The Mafie Boss's children(Dragon Fantasy)

Tristan nickade och strök henne tröstande över ryggen.
"Men nu är vi här och det kommer bli bra, vi är samman." sa han tröstande och såg ner på henne och sedan på den glatt gungande Ronja.

Mia bara kramade om honom och såg till sist upp. Hon såg på honom med en blick som försökte vara bra. "Ja, jag älskar dig, jag vägrar lämna dig igen". Hon kysste honom försiktigt innan hon la huvudet mot hans axel igen. Hon slöt ögonen för att dölja tårar som kommit, hon tänkte på vad som väntade henne sen. "Tristan" mumlade hon sen då hon lyckades få bort tårarna. "Hur har du haft det egentligen?".

"Du behöver aldrig lämna mig om inte någon av oss vill." mumlade han och kramade hårt om henne. Han märkte att något inte stod rätt till men sa inget om det.
"Jag har väl haft det bra." svarar han kort i en röst som säger att han inte vill tala om det. Han kunde än känna piskan över ryggen.

Mia såg upp igen och smekte lätt hans kind, hon förstod. "Jag har hört om din far...Att han inte är så snäll mot sina barn" mumlade hon bara innan hon log svagt, än sorgset. "Jag har ett nytt rykte, som den svarta blomman, har du hört?" undrade hon svagt och såg på honom. Han var så stilig och vacker, även om hans hår inte var färgat.

"Inte är så snäll är milt utryckt men ja." svarade Tristan och försökte le svagt.
"Därför vill jag skydda Ronja, låta henne slippa stryk och bli tagen med våld, våldförd som jag blev." sa han lågt utan att se på henne. Men han skakade på huvudet om pratet om den svarta blomman och såg frågande på henne.

Mia såg medlidande på honom och drog handen genom hans hår och smekte hans kind för att försöka trösta honom. Hon hade haft det dåligt ibland, men aldrig blivit slagen av sin pappa. "Den svarta blomman...Jag bar alltid svart och stängde in mig lite i mig själv, pratade inte med många, så de sa att jag var vacker och högfärdig som en svart ros". Hon stirrade ut i luften för några sekunder. "Alla kallar mig blomman nu..." sa hon, en aning irriterat, hon ahtade att bli kallad det.

Tristan lyssnade på henne och nickade.
"Jo, kanske jag hört, men kopplade aldrig till dig." mumlade han och kramade om henne.
"Jag var väl likadan, här alltså. Instängd, fick inte gå ut, talade endast med Ronja." sa han och suckade. Hans far var sådan, så var det bara.

Mia kramade honom tillbaka. "Jag fick gå ut, men ville inte, hade ingen anledning" mumlade hon och suckade. Men hon försökte rycka upp sig, hon borde vara glad nu när hon hade Tristan! "Men nu är vi här tillsammans och våra fäder ska slå sig ihop" log hon, ett ärligt och glatt leende. Hon kysste hans kind och såg sedan på Ronja. Hon såg ut att ha det så kul... Mia reste sig upp efter en stund och kom fram och knuffade på flickan så hon kunde gunga högre. Hon log lätt och fortsatte, hon hade inte gjort något sådant här på länge.

Tristan log svagt och hoppades att det skulle bli så bra som hon fick det att låta. Han såg å dem båda, Ronja och Mia samt Kevin var de käraste han hade, de han skulle dö för.
Han såg upp då någon knackade honom på axeln.
"Kevin." log han och kramade hårt om sin vän, han hade magrat och hade ett djupt ärr över kinden, annars var han samma gamla Kevin, kanske lite mer ledsnare än vanlig.

Mia log och fortsatte knuffa på Ronja tills hon fick syn på en figur bakom Tristan, hon log mot Kevin och gick fram till männen. "Nu är vi alla här" log hon men fick samtidigt lite dåligt samvete. Hon hade lovat Kevin att inte göra något dumt, inte ta sig till Tristan men hon hade gjort det ändå. "Förlåt, jag bröt mitt löfte mot dig" mumlade hon ursäktande till honom innan hon satte sig i gräset igen.