David och Ella Potter (Marodörernas tid)

Hur kan du skriva med så stor text? Jag vill också!

Du skriver :
[size=80pt*]Det du ska skriva[/size*]Fast utan *

TACK!

Varsågod!

Det värmer, allihop! ♥ TACK!!!

Kap. 26

Ella

Risken det tagit att lamslå den där anhängaren hade inte varit värd det. Vår nya förbättrade plats hade behövts i cirka en minut. Nu hade James, Peter och Remus gett sig, och de gick inte mot slottet. Utan precis som de talat om färdades de till den spökande stugan, de pratade lågmält med varandra så vi kunde inte höra vad de sa. Jag grep bara tag i små brottstycken av samtalet framför oss, orden jag hörde var sådana som:
Marodörkartan, förvandling, säker på att du kan. Och det som satte myror i huvudet på mig mest av allt:
Varulv.
Varför pratade de om såna hemska ting? Jag hade en gång sett en varulv och jag mindes den fruktansvärda händelsen som om det var igår. Vårt första år på Hogwarts, James andra. Han drog med oss ut, mitt i natten… och han tog någonting på oss, någonting som gjorde att vi kunde passera alla lärarna obemärkta. När jag försökte se det framför mig blev allting plötsligt disigt. Han drog ivrigt i oss, mot skogen. När vi var framme tog han oss till ett snår. Och där i mörkret låg den:
Varulv.

Nu visste jag alltför väl vad en varulv var. Ett sliskigt, hårigt monster som agerar förstörelse var den en är. Som inte kan skilja vän från fiende.
Vad i hela värden hade marodörerna med de monstren att göra?
Allt jag såg var frågetecken, frågetecken som inte ville ge mig några kvar. Frågetecken som krampaktig höll de ifrån mig. Jag var så nära en lösning, men sedan rasade allt samman.
Nu hade vi kommit fram till... Varför hade de stannat? Vi var absolut inte vid den spökande stugan än. Vi stod framför ett stort träd. Det piskande pilträdet.

Jag såg James grabba tag i en kvist, sedan, utan förvarning, kastade han sig fram mellan de slående grenarna. De rispade honom på armarna och hans ansikte glänste av svett. En stor gren var på väg mot honom och han kunde inte göra någonting, inte ducka, inte hoppa! Jag satte precis av efter honom när han gjorde ett utslag med kvisten, det hördes ett högt tjoff när den träffade någonting som satt fast i marken och precis innan grenen skulle knocka honom i huvudet stannade den upp. Den svajade drömskt precis som resten av trädet.

Jag kunde inte låta bli att sucka lättat. Där kom ännu ett frågetecken. Vad skulle det där vara bra för? Den frågan besvarades dock omåttligt snabbt då James gled ner i en grop under trädet. En grop var i alla fall vad jag trodde att det var. Det visade sig vara en underjordisk gång. Remus och Peter var James hack i hälarna och ett par hundra meter efter kom vi.
Vad ingen av oss anade var att den muskulöse mannen, Malom, som jag trodde vi lämnat bakom oss också sakta smög sig efter.
Hans avsikter var inte goda.

David

Jag tog ett djupt andetag och dök ner i den dunkla gången. Den omslöt mig som en filt från omvärlden. Och utan vidare diskussioner följde både Alice samt Ella efter mig ner, inte heller pratade de när de gjort det. Hela trion fortsatte bara att kravla framåt i leran. Jag klagade inte, men efter en kort stund var jag täckt av både blod och smuts, blodet efter stenar som skärt mig på armarna. Jag tappade snabbt all tidsuppfattning.

Självklart visste jag att det var farligt, men om det var vad som krävdes… tja då fick jag väl stå ut. Det kändes som att gången aldrig slutade, som att den egentligen var helvetet och jag var död. Som att jag krälade fram i djävulens grymma gropar fyllda av blod. Det enda som höll mig uppe var tanken på vad Malom skulle kunna göra med James. Flå honom levande? Tortera honom? För jag visste att Malom skulle aldrig nöja sig med Mext. Han skulle ta James liv. Och efter mina erfarenheter med den mannen skulle han sällan göra det på ett barmhärtigt sätt. Han skulle dra ut på det, låta en kniv löpa längs James hals. Jag rös och skakade av mig tanken. Jag skulle aldrig låta Malom göra det. Inte så länge jag kunde stoppa det.

Ljus. Det är det första jag tänker på. Jag kastar mig ut ur tunneln och bara ligger där. Var har jag ingen aning om. Min bröstkorg höjs och sänks snabbt och jag flämtar för att få luft.
När jag orkar resa mig trillar jag genast ihop igen, jag kräktes på golvet i detta… jag tror det var ett hus. Men det var förfallet, golvet knarrade ständigt och jag kunde höra någonting. Någonting som lät som yl:
-Aooooouh! Hörde jag.

-Här var det ju hemtrevligt, hörde jag en röst säga. Både Alice och Ella hade kommit upp ur tunnel. Var och en höll sin trollstav riktad mot kroppen och ur de små redskapen sprutade vatten ur, blodet forsade ner för deras sargade kroppar. Jag följde deras exempel och lät mig rengöras innan jag tog till orda:
-Nån som har någon aningen om vart vi är?
-Låt mig gissa… det enda huset som Remus, Peter och James nämnt på cirka flera timmar.
Mina onda aningar besvarades och jag såg mig omkring i den spökande stugan.
Jag inbillade mig att det hördes som ett klick från mitt huvud när hjärnan började arbeta. Och sedan helt plötsligt föll allting på plats. Allting trillade ner som bilder som spelades upp i mitt huvud.
Jag förstod allt.



Hopppas ni diggar

Super! Meer!

Vi Diggar!!! Skriv meeeeer NU snälla!!!!!!!! Jätte bra Plorran Meeer nu!!!
NU! ♥

Nej tack, bevakar redan mer än 6 sidor med trådar så... Men tack för taggningen!

Alltså, vis Merlins skägg vad du har utvecklats sedan första kapitlet! Du skriver bättre, det är mer detaljer, realistiskt och inga gramatikfel! Dessutom är det jättespännande! ♥ Du vet verkligen hur man bygger upp en historia!! Jättejättebra!! ♥ ♥
En av de bästa fanfictions jag läst i år!!