Flygande giraffer!

Innan Elionora gick upp till sin nye herre gick hon och la David. Hon strök över pojkens svarta lockar och kysste honom god natt. Nu var han varm, ren och mätt, var mer kunde hon begära för sin älskade son?
Sedan gick hon upp till mannens rum och knackade på innan hon gick in och neg djupt. Han hade tagit hennes gamla rum och det kände hon med ett stygn i hjärtat, det påminde henne mycket om Mattias.

Mattias satt och väntade på Elionora, han visste inte riktigt hur han skulle göra än, men han hade en ide. Då hon väl kom reste han sig och stängde dörren om dem, men utstrålade lugnet.
"Det jag behöver hjälp med...Är min rygg...Jag blev hemskt skadad för några år sen och den har inte blivit bra än, jag klarar inte av den själv. Han hade en balja med vatten framme och även bandage, och salvor för ryggen. Han drog av sig skjortan och lindade av bandaget och visade henne ryggen. Den var röd, piskrappen var synliga och det var som de knappt läkt, det var nästan som att det var blodigt. Han undrade om hon mindes honom, om hon skulle fråga eller reagera.

Elionora drog häftigt efter andan då hon såg hans rygg och med ens visste hon vem mannen var fast hon inte kunde tro det. Men varför betedde han sig så? Hon hade trott att han skulle ta emot henne med öppna armar om de möttes.
Tyst börjar hon rengöra hans rygg med vatten. Det var ändå konstigt att de inte läkt ännu? Hon tittade på salvorna och fann vad hon trodde var orsaken.
"Sir?" sa hon med lätt darrning på rösten.

Mattias bet ihop då hon tvättade hans rygg och han höll händerna hårt i sängskanten. Då hon tilltalade honom vände han sig om och såg mörkt på henne. "Ja...Elionora?". Han tog ett steg emot henne och tornade hotfullt sig över henne men gjorde inget.

"Ma...Mattias." stammade hon fram och drog sig bakåt tills hon kände vägen mot sin rygg. Hon förstod inte varför han var så vred, han kunde väl inte tro?
"Det....det var inte jag, Karl såg oss, snälla Mattias." stammade hon skrämt fram och såg på honom som hon brukade se på Karl.

Mattias log glädjelöst. "Ja det är jag Elionora...Jag är tillbaka". Han kom ännu en steg närmare och njöt av makten, av att henne att försöka förklara. "Vet du vilken smärta jag gått igenom?" morrade han och pekade mot sin rygg. "Det gör ont än...Och jag har kommit hit för att hämnas".

Elionora kved till, ryggade bakåt och kröp ihop mot väggen.
"Men det var det......salvan, den gör at det inte läker." sa hon med darrning i rösten och kröp ihop för slag som skulle komma, som hon åter varit i Karls våld.
"Det var Karl." kved hon bara fram.

Mattias såg ner på henne, han gjorde inget, han var ingen som slog kvinnor. "Säger du ja...Han är död nu men jag ska få min hämnd, nu är det jag som är rik och du är min tjänare" morrade han men avbröt sig helt då det högg till i ryggen. Han vände den mot henne för att dölja några tårar av smärta och andades tungt.

Elionora snyftade till men tog sig på fötter.
"Sitt sir, jag ska hämta en annan salva, denna kan du inte ha." sa hon och gick till ett skåp i det angränsande rummet som varit hennes badrum.
Hon kom åter och en ensam tår glittrade på hennes kind, sedan började hon åter smörja hans rygg.

Mattias satte sig på sängen och väntade, salvan hade han fått av en läkaren och den hade faktiskt hjälpt lite, det hade varit värre innan. Då hon började smörja bet han ihop tills hon var klar. "Karls pojk, vad heter han? Hur gammal är han?" muttrade han sen.