PRS (Luna_rav och Kola)

Efter en stund kände jag hur jag började piggna till.
"Jag var sjukt trött förut, gav doktorn mig något?" frågade jag Mrs Krupnick. Hon nickade och log vänligt mot mig.
"Bara lite lustgas, du såg ut att behöva det då. Du var alldeles hispig" sa hon och skrattade lätt till.
"Men jag var med mamma?" sa jag undrande och hon nickade.
"Precis, gumman. Du verkade... Prata med henne" sa hon och jag tänkte tillbaka. Mammas röst hade försvunnit väldigt plötsligt och sedan var allt bara dimmigt. Jag suckade och la handen på pannan.
"Får jag åka hem?" frågade jag och tittade på klockan. Om några minuter var klockan halv ett, jag måste ha varit bort ganska länge. Jack nickade och tog min hand.
"Snart" sa han och log mot mig.

~

"Klarar du dig nu Kimberly?" frågade Mrs Krupnick en sista gång.
"Ja, jag kommer till er om det är något" sa jag och tog ett hårdare grepp om Jacks hand. Han stod med sin väska med kläder i andra handen. Vi stod utanför min lägenhet och Mrs Krupnick log mot oss.
"Var försiktiga" sa hon och jag nickade. Hon vinkade åt oss och gick ut till bilen igen där Milton väntade på att få åka hem.
"Ska vi gå in?" frågade Jack och sträckte fram handen mot mig. Jag drog upp nyckeln ur fickan och gav honom den. Han låste upp och gick in med väskan och tände lampan.


"Jag gissar att du är trött" sa han när vi hade kommit in och låg på min säng i mitt rum.
"Mmm.." mumlade jag mot hans bröst.
"Så... Vi orkar inte ta fram en extramadrass?" frågade han och jag log.
"Nej, men ingen fara. Jag har ändå ingen" sa jag och han skrattade tyst. Han la handen under min haka och tvingade mig att öppna ögonen och titta på honom. Hans mjuka, varma, bruna ögon tittade tillbaka på mig. Han flinade mot mig och kysste mig mjukt. Han la ena handen på min midja och den andra vid mitt huvud. Jag smekte hans kind och log mot hans läppar.
"Vad skulle jag göra utan dig?" viskade jag mot hans läppar. Han log och såg mig i ögonen.
"Sova, kanske?" flinade han och jag log mot honom.

Solen värmde mitt ansikte. Jag öppnade ögonen och såg hur hela mitt rum badade i solljus. Jag kände en tyngd på min mage och tittade ner och väntade mig se Fuzzball. Men det var en arm. Plötsligt kom jag ihåg, Jack. Och Fuzzball... Var död. Jag tog ett djupt andetag och lyfte försiktigt hans arm. Om jag kände honom rätt, vilket jag gjorde, skulle han inte vakna förrän om någon timma eftersom klockan var nio. Jag gick mot garderoben och tog fram ett par svarta shorts och en randig tröja som det stod BISOU på (sån jag hade på discot). Jag gick in i badrummet och borstade tänderna.

Klockan hade blivit halv tio när jag hade ätit frukost och sminkat mig. Jag gick in i mitt rum och Jack stod och bäddade sängen. Eller ja, försökte bädda är nog den korrekta meningen. Jag skrattade mjukt och gick fram till honom och puttade lätt undan honom. Jag bäddade den enkelt och vände mig sedan mot honom.
"Så, gör ett proffs" flinade jag och han ryckte på axlarna.
"Du kan bädda, men du kan aldrig slå mig med matlagning" sa han och luktade.
"Du gjorde brända ägg till frukost va?" flinade han och jag grimaserade åt honom.
"Neeej, de var inte ett dugg brända" ljög jag och han började gå ner mot mitt kök. Han tog upp stekpannan ur diskhon där jag hade slängt den när jag förgäves försökte få den att sluta röka. Sedan pekade han på resterna av mitt ägg. De svarta resterna.
"Mhm?" sa han bara och la ner stekpannan i diskhon igen. Jag ryckte på axlarna och himlade med ögonen.
"Men och? Vem säger att det inte är så jag vill ha de?" sa jag trotsigt och han himlade med ögonen.
"Kim, hur ska jag säga det här snällt?" började han och la armarna i kors. "Du kommer få F i hemkunskap"
"Inte alls!" sa jag och tänkte tillbaka på vad jag fått i betyg förra året. "Okej kanske"
"Exakt" sa han och log belåtet. "Ska vi fortfarande träna idag?" frågade han och jag tyckte att jag såg en glimt av oro i hans ögon. "Men om du vill ta det lugnt id-"
"Nej, jag måste komma ut. Annars kommer jag sitta här och deppa hela dagen" suckade jag och han nickade.
"Ska vi ta bussen till dojon då? Jag messar killarna" sa han och jag nickade.

Jag satte mig ner i bussen och Jack satte sig bredvid mig.
"Kim?" frågade han och jag tittade på honom.
"Mm?" mumlade jag och han såg ut att tveka.
"Du sa... På sjukhuset, alltså, att du träffade din mamma. Tror du..." jag såg hur han blev röd om kinderna och tittade ner. "Tror du att du var nära döden?" frågade han och jag log mot honom.
"Nej, mamma sa att det var ett besök." sa jag och han nickade.
"För... när du sa så kändes det som om du varit nära på att dö och att det var därför du hade träffat henne" sa han tyst. Jag skakade på huvudet.
"Jag tror inte att mamma skulle ljuga om en sådan viktig sak." sa jag och tog hans hand.
"Men jag är ju här nu"
"Ja, och det är jag glad för" sa han och kramade min hand.

~

"Tjo!" ropade Jerry när jag kom in i dojon. Jag sprang fram till de och samlade allihop i en stor gruppkram. När jag släppte taget om de var de alldeles röda och flåsade som hundar.
"Heliga julgranskulor, Kim! Du kan inte låt oss få andas, också, kanske?" frågade Milton och jag skrattade.
"Vad är det då som är kul med kramar?" frågade jag och Eddie skakade på huvudet.
"Varför, exakt, kramas vi?" frågade han och jag log.
"För att sist jag träffade er var jag typ i chock." sa jag och min röst sprack. De andra nickade förstående.
"Det är okej nu, Kim. Du är med oss" sa Rudy som kom gående mot oss. Han hade sin GI på sig och de andra hade träningskläder. Eller ja, inte jag och Jack.
"Jag ska bara byta om, så kommer jag sen" sa jag och gick mot omklädningsrummet.

Jag öppnade mitt skåp och tog fram mina helsvarta träningstights och en blå, pösig långärmad. Jag tog på mig det och sedan ett par ljusblå Nikeskor. Sedan lade jag in alla saker i skåpet och tog fram borste och tofs. Jag satte upp håret i en hög tofs och stängde sedan mitt skåp och sprang ut till de andra. Jack var redan klar och höll på att uppvärma med de andra.
"Värm upp nu, så börjar vi med grupp övning" sa Rudy. Med det menar han att den här lektionen kommer bli sjukt tråkig, för vi kommer inte få sparras. Vi kommer bara få stå på rader och slå i luften... Jag suckade men gjorde som han sa och stretchade och gjorde några armhävningar.

Jag hörde hur någon knackade på dörren och tittade mig i spegeln från sängen.
Mina ögon var svullna av tårar och alldeles röda, mina kinder var genom blöta och mitt rosa hår låg slött hur som helst.
"Gå" sa jag men personen öppnade dörren. Det var Felix som tittade lite sorgset på mig. Han gick fram till min säng och satte sig på säng kanten. Han skulle precis säga något när jag avbröt honom. "Du, jag är ledsen över allting. Över att mamma är död, att pappa rest bort. Att jag inte berättat allt skit för dig och att Erik och dina kompisar hatar mig oc..."
Han tog tag i min arm och log svagt medan han tittade ut genom fönstret.
Tillslut såg han in i mina ögon och min mun darrade till.
"Jag är ledsen att jag var så sjukt dum i huvudet och lyssnade på Erik och inte dig" sa han och hans ögon var mörka. "Jag är din brorsa..." sa han och log svagt. "Jag ska ta hand om dig, inte låta någon vara så jävla elak."
Min mun darrade till ännu en gång men han log.
"Jag ska fixa det, okej?" frågade han och jag nickade sakta och la huvudet på kudden igen.
Felix släppte inte taget om min arm förrän ett tag och ställde sig upp när jag nästan somnat. Han gick ut ur mitt rum och släckte. Jag hörde hur han gick ut ur huset och såg skuggor ut av honom och Anton gå på trottoaren. Jag orkade inte bry mig om vad de skulle göra utan gosade ner ansiktet i kudden.

Morgonen dagen efter satte jag mig över säng kanten och tittade på klockan. 07.43 var den och jag ställde mig upp.
Jag gick till garderoben och tog av mig kläderna jag somnat med förra kvällen. Jag satte på mig en klänning och ett par trasiga genomskinliga tajts. Jag gick in till badrummet och borstade mina tänder och när jag såg mig själv i spegeln hoppade jag till.
Mina ögon var alldeles röda och kinderna var fuktiga av alla tårar. Jag tvättade ansiktet och sminkade mig.

När jag hade värmt upp gick jag till Milton.
"Vill du sparras?" frågade jag och han tvekade en stund. "Kom igen"
"Men... Doktorn sa ju att du ska vila" började Milton och Rudy kom fram till oss.
"Doktorn sa något om träningen?" frågade han och tittade på menande mig.
"Öhh... Nej" sa jag och tittade surt på Milton.
"Kim!" utbrast Jack och kom fram till mig. "Du kan inte bara skita i din hälsa" sa han och tittade anklagande på mig.
"Kimberly Crawford, nu går du och vilar." sa Rudy och pekade mot sitt kontor. "Och vänta där tills jag kommer, så ska vi prata" sa han med en mjukare ton.
Jag förstod att killarna hade berättat ungefär vad som hade hänt mig, men inga detaljer. Så jag gick långsamt mot hans kontor och slängde mig i soffan. Jag hörde hur de andra började med slag och Jack skulle självklart leda träningen nu när Rudy var upptagen. Efter en stund öppnades dörren och han kom in. Han satte sig vid sitt skrivbord och tittade på mig en stund. Sedan la han händerna över ögonen och då insåg jag att han grät.
"Rudy?" frågade jag osäkert. Han torkade snabbt bort tårarna och tittade på mig.
"Jag bara svettades." sa han och tittade bort.
"Genom ögonen?" sa jag med en grimas. Han höjde ögonbrynen och suckade.
"Så, du kan inte vara med i turneringen?" frågade han. När jag inte svarade slog han ut med händerna. "Kim! Vi har tränat i månader" suckade han och jag stirrade på honom.
"Men det är väl inte precis mitt fel att min hund har dött" sa jag och kände hur rösten sprack. Rudy verkade inte märka något för han bara himlade med ögonen.
"Om du tagit lite bättre hand om honom kanske han sku-" började Rudy men avbröt sig snabbt. Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken och jag hann knappt resa mig från soffan innan de svämmade över.
Jag öppnade dörren och sprang ut ur dojon medan jag torkade bort en tår som rann nerför kinden.
"Kim?" ropade alla killarna i mun på varandra när jag sprang förbi de. Jag hörde inga fotsteg bakom mig, antagligen lät de mig vara.

~

Jag sprang och sprang, tills jag inte visste var jag var längre. Jag hade sprungit in i skogen som är bakom köpcentret och sprungit så långt bort som möjligt. Efter en stund, när jag hade slutat skaka och gråta så såg jag mig omkring. Det tog en stund innan jag visste åt vilket håll jag skulle, men till slut kom jag hem. Jag hade några missade samtal på mobilen, från dojon och på hemtelefonen också. Jag slet av mig skorna och låste dörren och sprang sedan gråtande upp på mitt rum. Men på väg uppför trappan så snubblade jag på något. Jag tittade ner och tog upp det... Fuzzballs leksak. Jag kastade den nerför trappan och sprang in i mitt rum och kastade mig i sängen. Jag tänkte aldrig, aldrig någonsin, resa mig igen.