Prs mellan yerawizardthea & syrup

När han ler blir jag ännu mera lycklig.
Jag tittar på honom och ler. Jag har en ondskefull plan. Tänker jag och skrattar till.
Plötsligt hoppar jag på honom och kittlar honom.
"Vad sa du? Sa du att du hade ett tråkigt liv? Varför skrattar du då?" undrar jag och skrattar med honom.

"Kan- ju vara- för att- du kittlar mig" skrattar jag mellan anfallen. Jag försöker att vrida mig ur hennes grepp men det går inte då jag använder all kraft till att skratta istället. "Sluta, sluta!" skrattar jag andfått och försöker försvara mig.

Jag slutar kittla honom och lutar mig nedåt. Nästan som att jag ska kyssa honom. Sedan börjar jag kittla honom igen. "Nu har du fått en andningspaus så jag kan fortsätta. Mhm!" säger jag coolt.

Jag drar fort efter andan för att återhämta mig så snabbt som möjligt, men den återhämtningen dröjer inte länge.
"Men snälla- söta- fina- Thea" flämtar jag mellan anfallen, "Sluta"

"Okejdå." säger jag och böjer mig ned (nej jag låtsas inte nu) och kysser honom. "Du är hur gullig som helst när du skrattar, vet du om det?" undrar jag lågmält efter kyssen.

Blodet pulserar ännu fortare och andhämtningen likaså då hon direkt efter min kamp mot kittlingen kysser mig.
"Jag vet om det nu" säger jag och rodnar samtidigt som jag försöker sätta mig upp.

"Så bra!" säger jag och försöker, men misslyckas att sätta mig bredvid honom. Istället ligger jag nu med benen över hans mage och skrattar. "Jag lyckas ju bra med det här" säger jag mellan skrattanfallen. När jag sneglar mot honom så kommer fjärilarna tillbaks. SOm de alltid gör.. Jag är så sjukt lyckligt lottat att ha honom!

"Men kom här!" säger jag och tar tag om henne så att hon på något sätt lyckas hamna med halva sig på mig, "Ojdå, vänta" säger jag och försöker flytta på mig åt sidan tills det att vi ligger precis intill varandra. Jag letar upp hennes hand med min och höjer dem i luften ovanför våra ansikten och jag studerar våra sammanflätade fingrar grundligt.

"Åh gud, vi är inte smidiga alltså" säger jag och flinar.
När vi ligger bredvid varandra, med händerna ovanför oss. Då börjar jag tänka på hur hemskt tråkigt mitt liv skulle ha varit utan honom. Han har fått ångesten att nästan helt försvinna, men det vet han själv inte om. Jag har liksom aldrig berättat för honom om det. Jag tittar upp på våra händer och är nära på gråten. Jag älskar honom så jävla mycket.
Jag sänker våra händer och pussar han hand samtidigt som jag viskar "Jag älskar dig!" med kärlek i rösten.

"Alltid" säger jag med ett kvävt skratt i slutet. Det går en ilning genom ryggraden då hon pussar min hand och viskar orden som betyder mer än något annat just nu.
"Jag älskar dig med, till universums slut och tillbaka" säger jag och stryker med tummen över hennes handrygg. Jag vet inte om jag sa det med lika mycket ömhet och kärlek som henne, men jag är inte särskilt bra på att visa mina känslor. Och om jag väl gör det så blir det nästan överdrivet.