Våga erkänna!

Slytherin vann!!!!!!!

Stackars Hermione, även om jag shippar Romione så tkr jag synd om henne, hon är ju så ledsen.

johhana, du är en jättebra författare, precis som Jo får du mig att både vilja skratta och gråta samtidigt. Har just bråkat med mamma, jätteskönt att ha detta underbara kapitel att trösta sig med Skriv mer nuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Iih älskar delen med Draco i publiken!

Kapitel 29
Daphne tittar på mig med en förbryllad min.
- Hermione? Men jag förstår inte. Varför skulle Hermione gråta inne på toaletten? frågar hon med en låg röst så att de runt omkring oss inte skulle höra.
Jag blinkar och tar ett djupt andetag. Hermione har försvunnit i mängden men jag tittar fortfarande åt hållet där jag såg henne.
- Jag vet. Men jag kan inte berätta det här. Gå du före, jag kommer snart, säger jag.
- Varför följer du inte med med en gång?
Jag nickar åt Anthonys håll. Han har stått intill oss hela tiden under vårt samtal utan att säga ett ord. För ett par sekunder glömde jag till och med bort att han stod där. Anthony gör inte särskilt mycket ljud om sig. Men det är därför jag gillar honom. Han behöver inte synas och höras. Han trivs bra i mitten av gruppen. Inte längst fram.
- Åh, jag förstår! Okej, men skynda er. Jag vill verkligen få svar på det här, säger hon och går därifrån.
När jag vänder mig mot Anthony möts jag utav ett snett leende.
- Förlåt, det var inte meningen, säger jag.
Han rycker på axlarna och drar mig till sig.
- Tänker du förklara för mig vad det är som händer?
Jag biter mig i läppen.
- Jag är faktiskt mer sugen på att fortsätta där vi blev avbrutna.
Anthony skrockar men lutar sig mot mig. Men bara sekunder ifrån mina läppar drar han sig bakåt igen. Jag blinkar. Vad gör han? Retas han med mig?
- Jag kom på en sak. Det var egentligen därför som jag kom hit för att prata med dig men det försvann när vi fick annat för oss.
- Vad är det du har kommit på? frågar jag nyfiket och lägger huvudet på sned.
Han tar ett djupt andetag.
- Nästa helg så är det den 14 februari.
- Jaha, okej? Vad betyder det? Anthony ser att jag inte förstår.
- 14 februari? Säger Alla hjärtans dag dig någonting? frågar han skrockande.
- Ja, det är klart det gör. Det tog bara lite tid innan jag kom på det, säger jag.
Han ler.
- Det jag vill komma till med det här är att jag undrar ifall du vill gå på en dejt med mig.
- Anthony Goldstein, bjuder du ut mig på en andra dejt? frågar jag med skämtsamt.
Anthony skrattar och drar fingrarna genom sitt hår.
- Tycker inte du att det är lite lustigt att vi har varit tillsammans i snart två månader och bara varit ute på en dejt?
- När du säger det på det sättet så kan jag ju inget annat än att säga ja till att gå ut med dig på Alla hjärtans dag.
Han ser nöjd ut över mitt svar. Hand i hand börjar vi gå tillbaka upp mot slottet. Ingen av oss tar upp mitt och Daphne samtal. Vi bara går där och njuter av att vi för en gångs skull kan vara tillsammans. Men i entrén måste vi skiljas åt. Framför entrédörren, mellan Ravenclaw och Hufflepuffs timglas, står vi framför varandra och håller varandra i handen samtidigt som vi bara tittar på varandra.
- Det är den här delen som jag avskyr allra mest. Att säga hej då.
- Vilken tur att vi kommer få se varandra imorgon vid frukost igen då, säger jag med en uppmuntrande ton.
Anthony ler sitt speciella leende och stryker mig över mitt hår.
- Jag ser fram emot då vi kan umgås med varandra utan att behöva säga hej då.
Vad menar han med det? Säger han att han hoppas på att vi kommer vara tillsammans länge? Jag menar, den enda tid då vi inte kommer behöva vara åtskilda är när vi har slutat skolan och det är ju ungefär fem månader dit. Om jag ska vara ärlig så har jag inte tänkt så långt fram. Borde jag ha gjort det? Han märker inte att min hjärna arbetar på högvarv utan ger mig en kyss, som ifrån min sida blir väldigt halvdan, och sedan skiljs vi åt. Nere i fängelsehålorna är det som vanlig rått och lite läskigt. Men jag kommer sakna att gå här igenom.
- Caudam serpentis.
Stendörren åker åt sidan och jag kliver in. Efter två steg är Daphne framme hos mig. Innan hon tänker öppna munnen ger jag henne en menade blick och nickar diskret mot sovsalen. Hon nickar förstående och vi går lugnt och sansat till vårt sovrum. Det är tomt. Ljudet ifrån den lugna poolen är det enda som hörs. Daphne sätter sig skräddare på sin säng och väntar spänt.
- Innan jag berättar någonting för dig så måste du lova mig att du aldrig någonsin kommer berätta det här för någon, säger jag.
Daphne nickar.
- Lovar du? Säg att du lovar!
- Ja! Jag lovar! Vill du att vi ska göra den obrutbara eden för att vara säker? frågar hon skämtsamt.
Jag är tyst ett par sekunder. Daphne spärrar upp sina ögon.
- Du tänkte på det!
- Nej, det gjorde jag inte alls, säger jag snabbt och känner hur det hettar till lite på kinderna. Vill du veta eller inte?
Daphne lägger armarna i kors och tystnar. Jag tar ett djupt andetag.
- Kommer du ihåg vad som sägs angående Halloween? Att någon såg Harry med en annan tjej uppe i uggletornet. Jag var där.
Återigen spärrar Daphne upp ögonen.
- Var det du?
- Nej! Daphne lyssna. Jag var där. Jag vet vem tjejen var.
Sen säger jag inte något mer. Man tycker ju att hon borde förstå vart det här samtalet leder. Jag kan se hur hon tänker. Hennes blick avslöjar att hon är djupt försjunken bland sina tankar.
- Menar du, säger hon sakta. Menar du att det var Hermione som var uppe i tornet?
Jag nickar.
- De träffades i smyg under hela höstterminen. De gjorde aldrig någonting. Inga kyssar eller någonting. De pratade bara.
- Du pratar i imperfekt. Har de gjort slut?
Jag nickar.
- När jag fick höra att någon hade sett dem så visste jag att jag var tvungen att berätta för dem. Det var den andra orsaken till varför jag pratade med Hermione. Och när vi kom tillbaka till skolan så berättade hon att de gjort slut, säger jag och suckar. Vilket var synd för det syns att de verkligen gillar varandra.
Daphne nickar sakta.
- Vad ledsamt. Att gilla någon som du vet att du aldrig kommer få.
- Jag om någon vet hur det känns.
- Men nu har du ju Anthony, påpekar hon.
Jag nickar.

Vi sitter tysta en stund innan vi, utan att säga någonting, ställer oss upp och går ut till sällskapsrummet. Killarna sitter som vanligt i soffan. De har fortfarande på sig sina halsdukar. Om jag känner dem väl så kommer de inte ta av sig dem förrän på måndag när lektionerna börjar igen.
- Vad händer? frågar Blaise.
- Inget särskilt, säger jag och rycker på axlarna.
När jag tänker sätta mig ner på soffan vrickar jag till foten och ramlar ner i stället. Oturligt nog så blir det Draco som dämpar mitt fall. Han tittar förvånat ner på mig där jag ligger i hans knä. Även de andra verkar lite roade över vad som precis hände. Jag känner hur det hettar på mina kinder och inser att jag måste göra något roligt av situationen.
- Jag föll precis för dig, säger jag.
Han skrattar. Jag tar mig ur hans knä och sätter mig intill honom istället.
- Tyvärr, jag är upptagen.
- Vilken otur, säger jag.
Draco tittar ner på mig.
- Eller hur.
Crabbe och Goyle börjar bråka om vem som ska ha den sista bönan i deras ask. Blaise ger ifrån sig ett högt och ljudligt stön, och tar bönan utan att någon av dem hinner reagera. Trots att det var Crabbe och Goyle han tog den ifrån, så är det Daphne som säger till honom. Som väntat så säger Blaise emot henne och sen är de igång igen.
- Att de alltid ska hålla på, mumlar jag.
- Vem vet, det kanske finns något mer, mumlar Draco tillbaka.
Jag tittar på honom.
- Daphne och Blaise? Tror du det?
Han rycker på axlarna.
- Man kan aldrig riktigt veta vd någon känner, säger han och tittar ner på mig.
Jag möter hans blick. Vi sitter så nära varandra. Nervöst sväljer jag och tittar bort.
- Nej, jag antar att man inte kan det.
Draco säger inget mer efter det eftersom Pansy kommer fram till oss. Jag kan se hur hennes blick är fokuserad på det centimeter korta mellanrummet mellan mig och hennes pojkvän. För att slippa höra hennes skrikande röst så flyttar jag försiktigt åt sidan. Kommer hon någonsin sluta se mig som ett hot?
________________________________________
Hoppas ni gillar! Kommentera gärna långa kommentarer!

Här kommer en lång kommentar.
BRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!! Asså jag hittade den här fanficen för kanske två veckor sen och efter det har jag sträckläst
Du beskriver så bra och jag kan inte låta bli att älska din ff även om jag shippar Harry och Ginny (och aldrig kommer sluta göra det).
Shippar Austhony och jag har bara en sak till att säga nu...

De flesta fanficsen jag läser tycker jag om att läsa som de är, alltså att man får ett nytt kapitel i taget då och då. Med din är det inte samma sak, det räcker verkligen inte med bara ett kapitel i taget! Jag vill bara ha hela den här historien som en färdig bok, så att jag kan läsa allting på en gång, och boken får gärna vara ännu längre än Fenixorden. Jag äääälskar dina historier verkligen, de är helt underbara. Trodde inte du kunde överträffa din förra, men det kunde du. Åh sluta aldrig skriva! Och snälla uppdatera ännu mer ♥

Austen och Draco moment! De är så fina tillsammans ♥ Älskar Anthony, men kom igen, det är så uppenbart att Draco gillar Austen och Austen gillar Draco! Shippar Drausten ♥

Du är så himla fantastiskt bra!

Det känns som att det nästan går lite för bra för anthony och austen, jag är orolig för att de ska börja bråka snart. Men det kanske är bra för då kanske det blir drausten! Jag vet inte vilka jag shippar..
Underbart kapitel!

Jag kan nästan inte sluta käsa så fanastisk din bok eller vad man ska kalla det?! älskar det

Kommer Anthony fria eller vad menar han? xD

Hur bra får man vara??? Jag sjönk liksom in i texten och njöt av hur verkligt det var. Precis som om jag kunde ta på Allt! Jag har bara läst det senaste kapitlet och är nu fast! Måste läsa de tidigare!
Du verkar vara en väldigt flitig skrivare och en väldigt, väldigt bra. Fortsätt med det du gör för du gör det super bra! Jag ser en stor författar förmåga i din text. Kan du inte skriva det som en bok snälla?! Den skulle definitivt ligga på min önskelista!!
Tänk om jag kunde skriva som du!