Monster High School

Julie ~
Jag andas långsamt ut och försöker minnas alla formler som farmor lärt mig när jag var liten.
Jag höjer handen och släpper medvetet fram kraften.
Den rusar som en eld igenom kroppen och mina ögon skiftar till en lila-svart färg, mitt hår blåser svagt i den kyliga luften och mina fötter leviterar ovanför marken.
Jag mumlar en besvärjelse och från den tomma luften faller ett gnistrande nät över henne.
Det borde hålla henne fast, ett tag.
"Archie, ta alla till säkerhet. Jag kommer sen", min röst har en obehaglig kyla och inom mig är jag livrädd, men det är som om någon annan tagit över min kropp, ögon och mun.

Jag stannar mitt i rörelsen och vänder mig om, bara för att se Julie. Hon ser... Hon ser inte riktigt ut som Julie. Och hela hon... Hon känns annorlunda. Mer kall, mer uråldrig...
Men jag har inte mer tid att tänka på det, utan ger ifrån mig mitt vanliga 'tch'-aktiga ljud.
"Visst."
Jag börjar springa mot Ayaka och mumlar ett nästan ohörbart 'Lycka till' till Julie.

Jag faller. Jag faller och sedan blir allt svart.
Jag sitter i sandlådan, med min docka Emelie i knät. Jag lägger handen ömt på hennes huvud och hon börjar tala med mig. Jag skrattar förtjust, och Emelie kramar mig. Plötsligt springer mamma fram till mig.
"Vad gör du, Aya? Lova mig, gör aldrig om det där igen!"
Hon ruskar mig. Hennes röst är fylld av fruktan.

Jag sitter i min lilla cell. Jag är hungrig. Och trött. Tårar börjar rinna ner för mina kinder. Någon öppnar dörren.
"Du ska falla"
Jag skakar på huvudet och gråter ännu mer. Jag skriker.
" NEJ!!! JAG VILL INTE!! SNÄLLA!
Men ingen bryr sig. Alla hatar mig. Det är mitt fel. Allt är mitt fel..

Lirima stod skräckslagen, ur stånd att röra sig, och såg på skådespelet. Det var hemskt att se på. Varje gång någon fick ett slag eller skadade sig kände hon en skarp smärta, hon visste inte var det gjorde ont eller varför, men det kändes som om hennes kropp genomborrades av tusen små nålar. Plötsligt stannade tiden. Det kändes som om hon lämnade sin kropp på marken och svävade över platsen. Hon såg vargens ögon. Det fanns rädsla i dem, nästan en sorts skam. Hon svävade bort till skolan. Det var personer som kom ut från portarna. De höll i en flaska. Lirima visste inte varför. Men flaskan var lösningen. Sedan störtande hon mot marken igen. Hon såg Julie stå med händerna lyfta över huvudet medan vargen försökte komma loss från ett nät.
"Skada den inte!" skrek Lirima "Vänta! De kommer snaer!" sedan föll hon ner till marken.

Julie ~
Jag stänger ut allt.
Jag skadar henne inte.
Jag håller henne bara borta från att göra henne till ett monster hon inte vill vara.
Jag tänker inte döda henne.

Orden vill ut, men munnen förblir stängd.
Jag flackar med blicken och känner hur saker börjar bli dimmiga, hur kraften sugs ur min kropp, hur jag inte orkar längre.
"SKYNDA", morrar jag och grymtar till då huvudverket är outhärdligt.
Snart kan du släppa
Snart, bara lite lite till.

Jag böjer mig ner bredvid Ayaka. Försiktigt petar jag på hennes axel.
"Ayaka, komigen nu. Vakna. Vi måste bort härifrån." säger jag med min kalla röst. Men precis som jag trodde får jag inget svar.
"Tch."
Försiktigt, försiktigt lyfter jag upp Ayaka i min famn och vänder mig sedan mot det håll som ängelns röst kom ifrån. Jag är osäker på om Julie kommer att skada vargen eller inte, men i vilket fall som helst borde jag göra som hon bad mig och få bort alla härifrån.

Jag vaknar, och till min förvåning ligger jag i Archies armar. Jag känner mig väldigt utmattad, men sedan ser jag Lirimas plågade ansikte och det är som om något vaknar till liv inom mig. Jag rullar ur Archies famn och flyger till Lirima. Jag drar upp henne på min rygg och flyger till Archie. Jag tar tag i hans arm och flyger med de mot skolan.

(känns som jag har tappat greppet. Jag hoppar ur)

( Vi äntar på choppa nu, mkay?)

NEJ ; C AYAKA HADE EN FUKTIG CRUSH PÅ SIN KARAKTÄR!