The Beauty and the Womanizer

Jack nickade igen. "Då ska jag göra det". Han började sakta äta, han behövde maten och vattnet. Efter bara en stund var maten slut och hälften av vattnet borta.

Senida log svagt men leendet dog snart bort, "Du behöver verkligen inte." sa hon och ställde undan brickan och vattnet.
"Varför vill du ens hjälpa?" frågar hon sedan.

Jack log. "För du är min vän, och du förtjänar inte att behöva roa andra...". Ingen gjorde det. Han satte sig upp mer. "Jag minns din första tid här, du var så rädd...".

Senida log svagt, jaha vän? Jo, det var väl bättre än något. Fast alla var väl hans vän enligt honom? Lite besviken kände hon sig allt. Men då han fortsätter tala lägger hon sig vid honom. Det var flera månader sedan nu och hon hade ändrats och faktiskt lyckligare än någonsin. Gud och moderns ord hade hon nästan övergett utom det med kniven.
"Jag var det livrädd, ibland än." mumlade hon fram.

Jack la armen om henne. "Jag är glad att du inte är det längre" mumlade han och rörde vid hennes kind. "Du lever mer nu...Förut vågade du inget" flinade han.

Senida nickade.
"Det var hemskt som något stoppade mig. Ibland är det så än. Än är det mycket jag inte förstår." säger hon förtroendefullt och kryper nära honom. På dagarna levde hon väl, men inte på kvällarna då hon var ensam och övergiven i sitt rum.

"Du kan bara fråga mig då du inte förstår" sa Jack mjukt och lutade sitt huvud mot hennes. Han gillade att ligga så nära, det var mysigt. Han slöt ögonen och drog henne intill sig.

Senida såg på honom, om han bara visste.
"Om man kanske gillar någon och vill att den andre ska kanske göra det med, hur gör man?" frågar hon och drar sedan efter andan och rodnar kraftigt.
"Kvinnor, ibland.........har de, alltså....nej det var inget, mor sa." sa hon osammanhängande och sådär förvirrat osäker som förr.

Jack funderade lätt. "Det beror på vem det är" sa han. "Men man ska vara snäll, försöka hjälpa den och helt enkelt berätta hur man känner" sa han och log.
"Vadå?" undrade han sedan nyfiket och såg på henne.

"Det kan jag inte, berätta vad jag känner." mumlade hon knappt då hon inte visste det själv.
"Inget." svarade hon, det var för privat men något som oroade henne.
"Är det farligt att förlora mycket blod." sa hon istället med rynkad panna försökte gå det från annat håll.