De 10 sista

(Synd! )

(WHYYYYY? :C )

(Jag måste också det, tyvärr)

(NOOOOOOOO D:<

(Varför vill alla hoppa ur?!)

(Så som jag känner blir det jobbigt att läsa ikapp allt och det blir rörigt och jag blir stressad när det blir rörigt)

(mm, det har du rätt i... )

(noo, varför hoppar alla ur?? )

Julian:

“Jag har medicin”, säger Julian, och känner sig återigen tacksam över den stora mängd läkemedel som fortfarande finns kvar på sjukhuset. “Mina föräldrar jobbade här på sjukhuset innan…” Julian tystnar. Han tänker på sin far och syster, tänker på hur han hörde bomben som tog deras liv långt innan han såg den, tänker på hur deras hus står i lågor.
Julian skakar svagt på huvudet och försöker förgäves ignorera minnena.

Cat:

Jag nickar svagt.
"Skulle du kunna... Hjälpa mig med medicinen? Jag är inte så jätte bra med sånt...", jag rodnar och tittar ner i marken, jag känner mig blyg då jag inte pratat med någon på... Veckor? Månader? År?

Osric:

Osric kollade ner på sitt djupa sår i armen, blodet hade torkat och det såg hemskt äckligt ut. Han tittade bort och kollade sedan upp på de andra två.
"Kan du hjälpa mig med?" frågade han och visade upp sitt sår.