känns allting idag underligt, som om världen helt plötsligt blivit en konstig plats där saker inte är som de borde vara. Remus är arg och jag har inte sett till Aziza på hela dagen. Dessutom ser jag faktiskt bra ut idag. Det är underligt hur snabbt sådant där kan ändra sig. Ena dagen kan jag se mig själv i spegeln och undra varför jag ens har några vänner, och nästa dag tycka att jag är den vackraste jag känner. Jag har inte dåligt självförtroende, för jag vet om att jag kan prestera. Åtminstone i skolan. Socialt är något helt annat. Sedan Aziza tog upp att jag inte alls pratat mycket med henne om saker så har jag insett att hon har rätt. Jag talar sällan om privata saker för Aziza på samma sätt som hon berättar för mig, och ändå är det ett sådant förhållande jag vill ha med henne. Jag vill kunna prata om allt, så varför kan jag inte det? Är det någon slags spärr jag har som gör att jag inte kan prata med någon om sådana saker? Jag vet faktiskt inte, men jag håller i tanken att jag ska berätta för Aziza vad Zarco svarade när jag sade till honom att jag älskade honom. I min iver att säga alla underbara saker jag kommer på till Leonel, slår jag bara upp dörren utan att knacka.
"Leonel, jag... åh!" Professor Zarco står tätt ihop med en flicka som är några år äldre än mig. Flickan har långt, rödbrunt hår och eleganta kläder i blått.

"Sarah!", säger Zarco och drar sig ur den unga kvinnans grepp. "Du brukar inte komma så här tidigt." Jag vet inte vad jag ska svara. Det känns som om mitt inre har frusit till is.
"Nej...", säger jag bara. Allt mitt goda självförtroende jag haft för tio minuter sedan har nu helt försvunnit. Den här unga kvinnan är vacker som en fotomodell med sina stora, bruna ögon och sitt vackra, röda hår.
"Han har inte tid att prata med dig jyst ny", säger kvinnan. Hon bryter på franska, och hennes R skorrar så mycket att det känns som om de borrar ett hål i mitt hjärta.

Jag nickar bara, men kan inte slita ögonen från Zarco.
"Det är lugnt.", säger jag. Min röst låter alldeles tom. "Jag har inte tid att prata med honom heller." Innan Leonel hinner svara går jag lugnt ut och stänger dörren bakom mig. Väl utanför dörren sjunker jag ner mot väggen. Jag kan inte gråta. Jag lägger armarna om benen och stirrar tomt framför mig medan jag hör Zarcos och kvinnans röst inifrån Zarcos arbetsrum.
"Hon verkade lite förtjyst i er, Leo." Jag kan inte höra vad Zarco svarar, men kvinnan skrattar hjärteligt. Jag lutar huvudet mot väggen för att kunna uppfatta mer av vad de säger till varandra.
"Bara ett barn."
"Lika gammal som du var när vi träffades vill jag minnas, Roselyn." Jag förstår nu, och jag hatar honom. Han jobbade på Beauxbatons tidigare, och den här flickan är fransk. Hon har också varit hans elev, precis som mig. Kanske är det anledningen till att han var tvungen att sluta på Beauxbatons och börja här. Han hade ett förhållande med en elev.
"Men dy är väl inte förtjyst i henne också, Leo?" Det blir tyst en stund. "Jag tog mig hela vägen från Frankrike för din skyll. Inte har dy väl glömt mig och gått vidare, älskling?" Det blir tyst igen.
"Du har rätt", svarar sedan Zarcos röst. "Jag skulle aldrig kunna glömma dig. Jag är inte förtjust i henne. Hon är bara en elev."

Åh vad bra!!!

KAPITEL FJORTON: ALLT HÄNDER AV EN ANLEDNING
DEL FEM

Sarahs perspektiv

Jag ställer mig upp. Jag kan inte höra mer av det här nu. Jag går ut i korridoren, men känner mig inte riktigt som mig själv när jag rör mig tillbaka mot uppehållsrummet. Någonting saknas. Kanske är det känslan av att vara älskad. Känslan av att någon bryr sig. Av att ha någon att prata med, skratta med, att krama om. Jag är inte arg, och inte ledsen. Jag är inte heller glad. Det är bara som om någonting saknas inom mig. Någonting som varit så självklart.

Jag stöter ihop med någon, bokstavligt talat, och givetvis är det den jag minst av allt vill stöta på just nu. Remus.
"Okej, om vi ska fortsätta stöta ihop på det här sättet så är det nog dags att jag installerar en krockkudde", säger Remus. Jag har aldrig hört talas om en krockkudde förut, men jag bryr mig inte om att fråga. Jag är alldeles för trött och nedstämd för att vilja starta en konversation just nu. "Vart är du påväg?", frågar Remus och jag rycker på axlarna.
"Uppehållsrummet, antar jag."
"Är du okej?"
"Är du?", frågar jag genast. Jag har inte glömt hur underligt han betedde sig när jag mötte honom på väg till Professor Zarcos kontor.
"Ja, jag mår bra nu. Jag behövde bara en liten paus från allting. Jag tog ett bad, och nu mår jag mycket bättre" Vi börjar gå, som om det är självklart att vi ska gå tillsammans.
"Det måste ha varit ett snabbt bad om du hann göra det under tiden jag var hos Zarco...", säger jag och upptäcker inte att jag har försagt mig förrän det är försent.
"Hos Zarco? Det är alltså du som ligger med honom?" Jag blir alldeles röd i ansiktet.
"Va? Nej."
"Jo", säger Remus. Han låter nyfiken, men samtidigt är något underligt med hans ansiktsuttryck. "Det är lugnt. Jag kommer inte berätta för någon." Han sätter ett finger till munnen som för att visa att han kommer vara tyst.
"Jag ligger inte med honom", säger jag. "Vi brukar mest bara... prata. Men det spelar ingen roll nu."
"Vad menar du?"
"Hans flickvän dök upp idag."
"Jaha", säger Remus ganska oberört. "Jag beklagar."
"Det behöver du inte", säger jag och låter onödigt hård. Det blir tyst en liten stund.
"Det är julafton imorgon", säger Remus sedan.
"Ja", svarar jag. "Ser du fram emot det?"
"Jag vet inte." Remus flinar. "De ska ha en fest i fängelsehålorna. Ska du med?" Jag ser förvånat på honom. Frågade han just om jag ville med på fest?
"Kanske", säger jag. "Är det en sjundeklass-grej eller?"
"Ja, men de märker nog inte om några sjätteklassare dyker upp. Prata med dina kompisar om det och följ med, vet jag." Jag ser osäkert på honom. Vill han att jag ska komma eller vill han bara att mina vänner ska dyka upp?
"Det är lugnt", tillägger Remus med ett flin när han ser mitt ansiktsuttryck. Han sänker rösten och rör sitt huvud närmare mitt. Hans andningar kittlar i örat. "Ingen fullmåne nu." Jag blir genast lite gladare, och tänker att jag kanske (med tiden och mina vänners hjälp) kan få det där tomma i mig att försvinna.

Lol, jag har tänkt på en sak.. Alla med en livmoder+ Remus blir ett monster en gång i månaden..