Prs(Dragon Fantasy)

"Ja det var det! Hon pillade i mitt hår!" utbrast Uriah förfärat. "Usch! Vi känner inte ens varandra! Det gjorde mig så himla obekväm med det hela. Men jag var såklart tvungen att le, Arnold skulle bli sårad annars. Han är faktiskt väldigt snäll och en bra vän, jag kan ju inte säga till honom att det var jätte jobbigt eller så! Vad ska jag göra!?!? Tänk om han budet med mig igen!???"

"Åh." var det enda Mina fick fram vid hans långa ordflöde allt föll som på plats.
"Men du leker med flickans känslor om hon nu gillar dig men du inte gör?" sa hon i frågande ton, för att hoppfullt få svar på att han inte gjorde det. Hon hade släppt kniven och drog handen genom sitt hår, nu var hon mer den hon brukade vara mot honom.
"Det bror på vad du vill, förklara för Arnold, är han en god vän borde han ju förstå." sa Mina tröstande och funderade varför hon reagerat som hon gjort.

"Jag känner henne inte - hur skulle jag kunna gilla henne?" Uriah kom på att det var precis så det var med hans känslor för Mina och rodnade. "Ja...Men jag vill inte såra honom...Jag ska prova att prata med honom... Tack för råden, jag uppskattar det verkligen!" Sa han sedan och kramade Mina. Han lade sig sedan på den stora stenen och blundade.

Mina var förvånad av kramen men tog emot den, hon hann inte besvara den men hon log mjukt.
"Det var mina två första kramar." sa hon med låg röst, som något ingen annan skulle höra. Att hon lyfte locket lite, ytterst lite på sitt förflutna. Men hon var glad att han uppskattade henne och inte gilade Sandra.

Uriah såg förvånat på henne, och satte sig igen. "Allvarligt?" Han kunde inte riktigt tro det - hade hon verkligen aldrig fått en kram förut? Innan han hann tänka efter kramade han henne igen. När han återhämtat sig från förvåningen över att ha kramat henne sa han: "Du är värd tusen kramar."

Mina var beredd på kramen denna gång och den var längre så hon han försiktigt lägga sina armar om honom. Hon log mjukt, det var en skön känsla. Då han släppte henne saknade hon det.
"Jag gillar det, det gör en....varm." sa hon och försökte förklara man känslor var inget hon var bra på.
"Tack." sa hon och mötte hans blick förvånad av hans ord.

Uriah log stort. "Ja. Det gör en varm."
"Tacka inte." sa han sedan och ryckte på axlarna.

Mina nickade, "Jo, annars vet jag inte vad jag skulle göra. Du hjälper mig, vet inte hur jag annars skulle tacka." men hon mötte hans blick så han förstod hur mycket han än gjort för henne.

Uriah log och besvarade blicken med ömhet i sin. "Jag tycker om att hjälpa dig. Det gör mig glad när du är glad!"
Han flyttade sig lite närmare och knäppte händerna i knät. "Hungrig?" Han var i alla fall hungrig (som vanligt.)

Mina log svagt, glad helt var hon väl aldrig men han hjälpte henne.
"Jag vill att du också ska vara glad." sa hon försiktigt och skrattade sedan till.
"Du är alltid hungrig." flinade hon men skakade på huvudet hon var nästan aldrig hungrig och inte nu heller.