World War II

"God jul kära vän, må det nya året föra med sig lycka." sa hon och började sedan sjunga. Det var en gammal psalm som hon sjungit hemma om fred över jorden och frid åt alla människor i juletid.

Isabell lyssnade på sången och sjöng snart med lågt. Hon drog filten över sig och tog ett nytt äpple och började grilla. Hon blev mindre mager för vad dag och håret växte mer.

Anne tystnade, tårar blänkte på hennes kinder och hon såg bara in i brasan.
"Far hade ordnat mitt äktenskap. Far var officer och han lika högt uppsatt. Vi var bra vänner men älskade inte varandra och då jag fick höra om hans död förlorade jag vårt barn." sa hon lågt, hon hade aldrig talat om det förr.

Isabell lyssnade och sa inget fören hon berättat klart. "Jag är ledsen" mumlade hon och kramade om henne igen. Hon visste inte om det med barnet. "Men nu är du här".

"Det gör inte så mycket, jag ville inte ha barnet och inte han som make heller. Men det var ändå en vän." sa hon och log snett mot henne och nickade, ja nu var hon här och sedan då? Hon kunde inte stanna här för alltid.

Isabell nickade sakta. "Men...älskade du honom inte lite ens?" undrade hon. Hon hade aldrig upplevt sådan kärlek eller varit kär på riktigt heller. Hon hade varit förälskad i en del dock.

Anne skakade på huvudet.
"Inte mer än en vän, en mycket god vän. Som du och jag." log hon och skrattade lite.
"Jag har aldrig varit kär, men soldater hemma på permission, det är stiliga saker det." sa ho smått drömmande.

Isabell nickade sakta igen. "Jag tittade efter soldaterna med hemma i Tyskland, de var stiliga, men jag slutade med det då de kom och tog oss till lägret". Hon hade bott för långt utanför stan också för att kunna titta på någon annan.

"Ja och ändå kan jag inte annat än tycka synd om dem. Vissa ville säkert inte vara där. Andra kanske blev hotade med sina familjer om de inte behandlade oss så." sa Anne fundersamt.
"Minns du den där rödhåriga soldaten som gav oss extra bröd en gång? Hörde att de dödade hans dotter framför hans ögon." sa hon lågt.

"Jag tycker inte synd om dem, i alla fall hatar jag de flesta!" sa Isabell sedan hätskt. Hon kände hat mot soldaterna som dödat henne och hennes mor. Även om några blivit hotade fanns det vissa i grunden som ville, annars hade inte det hänt. "Jaså" sa hon sedan tyst.