The marauder's map [SV]

Haha, förlåt alla stackars människor.
Jag har aldrig tänkt på saken så...
Matizze

Matizze: Det är lugnt!

Skitabra!
"Drömscenen" var jättebra!
Jag tycker om "ironsika" Remus lite

När kommer nästa?

Va!? Hur kan det vara dött i tråden?? Den är såååä bra♥

Förlåt att jag inte skrivit så mycket. Har inte varit så aktiv Nä, men, det senaste kapitlet var bra

Tack så mycket alla människor!!!

Här kommer ett till kapitel!

Måste bara säga att jag tål kritik, jag gör det här mest för att få bättre betyg i svenska..
Så, jag gillar kritik, tips, vad som helst.
Men ni får såklart skriva att jag är bra med..

Kapitel 16 ~Hopp
"Så vad gör man här då?" Te slog ut med armarna och kollade ned över den överfulla gatan. Jag, som var allmänt tystlåten och frånvarande svarade inte.
"Vi kan kolla Zonko's", sa Peter. "Skämtartiklar", lade han till som svars på Te's frågande blick.
De började styra sina steg mot Zonko's, men jag stod kvar. Jag kände mig tom, varför skulle jag dit? På något vis ville jag inte må bra. Jag ville inte skratta.
Tomt kollade jag ut över gatan.
Byggnaderna var slitna och byggda i massiva stenblock. Gatan var fullsmockade av mestadels skolelever.
Dagen var varm, och det luktade fortfarande sommar. Ett ensamt moln blåste över den annars så blåa himmeln. En riktigt dålig dag att vara deprimerad på.
"Miss Perfekt" Jag förbannade mig själv för att jag inte sagt något tillbaka. Vad som helst. Nu hade han nog fått idén om att det Peter hade sagt, vad han nu hade sagt, var något jag samtyckte med.
Ett rop fick mig att återvända till verkligheten.
"Kendra! Kommer du?" ropade Peter över sorlet. Peter och Te stod redan utanför Zonko's en bit bort. Jag nickade, men fick inte fram något annat svar. Te vände sig mot Zonko's och beundrade skyltfönstret. Peter iakttog mig medan jag armbågade mig framåt i folkmassan.
När jag kom fram stod Te och skrattade åt något.
"Vad är det?" frågade Peter. Jag slog bort blicken från honom och vände mig mot skyltfönstret. Känslolöst kollade jag på en docka som högg av sig huvudet och sedan växte ett nytt. Peter lade sin hand på min axel och snurrade rund mig så jag stod öga mot öga med honom.
"Försök inte ens. Jag har sett dig idag", sa han och vände besvärat på huvudet. Jag slöt ögonen. Jag ville säga åt Peter att gå och lämna mig åt mina känslor, men kunde inte. "Kendra?" Han slog armarna runt mig.
"Vad är det?" frågade Te. Han gick runt Peter så jag kunde se rakt in i Te's blåa ögon. Te kunde jag kolla rakt i ögonen utan att känna mig generad.
Jag kände tydligt hur en gråtklump bildades i min hals.
"Peter," jag bröt mig ur Peters omfamning, "vad sa du till Remus?"
"Är det det du är ledsen över?" frågade han förvånat. Han spärrade upp ögonen. Jag fick bita mig i tungan för att inte göra något.
"Ja", sa jag lugnt och blundade ilsket. "Det är det."
"Jag har ju redan sagt det", sa han. Jag började skaka.
"Fattar du inte? Han hatar mig av någon anledning, och jag måste veta varför", fräste jag. Te ryckte in i sista stund genom att ta tag i min hand som redan var på väg mot fickan jag hade staven i.
Jag ryckte bort handen som om jag hade bränt mig.
"Förlåt Peter", utbrast jag och slog armarna runt hans hals. "Jag vet inte vad jag tänker ibland", viskade jag förtvivlat.
Peter slog armarna om min midja.
"Det är okej", viskade han.
Jag släppte Peter.
"Zonko's?" frågade jag. Te nickade ivrigt.
"Något sånt här har vi inte vid Beaxbatons, det är en sak som är säker", sa han och slog upp dörren till butiken. Jag suckade och tackade tyst Te för att han hade hindrat mig från att göra något galet.

Flera timmar senare spelade jag fortfarande som om allt vore okej, vilket det absolut inte var. Jag beslutade mig för att få ur Remus var Peter hade sagt.
Te sträckte på sig och gäspade.
"Vilken dag", sa han.
"Så ni gör inte något sånt här i Frankrike?" frågade Peter för hundrade gången.
"Nix."
Peter mumlade något som lät som: "Galet" och återgick sen åt sin honungsöl.
Jag drog handen utmed det flisiga träbordet.
"Du kommer att sticka dig", varnade Te.
"Jag vet", mumlade jag till svars. Jag kollade på mitt tomma glas och undrade nästan hur Peter kunde ha något kvar.
"Gott det här", sa Te och skakade på sitt tomma glas.
"Gott!? Det är livet", utropade Peter och reste sig upp. Han pekade mot toaletterna. Jag gjorde en äcklad min och vände bort blicken från Peter.
"Kendra? På riktigt, skärp dig!" väste Te. "Jag vet inte vad det är med dig." Förvånat kollade jag på honom.
"Förlåt", sa jag tvekande. Var det rätt sak att säga?
"Inget du ska säga till mig", sa han. "Jag vill inte att du blir relegerad." Han log varmt mot mig.
"Jag burkar inte vara såhär."
"Skyll allt på mig", viskade han. "Det var ju mig från början, du blev sur på Remus, och allt blev kolaps. Det är.."
"Det är inte ditt fel", avbröt jag. "Ska jag skylla på någon är det Remus." Jag hörde ett knakande av att någon ställde sig upp och såg för ett ögonblick Remus bruna ögon. Han såg förbannad ut.
"Remus!" skrek jag och reste mig upp. "Kommer snart", sa jag till Te och sprang efter Remus.

"Remus!" Mörkret hade börjat falla över Hogsmeade och det var kyligt i luften.
Jag kom ikapp Remus en bit bort. Det var helt tyst och folktomt.
"Jag förstår inte?! Du är för mycket!" skrek han. Desperat försökte jag komma på något att säga, men jag lyckades inte.
"Skrik inte på mig", snyftade jag och kände hur tårarna började rinna ned för mitt ansikte. Han kollade tvekande på mig.
"Mår du bra?" frågade han sen. Jag skakade på huvudet.
"Nej", sa jag. Jag kollade upp i Remus bruna ögon och kände mig genast knäsvag. "Jag vet inte vad Peter sa till dig, och jag önskar att han inte hade gjort det. Jag önskar att vi bara kunde börja om året. Remus du måste lita på mig!" Jag föll ned på knän på den jordiga gatan.
Remus satte sin på huk bredvid mig.
"Det är okej", sa han. "Jag mår bra." Hoppfullt kollade jag upp i Remus ansikte. Han log mot mig. Sen lade han en arm runt mina axlar. Det var som om en värme spred sig från Remus' arm. Jag log samtidigt som tårarna rann ned för mitt ansikte. "Kom." Han reste sig upp. Jag reste mig upp och slog armarna om honom. Det pirrade i magen när han kramade mig tillbaka. Vänner, fick jag påminna mig själv.
"Tack", viskade jag med mitt huvud på hans axel. Jag drog ett djupt andetag bara för att få känna den välbekanta lukten igen.
"Går du faktiskt på det där?" James' röst ekade mellan byggnaderna. Remus släppte mig och jag tvingades vända mig om för att kolla på James. Lily stod bredvid, hon såg generad ut. Lily skakade på huvudet, men jag fattade inte varför.
"Vad menar du?" ropade Remus tillbaka. Han tog tag i min hand.
"Har hon inte gjort dig illa förut?" ropade James slugt. Lily sa något till honom, men han viftade bort henne. Remus grepp hårdnade om min hand. Det var som om jag var hans sista livlina.
"James sluta!" skrek jag desperat. "Snälla."
"Är inte det bevis nog?" James viftade med ena handen mot mig.
"James!" Lily gav honom ett slag på armen. James sa något till henne och vände sig sen mot Remus.
"Har du inte sett vad hon har gjort? Jag vill ditt eget bästa", ropade han. och höjde ena ögonbrynet. Remus vände sig om mot mig.
"Kendra, jag vet inte vad du vill egentligen", sa han.
"Du har känt mig i sex år." Han släppte min hand. "Remus!"
"Jag behöver en av dem." Han vände sig om och gick. Jag såg hur Lily smällde till James och kom sedan springande mot mig. James kollade efter henne, men stod kvar.
"Ger du upp Lily kan jag lita på dig." sa Remus tillräckligt högt för att jag skulle höra det.
Jag drog upp min stav ur fickan, inte för att göra något mot någon, utan för att lämna den. Den hade redan gjort mig så illa.
James reagerade blixtsnabbt och drog upp sin egen stav. Remus vände sig om för att se mig stå med staven i högsta hugg. Han backade chockerat.
Lily kom springande och skymde sikten. Jag släppte staven och lämnade gatan.
Det verkade som om Lily stannat, eftersom hon var snabbare än mig, men kom inte ikapp.

"Ska du inte äta? Kendra? Någon hemma?" Jag hade inte yttrat ett ord sedan på lördagen, fyra dagar tidigare.
För tillfället satt jag och skickade mörka blickar på Remus, som såg de och slog skamfullt ned blicken varje gång.
"Kendra, det här börjar bli fånigt." Jag tittade surt upp på Te som avbröt mina "funderingar". Varken Te eller Peter visste vad som hade hänt, men båda fattade att något var väldigt fel.
"Jag kan inte fatta att han först gav dig förhoppningar och sen krossade dig som en pixignom", sa Lily. "Bry dig inte." Hon kollade avundsjukt på en flicka som satt bredvid James och flirtade med honom konstant. Jag kunde känna igen henne som Apolline Delacour. Det hade hänt något mellan Lily och James. Eller egentligen hade det inte hänt någonting alls. James hade börjat flirta med en hel del andra tjejer, själv var jag övertygad om att det var för att Lily gillade honom. Den första och sista dejten hade varit i helgen. Och allt var mitt fel.
Hade jag inte överreagerat på Remus hade James äntligen fått sin efterlängtade Lily. Han hade varit singel i sex år för henne, och nu när hon gillar honom kommer jag och sabbar allt.
Men ärligt talat brydde jag mig mer om mig och mina problem.
"Men säg något då." Te lade händerna framför ansiktet. "Det har gått fyra dagar, och du har inte sagt ett knyst." Han kollade på mig som om han trodde att jag skulle säga något, en mina läppar förblev förseglade.
Vi åt klart frukosten och gick ut ur Stora Salen. På vägen såg jag till att slå till James från både mig och Lily.

JÄTTEBRA
Shippar Rendra så, de är för söta 8}
Dock var det kanske lite otydligt i mitten (scenen m Remus James Kendra o Lily), vad som hände och så, blev lite förvirrad och tror jag nt riktigt förstod... Så om du ville ha konstruktiv kritik är det väl det, att kanske skriva lite tydligare c; Annars var allt wonderful ♥
Längtar efter mer 83

Freddelito, vad tyckte du var otydligt?
Var det typ allt?
Något tips för att göra det mer tydligt?

Jättebra! Verkligen!