Piraternas fånge(PRS)

Mona njöt av vinden och även om hon började frysa lite stod hon kvar. I alla fall tills hon hörde Petes röst. Hon hoppade till och vände sig snabbt om. Hon hade inga bra minnen tillsammans med honom då han försökt röra henne varje gång de setts. "Frisk luft. Jag har varit instängd i sjukstugan så länge" mumlade hon och la armarna över bröstetkorgen. Hon hade än den gråvita sjukhusklänningen. Den var väldigt enkel och med korta ärmar. "Vet du var Seamus är?" undrade hon sedan. Hon hade inte sett honom på dagar igen, men ville gärna träffa honom nu när hon var uppe på fötter.

"Han sover säkert." Konstaterar Pete och lägger huvudet på sned.
"Vad hände egentligen med kaptenen och dig? Ingen verkar veta det." Frågar Pete och ler lite. Han vill veta, han tycker att han har rätt till att veta. Seamus har inte berättat bara varit ovanligt uppåt de senaste dagarna. Dra åt helvete med det... dessutom har styrmannen bytt kurs så de är på väg någon annanstans och de har tack och lov inte träffat på några andra skepp. Kursen är bytt till någon stad så de kan plocka upp saker de behöver. Typ mat och läkemedel som Fowl frågat om. Fowl har också betett sig underligt, han har fortfarande gjort sitt jobb men han har varit så mycket hos kaptenen att man skulle kunna tro att han får ihop med med henne.

Mona nickade sakta, men något sorgset, då kunde hon inte se honom ikväll igen. Hon skulle just gå för att ta sig in då Pete frågade henne. Hon hade precis kommit till honom och hon stannade upp, frös. "Det..det gick så snabbt" mumlade hon och rörde försiktigt vid sin mage. "Kaptenen högg mig, hon tappade tålamodet. Saker eskalerade och hon blev huggen med, men allt var bara en olycka" sa hon tillslut och såg upp på Pete. "Men tack vare Fowl lever både jag och kaptenen". Och Seamus, Seamus hade tagit hand om henne med. "Men om han inte är här, då går jag" mumlade hon och fortsatte för att gå in.

( Det finns söta hattar på profil bilderna nu. O.O IT'S SOO CUTE! )

"Du kommer säkert hitta honom under däck, han ska snart upp på däck och ta över vakten ändå." Konstaterar Pete, han tittar upp på månen för att se efter ordentligt. Ja, det är Seamus tur att ta över vakten. "Jag vet var han är om du vill träffa honom." Fortsätter han glatt och följer efter henne.

(Jag vet xD Så här är det varje år vid jul )

Mona förstod sig inte alls på Pete, varför var han så trevlig nu? Han betedde sig lite som Seamus nästan. "Jag hittar nog honom själv" sa hon och vände sig mot honom. "Varför är du så snäll nu? Förut så försökte du bara..äsch, glöm det". Hon ville inte påminna honom ifall han fick några ideer för sig. Hon tog sig under däck och fick snart syn på Seamus som säkert var påväg ut.
"Seamus!" sa hon lågt men glatt och kramade hårt om honom. "Se, jag är bättre. Jag har till och med fått gå ur sängen" sa hon glatt och såg upp på honom. Och nu tänkte hon köra för det, för hon ångrade sig inte. "Och jag minns vad du sa. Jag är frisk nu och jag ändrar mig inte" sedan kysste hon honom och hoppades han inte skulle dra undan denna gång. Hon antog nästan att Pete skulle följa efter men hon brydde sig inte.

(( Varje år? O.O That's so cool! ))

Pete svarar inte, mest för att hans anledning är att Seamus skulle mördat honom. Pete blir dock förvånad när Mona kysser Seamus. Såpass att han backar undan i princip genast. Ut ur rummet, Seamus kanske äntligen fått något pirater bara drömmer att ens få se.

Seamus blir förvånad, han hade inte räknat med att hon skulle vara frisk eller att hon skulle leta upp honom. Han ser Pete gå ut dock, det förvånar honom också. Fast han är mest upptagen med att besvara kyssen.

Mona hörde Pete gå ut men brydde sig inte. Hon hade bara koncentrationen för Seamus för tillfället. Hon kände sig överlycklig då han besvarade kyssen och hon virade armarna om hans nacke och drog sig själv närmare och fortsatte kyssa honom. Hon hade aldrig kysst någon förut, han var hennes första.
Tillslut drog hon ifrån dock. Hon kände sig nästan yr, hög på glädje. Hon kramade om honom än men vinglade till lätt. "Jag modifierade sanningen kanske" mumlade hon. "Jag har inte feber längre, och mitt sår är mycket bättre, men Fowl sa åt mig att inte gå ut ur rummet, men jag ville se himlen" mumlade hon. Hon såg upp på honom igen. "Jag är så glad att se dig".

"Jag är glad att se dig också men om Fowl säger att du ska stanna inne borde du inte ha gjort det då?" Frågar Seamus och tar hennes händer istället. "Himlen går ingenstans, jag lovar." Konstaterar Seamus menande. Det påminner honom om att han borde gå upp på däck så att han kan övervaka allting. Skeppet, horisonten, allt sådant liksom.

Mona log svagt. "Jag vet, men jag har varit i rummet i mer än en vecka, jag behövde frisk luft, ville få se stjärnorna och allt". Hon suckade sedan. "Jag är trött på rummet, Fowl är mest hos kaptenen, eller så byter han bara mitt bandage. Och Carl...du vet hur han är" mumlade hon och såg ner på deras händer. "Jag hoppades att träffa dig på däck med, vilket jag nu gjort" log hon sedan innan hon suckade. "Men jag borde gå tillbaka innan Fowl märker något". Hon böjde sig upp och kysste honom igen. "Rör henne inte pirat!" hördes en arg röst bakom dem och Mona såg över Seamus axel, Carl stod där, nyvaken och arg. Han kom fram till dem och slet bort Seamus från Mona. "Hur vågar du kyssa henne?!" spottade han fram och Mona såg ilsket på Carl. "Låt honom vara! Jag ville kyssa honom!" sa hon men han ville inte tro det. "Hur kan du vilja det?!" sa han ilsket och vände sig mot henne igen. Hon kom närmare honom och såg honom i ögonen. "För att jag älskar honom". Hon kansk einte skulle ha varit så snabb med att säga det om det inte varit för Carl nu, men hon antog att hon gjorde det. Carl såg på henne och var arg än, även om sorg låg djupt där inne i ögonen. "Du kan aldrig få honom, han är en pirat!". Han knuffade henne hårt ifrån sig, så hårt att hon föll till golvet. Han stirrade på henne. "Förlåt mig...Mona...". Hon bara stirrrade tillbaka och darrade lätt.

Seamus tar ett hårt tag om Carls axel och snurrar honom såpass att han trillar till marken. Seamus drar sedan snabbt upp Mona från golvet.
"Gick det bra?" Frågar han Mona och borstar av henne lite försiktigt. Skeppet må vara fint på utsidan men knappast på insidan. Han har ingen större lust att slösa energi och muskler på att slå ned och puckla på någon som Carl. Fast det är en dålig lögn, han skulle väldigt gärna slå honom blå, gul och blodig. Fast han antar att han inte borde göra det.