The one that got away

Andrew sa inget utan bara öppnade dörren och gick in. Rullgardinen var nedragen och sängen stod kvar som för alla dessa år sedan. Hans brors saker och sådant var dock borta, bara lampan och mattan, samt byrån var kvar. "Det är okej" mumlade han och drog undan sängkläderna och började byta.

Saphira nickade och såg sig om i rummet.
"Säkert?" sa hon tvekande och kom fram till honom. Men hon var tacksam för rummet, för allt. Hon hade varit hemlös vid detta laget annars, om inte död. Hon hade varken jobb eller pengar vilket gjorde henne frustrerad.

Andrew nickade sakta. "Ja, säkert..." mumlade han och bäddade klart. "Så, nu kan du sova här inatt" mumlade han innan han snabbt gick ut ur rummet. Hon kunde sova där men han ville inte vara där.

Saphira stannade kvar då han gått och satte sig på sängkanten. Det kändes bra, nu hade hon ett rum som gick att låsa. Tyst la hon draken till rätta med huvudet på kudden och täcket över sig. Hon strök den blåa luggslitna ytan innan hon gick ut ur rummet.

Andrew stod och stirrade ut genom ett fönster. Han saknade dem hemskt mycket, han skulle alltid göra det. Men han skulle nog inte göra dem stolt om de såg honom nu, vad han gjort mot andra. Han kanske hade tagit iväg någon annans familj från någon.
"Förlåt mig" mumlade han rakt ut och märkte inte att Saphira kommit ut.

Saphira kom tyst fram till honom och la sakta en arm om hans axlar, eller så gott det gick få hon var kortare än honom.
"Man kan bara löna det onda med gott igen." sa hon mjukt och såg ut genom fönstret. För första gången på evigheter tänkte hon på sin egen familj, de tankar som hon alltid tog bort med droger och alkohol.
"Min mor och far var inom det millitära..........de dog." sa hon tyst utan att se på honom.

Andrew vände sig om då han kände henne. Han kramade försiktigt om henne. "Jag vet...Men vad kan jag göra för gott för världen?" mumlade han och lyssnade sedan då hon berättade om sina föräldrar. "Jag är ledsen att höra det" sa han mjukt och kramade henne hårdare. Han drog en hand genom hennes hår. "Har du alltid färgat håret?" undrade han för att försöka få dem att tänka på något glatt.

"Sluta döda, hjälpa andra. Kanske skänka mat till hemlösa? Men framförallt göra gott för dig själv." sa hon mjukt och kramade sakta om honom, borrade in huvudet mot hans bröst.
"Sedan de och mormor dog. Det är en sorts hyllning till dem. De gillade blått, Saphira är den blåa draken i Eragon och saphir är safir, en blå ädelsten." mumlade hon och slöt lätt ögonen, det var skönt då han drog handen genom det.
"Sedan gick det väl mer och mer utför." mumlade hon och visade tatueringen och piercingarna i övrigt.

Andrew nickade sakta, de var en början i alla fall. Han kunde börja så och sedan göra mer och mer bra saker. Han drog handen mer genom hennes hår och begravde ansiktet mot det.
"Jag förstår..." mumlade han mjukt. "Det klär dig, det blåa" mumlade han och såg sedan på hennes tatuering och piercing. "De är vackra med, du är vacker" log han mjukt.

Saphira skakade på huvudet.
"Nej, det är jag inte. Fast jag gillar det blåa." mumlar hon och nickar, hon gillade dem med. Även om det mesta var för att dölja vem hon var, hennes känslor och hennes jag. Att uppehålla en kall och tuff attityd var hennes sätt att överleva. Att ta saker som förändrade henne, gömde känslor och minnen, det var hon.