Om du visste sanningen [Dramione]

You go girl!

Tagga folk??

Nu har jag kommit in i min " skriva mycket" period, och min nya ff kan jag inte skriva på för tillfället (om ni vill ha en förklaring får ni gå dig och kolla), så jag tar och skriver mycket här ett tag.


Kapitel 21 ~Inbjudan

Snöflingorna singlade ner utanför växthuset när klockan ringde ut.
"Jag går inte ut där!" skrek en Raveclaware surt. Det var sista lektionen på dagen, och alla var trötta på skolan. Terminen hade varit full med problem och läxor. Nu var allas humör på botten. Gryffondorarna och Slytherinarna bråkade värre än vanligt och tillochmed Hufflepuffarna var på dåligt humör.
Jag märkte på mig själv hur mitt humör hade sjunkit betydligt; nu hade jag som ett av mina favoritämnen hade blivit att reta Potter. Mest för att han inte hade nån riktig familj, men ändå önskade jag att jag vore honom.
"Jag fixar det här!" skrek professor Sprout, som var läraren i örtlära. Hon gick ut utanför dörren och plogade sig fram gemon snön med hjälp av sin trollstavav. Jag kollade ner mot jätten Hagrids stuga. Rök steg upp ur skorstenen och Hermione, Potter och Weasley stod och bankade på dörren. För en sekund övervägde jag att springa ner till dem, men funderingen försvann nästan genast när Zabini, som också hade tyckts få syn på stugan, sa:
"Vilken tjusning kan de finna i att vara med en jätte? Barbarisk är vad han är."
"Barbarisk." grymtade Crabbe eftertänksamt. Zabini, jag och Pansy log mot varandra. Jag såg att Pansy hade sneda tänder, nästan lite likt Hermione. Jag kollade ner mot stugan igen. Hermione. suckade jag för mig själv.

"Draco, säg nåt!" Jag satt i den stora salen och åt middag. Jag hade inte sagt så mycket, dels för att jag inte hade mycket att säga (de andra pratade om hur underbar deras jul skulle bli), och dels för att jag fått ett brev förut. Weasley skulle stanna på Hogwarts! Jag bubblade av glädje, min luftstrupe var så blockerad av lycka att jag knappt kunde säga nåt.
"Va?" grymtade jag likt Goyle.
"Vad ska du göra på jul?" Fråga Pansy eftertryckligt.
"Julafton eller juldagen?" Frågade jag, mest för att vinna tid.
"Båda." Crabbe såg lite stolt ut över att kunna någonting alls. Jag kollade upp i taket och såg himmelen ovanför mig.
"Inte så mycket, antar jag." Jag kunde inte avslöja alltför dem.
"Du kan komma till mig om du vill." blinkade Pansy. Jag spärrade upp ögonen och stirrade rätt på henne. "Mamma och pappa vill gärna träffa dig och din familj."
"Hur vet dem...?" stammade jag. Men Pansy avbröt:
"Jag har väll nämnt ett och annat om dig." Hon flyttade sig lite närmare. Försökte hon...? Nej, sa jag till mig själv, nej.
"Jag kan fråga, men vi brukar vara hemma, ensamma, och fira jul." Hon såg lite missnöjd ut, men nickade lätt.
Chocken hade nätt och jämt lagt sig när Hermione vinkade lite diskret från Gryffindorbordet. Jag reste mig upp, mumlade ett lite ursäktande "Måste gå", och gick sen för att möta Hermione utanför stora salen.
Hon mötte mig bara nån meter utanför och drog med mig in i ett tomt klassrum. Han gav mig en lång, granskade blick. Jag svale tungt. Vad ville hon? Hon såg ut som ett lejon där hon stod, ett lejon redo för attack.
Sekunderna gick utan att någon rörde på sig.
Efter kanske en minut, som kändes lång som ett år, tog Hermione ett steg fram mot mig och lade sina armar om mig med sitt huvud på min axel. Jag fick hennes burriga hår i hela mitt ansikte, men det gjorde inte så mycket. Jag lade armarna om henne jag med, och sen sa hon:
"Draco, jag har saknat dig, det vad du va?" Mitt ansikte sprack upp i ett leende, vilken gjorde så att jag fick hår i munnen. Jag släppte henne och sa:
"Jag har saknat dig med. Förlåt för..." Men hur skulle jag uttrycka mig? Vad skulle jag säga för att få henne att förlåta mig? Kanske jag inte borde tagit upp ämnet. Hermiones ögon blev blanka, och hon slöt dem nästan genast. En silverskimmrande tår rullade ner för hennes ens kind.
"Du behövde bara tänka på din image." sa hon skarpt. Hon slog upp ögonen och en glimt av hat svischade förbi. Jag slöt genast mina ögon. Jag visste att hon hade rätt, även om det smärtade var det rätt. Jag nickade till svar och sen stod jag där och väntade på reaktion. Hon mumlade tyst, nästan så att det inte hördes.
"Jag vet hur det är att förlora en vän, Draco. Jag vill inte förlora dig. Jag har redan gjort det en gång för mycket." Hon log lite. Jag log tillbaka för att lätta upp stämningen lite. Men ärligt talat var jag lite orolig. För vad? Det visste jag inte.

go girl! GE MIG MEEEEEEER!

Jättebra!!!

Exstremt bra

Merrrrr

Tack! Jag vet inte riktigt bär det kommer mer, för tillfället skriver jag på min andra ff (länk http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=36980&page=1 ) men det kommer nog innan jul
Kommentera så jag kan skiva ett nytt kapitel!
Tack igen!♥

Mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer nu nu nu nu nu nu nu nu !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Du borde skriva mer!

Å gud!! Ni är så snälla!!

Men här kommer lite till som utlovat!
Fast aja, det det kanske inte är då jättebra.

Kapitel 22 ~Den sista middagen
Draco Malfoy. Är det jag? Jag är inte som de andra i släkten. Är jag en Malfoy? Borde jag vara annorlunda? Kan det vara mamma som gjort mig lite bättre än jag borde vara?
Tankarna for runt i mitt huvud den sista lektionen inför lovet. Professor Binns röst fick mig in i den vanliga dvalan. Jag försökte koncentrera mig lite.
"Jättarna slogs mot trollkarlarna i ett av de större slagen år 749." Och där tog koncentrationen slut. Jag återgick till mina funderingar. Jag tänkte på mamma, och på pappa. Om mamma fick reda på att jag gillade en smutsskalle skulle han bli förvånad, mest över att någon som är släkt med pappa kunde ens tänka tanken. Men förmodligen så skulle hon förlåta mig efter ett tag.
Pappa skulle mörda mig, använda cruciatusförbannelsen eller (och) förvisa mig hemifrån. Och såklart aldrig kalla mig en bit av familjen igen.
Klockan ringde ut och klassen jublade. Professor Binns verkade inte ha fattat att det var lov, för han sa:
"Glöm inte uppsatsen om jättekriget!" Jag himlade med ögonen och blinkade åt Hermione. Hon log åt mig med vände sig sedan om mot Potter och Weasley.
"Äntligen slut nu då!" ropade Zabini högt. En slytherintjej jublade åt honom.
"Jullov.." sa Pansy drömmande. Om jag skötte mig bra på tåget skulle kanske Hermione skulle bjuda hem mig! Ett belåtet smil spred sig över mitt ansikte när vi var påväg ned till uppehållsrummet för att lämna våra böcker.
Jag damp ned på min säng och pustade ut. Gud vilken jobbig termin. Men det var inte över än. Middagen och hemresan var kvar. Men förhoppningsvis skulle resan gå bra. Gud vad jag hoppades på att de andra inte skulle fatta. Än så länge hade jag inte kommit på någon lögn för att få vara med Hermione på tåget. För det var helt uteslutet att säga sanningen. Om de fick veta skulle jag bli nitad.
"Vi kanske borde packa lite." sa jag efter ett bra tag. Zabini grymtade något ohörbart till svar och rullade med från sägnen. Jag skrattade lätt åt honom när han dunstade i golvet. Han försökte dölja ett leende, men det gick inte så bra.
Jag tog tag i mina smutsiga klädnader och undrade varför inte husalferna hade tagit hand om dem. Frågan ställde jag till Zabini, som svarade:
"De strejkar nog. Eller kan de göra det?" Jag kollade oförstående på honom. Hus kunde han ens komma på idén? Husalfer kan inte strejka. Visste han något? Om en husalf strejkade kunde man döda den, då visade den inte respekt till familjen den tjänade.
"Husalfer tar inte ledigt. Och. De. Strejkar. Inte." Zabini såg ut som om han hade gjort bort sig totalt, han rodnade och kollande ned i golvet. Jag återgick till min packning med funderingar på om Zabini var från en trollkarlsfamilj. Eller åtminstone om han hade en husalf.

När allt var nedpackat tog jag med mig de andra till stora salen för att äta den sista middagen.
Stora salen var helt julpyntad när jag kom in. Jag kom och tänka på tidigare på dagen då jag jade sett Hagrid bära in granar in i salen. Nu stod de runt salen och var pyntade med glitter, ljus och julgranskulor. Jag försökte dölja min förvåning genom att skratta och peka bort mot Hufflepuffbordet där en elev hoppade högt av rädsla när professor Snape dök upp bakom honom.
Jag satte mig ned en bit bort från min vanliga plats för att kunna kolla på Hermione lite bättre. De andra tycktes inte märka något, för ingen av de sa något om saken.
Hermione kom gående in genom portarna till salen. Hon formade munnen till ett perfekt o när hon såg dekorationerna. Hennes blick for över Slytherinbordet, och jag tyckte att den stannade lite extra lång tid på mig, sen kollade hon kvickt ned i golvet och en ljusrosa färg började sprida sig i hennes ansikte. Om jag inte vore en Malfoy skulle nog mitt ansikte vara ännu värre, men en Malfoy rodnade inte, däremot kände jag hur det började bubbla i min mage och kittla i min hals. Jag log och Pansy började fnittra okontrollerat. Jag rycktes tillbaka till verkligheten och leendet suddades genast ut ur mitt ansikte. Pansy kollade på mig med gnistrande ögon. Hon log varmt mot mig, men jag kunde inte annat än att glo på henne oförstående.
"Va?" frågade jag. Pansy såg lite besviken ut, men hon svarade:
"Mamma och pappa sa att de hade frågat din mamma och pappa. Det är okej att ni kommer!"
"Va?" Fira jul med Pansy? Det kommer att bli en mardröm. Det är nog med att jag var tvungen att vara med henne i skolan. Nu var inte min mage bubblande längre. Den hade snört ihop sig till en klump.
"Vill du inte det?" frågade Pansy sårat. Jag log ett fejkat leende och svarade:
"Klart jag vill." Hon log sitt varma leende igen. Efter det tog lite ris på sin tallrik och gick och satte sig med de andra flickorna från Slytherin. De började fnissa hysteriskt och en av de sa något som fick de andra att skratta ännu mer. Jag suckade och kollade bort mot Hermione igen. Härifrån såg jag henne perfekt. Hennes yviga bruna hår föll perfekt på hennes axlar när hon skakade på huvet åt något. Potter och Weasley ingick i sin egna diskussion och Hermione suckade och kollade åt mitt håll igen. Hon hoppade till lite när hon såg att jag kollade på henne, men jag jag log bara. Hon kollade åt Potter och Weasleys håll, sen vände hon tillbaka uppmärksamheten till mig. Hon log och vinkade lite diskret. Jag vågade inte vinka tillbaka, så jag fortsatte att le. Hon kollade på mig med en lite oförstående blick och sen skrattade hon lite smått. Potter kollade mot henne, så jag skyndade att kolla bort. Om Hermione sa något ville jag inte att det skulle finnas några bevis.