PRS Under Harrys 5:e år

"Shit..." väser Charles nervöst och flackar med blicken mellan Julia och vägen framför sig samtidigt som han försöker att öka på stegen.
EFter vvad som känns som en evighet, i alla fall för hans psyke och armar, når han sjukhusvingen och han lägger ner hennes slappa kropp på en säng innan han sedan går och letar efter Madam Pomfrey så att hon kan ta hand om Julia. Han hittar henne och följer med henne till Julias säng, men då Pomfrey säger att han borde gå och lägga sig och att han inte får tillåtelse att vistas här gör han som hon säger, med en sista blick på Julia. Han får sedan en idé och gömmer sig precis bakom dörren, och då Pomfrey stiger ur rummet smyger han tyst fram till JUlias säng igen och håller hennes hand av oro. Och där sitter han på kanten av hennes säng, med hennes hand i sin, och ser oroligt på henne genom natten.

Jag vaknade dagen efter i sjukhusflygen.
- Var är jag? Frågade jag.

Då Charles råkat somna vaknar han med ett ryck vid hennes fötter. Han reser sig hastigt upp och gäspar innan han riktar uppmärksamheten mot Julia igen.
"Godmorgon, mår d-du bättre?" frågar han, och i samma stund hörs ett par steg som kommer til rummet.

Jag svarade honom inte.
- Varför räddade du mig när du inte ens vill umgås med mig? Frågade jag surt.
- Men jag är tacksam att du räddade mig, sa jag.

"J-jag har aldrig sagt att j-jag inte vill umgås med dig!" utbrister Charles till försvar. Det var sant det han sa, i alla fall trodde han det. "Jag sa att v-vi borde ta det lugnt bara" förtydligar han.
I nästa stund kommer Pomfrey in och flackar med blicken mellan oss.
"Har du varit här hela natten?" frågar hon surt.
"N-nej, jag kom nyss" ljuger Charles.
"Okej. Du får förresten tillåtelse att lämna sjukhusflygeln nu. Medicinen som du fick igår har börjat verka ser jag, du har fått mer färg på kinderna. Ta hand om dig nu, unga fröken!" säger Pomfrey och lämnar sedan rummet igen.

Jag reste mig upp och gick därifrån.

SKa hon bara gå härifrån nu? Blev hon sur nu igen? tänker Charles och suckar för sig själv, innan han själv reser sig och leder sina steg mot Stora Salen för att ta frukost.

Jag gick till stora salen och gick fram till Charles.
- Du jag ångrar allt jag sa igår när vi var här, sa jag.
Jag kollade på honom och gav honom en present med en resa för två sen så gick jag till Gryffindor bordet och satt mig.

"D-du behöver inte ge mig något" säger Charles och rynkar på lgonbrynen, men då var hon redan borta vid sitt eget bord. Han granskar presenten och biter sig i läppen, fundersam över om han verkligen ska ta emot presenten. Han reser sig sedan och ger tillbaka presenten.
"F-förlåt men jag kan itne ta emot den. Inte på g-grund av den anledningen i alla fall"

Jag kollade på honom.
- Visst, sa jag argt och tog tillbaka presenten.
Jag kollade ner på maten och kollade sen på honom.
- Charles jag vill så gärna vara ihop med dig snälla kan vi inte vara det? Frågade jag tyst.
Jag kände att tårarna kom och lät dom rinna.