PRS(Isse Weasley)

Shadow sa något som förvånade till och med henne.
"Flörtar är inte ett tillräkligt starkt ord..."
Rösten var nära en viskning och hon såg frånvarande på vägen.

"Kanske inte" sa Thomas och ryckte lätt på axlarna. Men varför brydde han sig egentligen? Plötsligt då de red kände han igen sig. "Vänta...är vi inte nära den gamla skogen nu?". För då kanske han skulle försöka sig på ett nytt rymningsförsök...

"Näe, inte precis. Lyssna här, du kommer inte hem, okej? Vi åker mot det motsatta hållet. Lika bra det. Kriget började igår..." Hon stannar plötsligt hästen då några tårar faller och synen blir suddig. Man hade inte alls kunnat höra att hon var ledsen av den bestämda tonen i rösten.

Thomas ville inte lyssna, han ville bara hem. "Jag bryr mig inte, jag ska hem!". Utan att tänka sig för så hoppade han plötsligt av hästen och började springa.

"Berna, stå stilla!" Viskar Shadow och ger sig av efter Thomas. Hon kommer lätt ikapp och fäller honom till marken med ett hårt slag.
Sedan pratar hon med så stark och bestämd röst att det är skrämmande.
"Inser du att du inte kommer hem såhär? DU kommer dö! Febern har inte gått ner än, din fot har inte läkt heller och ingenting fins runt omkring dig. Du kommer dö!" Ögonen är röda. Hon ser arg ut.
"Du kommer dö..." Upprepar hon lägre och lägre tills det bara är en viskning. Hon börjar gå tillbaka mot hästen. Hon kan inte få sig att göra något annat.

Thomas slogs mot marken och luften gick ur honom då han träffade den hårda jorden. Han vände på sig och såg upp på Shadow. "Skuggan, för mig är det bättre att dö än att vara fånge till kriget! Jag måste hem och hjälpa mig far!". Han försökte ta sig upp. Han hörde hur hon upprepade det om och om igen.

Hon vände sig om när hon nådde hästen.
"Du KOMMER dö!" Skrek hon. "Det kan jag säga, du kommer inte hem så du kan hjälpa din far!"
Hon kan värka självisk nu, men hon vill egentligen att an ska överleva så hon inte blir ensam.

Thomas stod tillslut upp på darriga ben. "Det struntar jag i!". Han mötte hennes blick. "Jag dör heller på vägen tillbaka än är fången!".

Det var dumt att ens tro att han inte skulle försöka fly.
Hon gråter tyst tills ljuden som kommer fram är skratt. Hon tar ut en kniv som sitter i ett fack på överarmen och kastar den skickligt så den träffar hans ben. Hon går mot honom så hon kan lyfta upp honom.
"Du kan alltid göra båda!" Rösten är raspig och ondskefull.

Thomas insåg inte vad som hänt innan han låg ner på marken och stönade utav smärta från kniven. Han sträckte ner handen och drog ut kniven med ett smärtfyllt ljud.
Då hon lyfte upp honom såg han upp på henne med lite hat och smärta. "Jag tar tillbaka det jag sa förut, du är inte alls snäll...". fick han fram medan tårar började komma fram i hans ögon av smärtan.